Plutten äter frukost...

...och undrar förstås vad jag gör när jag kryper omkring under "foderhäcken" och ska dokumentera hans frukoststund.

Ordlös Onsdag - snapshot

Fler ordlösa onsdagsbilder finns idag hos: Akson och hos Nejma

Barndomskvarter

Inatt var jag tillbaka i barndomens kvarter. Överallt syntes tecken på någons omvårdnad. Jag tänkte att det var någon med gröna fingrar som brydde sig väldigt mycket om denna platsen. Krukor med blommor var utplacerade på hela gården och rabatterna var omsorgsfullt skötta. Jag kände att jag skulle vilja bo just där för alltid. Och så blev jag grymt avundsjuk på de som bor där nu. Bredvid sandlådan, som nu var igenskottad hade någon planterat ett träd.


Det var förvisso inte ett sådant här träd i min dröm, det här lite mer spretiga trädet finns här hemma hos oss. Trädet vill inte riktigt släppa sina löv ännu, utan kämpar tappert emot den kommande vintern, ser det ut som.

Tid att sörja

Jag befann mig i en stor ny stad och hade gått vilse. En vän dök upp och visade vägen. Jag visste att han var död och jag visste att han kommit för att hjälpa mig. Vi satt bredvid varandra och jag sa att han såg yngre ut. Allt var som förut, samma känsla som alltid funnits. Sedan försvann han bort fast jag försökte hålla honom kvar. Jag tror att sorgen kanske klingar ut på samma sätt, men saknaden finns kvar. Man rusar genom tillvaron och stressar som en dåre, det är hyror som ska betalas, djur och människor ska tas om hand. Man hinner inte känna efter hur man verkligen mår. Sorgen ligger där och pyr under ytan utan att verkligen komma ut i öppen dager. Då kommer den om natten i drömmen. Idag känner jag mig sorgsen.

Akta sig

Det finns två sorters människor man ska akta sig väldigt noga för. Den ena sorten är de som sviker i nödens stund. Den andra sorten är de som plötsligt finns där i nödens stund. Inte för att de är ens vänner utan för att de äntligen fick chansen att livnära sig på någon annans elände. Det är den typen av människor som gärna vill se dig liggande. Den sortens person vill inte att det ska gå bra för dig. Då rasar grunden på vilken denna falska vänskap bygger. Detta gäller i tider av nöd, död, sjukdom, familjekatastrofer. Om du befinner dig i ett sådant tillstånd så välj noga ditt umgänge.

Tips från en levnadsklok person. Nämligen jag. Nu är det höst på riktigt. Ute på terassen ligger en stor pumpa och en stor squash. Båda måste tas om hand. Jag har redan gjort pumpasoppa, pumpapaj, couscous med pumpa i köttgrytan som var till. Tror det får bli en ugnsrostad historia, med olivolja, vitlök och färsk rosmarin. Kanske till en bit kött.
Nu ska jag jobba. Jag ser framtiden an.


foto©boel2008

"Sista boken från Finistère"

Nu ligger Bodil Malmstens senaste alster på mitt bord. Jag har läst första kapitlet och vågar knappt fortsätta. Den får inte ta slut. Bodil Malmstens texter är som små karameller som man vill suga på länge. Alldeles vardagliga och alldeles märkvärdiga samtidigt, smärtsamt och lyckligt om vartannat. Föregångaren: Priset på vatten i Finistère fick jag av L som fått den av sin mamma. L trodde jag skulle tycka om den. Det gjorde jag och gav den vidare till min mamma, som älskade den. Den här lånade jag på biblioteket.

Uppdatering: sträckläste trots allt boken igår kväll. Den var svartare än föregångaren. Kanske inte så konstigt eftersom den handlar om en förlust. Och en förlust tenderar gärna väcka upp känslan av andra förluster. En katastrof blir till fler katastrofer men som vanligt skrattar jag högt massor av gånger under läsningens gång. Bodil Malmsten måste nu lämna sitt älskade Finistère. Denna enkla handling lyfts till mytiska proportioner. Det blir en klassisk resa ner i underjorden. Gott möter ont i form av den goda personalen i lokala mataffären och ondskefulla män från mäklarbyrån. Och så den eviga kampen mot skrivkrampen utformad som en duell mellan författaregot och den allestädes närvarande Madame C. Liksom de mullvadar Bodil Malmsten kämpat mot i sin trädgård i Finistère under sju års tid, gräver hon vidare där hon står med vad som eventuellt kan vara norrländsk envishet. Boken är alldeles nyutgiven. Heder åt biblioteket som så snabbt köpt in den. Åtta dagar hade de haft den i sin ägo när jag grabbar tag i den. Den har inte ens hunnit bli recenserad. Jag tyckte möjligen ännu bättre om den här än Priset på vatten i Finistère, men för att vara helt säker ska jag snarast läsa om den senast nämnde. Men först ska jag ge mig på Le Clézio, årets nobelpristagare. Jag bävar lite. Det brukar jag göra inför nobelpristagare, de tenderar att vara ofantligt ordrika. Det är väl för att det är litteratur med stort L, misstänker jag.


frid©douglas2008

Några fina höstdagar

Det blev några minnesvärda höstdagar med bl a våra mycket trevliga gäster från Frankrike inklusive en liten solstråle som förgyllde vår samvaro. Ovan: Jean-Marc Imbert, Sophie Matheaud och Nina i Douglas ateljé. Nu har alla gästerna åkt hem och det känns lite tomt.

Skördetid!

...och så fyller någon år idag. Gissa vem...

Klicka för större bild.
foto©boel2008

Ordlös Onsdag - Vollywoodinspelning

Fler ordlösa onsdagsbilder finns här:
Nejma i Marocko
Fotot är taget av Douglas Zetterman.

Min nye vän!

Han heter Cesar och vi gillar varandra. Man kan nästan tala om ett själarnas möte. Nu har han bott här i ett par veckor. Idag ska han åka hem. Jag kommer att sakna honom.
Nej, det är ingen hamster. Det är en riktig råtta.

Uppdatering: Han blev jättelycklig och knattrade med tänderna hela vägen hem i bilen, det gör han när han är glad. Och så tvättade han sig nogsamt så han skulle vara fin när han träffade sin riktiga familj. Väl framme burrade han genast in sig i sin ägares hår. Bara nosen stack ut.
©boel2008

Ordlös Onsdag - gryning

Fler ordlösa onsdagsbilder finns här:
Nejma i Marocko

Klicka på bilden så blir den större!
©boel2008