La familia - här är vi allihop!

Foto: Natalie Johansson, Pluttens  medryttare och skötare.

Är konstnärerna vår tids flicka med svavelstickor?

Imorse vaknade jag med den märkligaste av frågeställningar i huvudet. Jag undrade för mig själv om konstnärer på sätt och vis är vår tids Flickan med svavelstickorna (1).  I sagan blir den fattiga lilla flickan, som alla vet, utslängd av sin brutale far för att sälja svavelstickor på självaste nyårsafton. Men ingen köper några svavelstickor och hon vågar inte gå hem, eftersom hon kommer få stryk om hon inte sålt något. På morgonen ligger hon död på trottoaren, hon har frusit ihjäl.  

Men om man skalar bort all tragik som t ex barnmisshandel och all klassproblematik som den fattiga flickan som tittar in i överklassens nyårsfirande, återstår en berättelse om att se rakt igenom tillvarons alla fasader. Hon ser de andra människorna och hon skapar sig bilder av dem. Hon gestaltar deras tillvaro och ger det sina egna färger. Varje gång hon tänder en sticka ser hon vad människorna äter, hon känner festmatens ljuvliga dofter och hon känner värmen från brasan. Hon fantiserar och genom sin fantasi gör hon verkligheten transparent.

Är det inte konstens uppgift att göra sin tids livsvillkor transparenta? Precis som när konstnären tänder sina svavelstickor, dvs utövar sin konstart, genom att betrakta något och på sitt sätt återge det. Många är de konstnärer som dessutom hävdar att de måste skapa för att överleva. De måste liksom i Flickan med svavelstickorna värma sig på något vis i den hårda och kalla vinternatten, på ett bildligt plan. 

Kanske handlar sagan om H.C. Andersen själv, om hans roll som författare? Är det något han gör så är det att skära ett snitt genom livet självt i sagoform, ofta med förkärlek för det mycket melodramatiska.  Och som så ofta i sagor händer överjordiska och magiska ting. 

I Elddonet (2) vandrar en soldat hem från kriget och möter en häxa som har tappat sitt elddon ner i ett träd, och ber honom hämta det. Där nere under jorden möter han tre hiskeliga hundar, den ene större än den andre. Men soldaten lurar dem en efter en. I slutet av sagan får han både prinsessan och halva kungariket. Vad annat är det än en transparent skildring av en fattig soldattillvaro och ett empatiskt försök att förse denne fattige soldat med ett bättre liv?

stillBild Ur filmen: FYRTØJET SVEND METHLING (DK 1946)

H.C. Andersens sagor är fulla av starka bilder och det är ingen tillfällighet att många av hans sagor filmatiserats om och om igen. Hade han levt idag hade han kanske varit filmregissör eller manusförfattare? Kanske var han sin tids Tim Burton.  

I Snödrottningen (3) tappar djävulen sin spegel, en spegel som förvrider allt som speglas i den, så att det goda och fina försvinner och ser ut som helt meningslöst och det onda ser ännu ondskefullare ut. Den går i tusentals bitar. Nej, billioner bitar, skriver H.C. Andersen och alla skärvor flyger ut över världen och en hamnar i Kais öga. Han glömmer bort vem han är och blir en elak och självisk pojke. Kai blir tagen till fånge av isdrottningen och ger sig ut på en lång resa mot Nordpolen för att vara den hårdhjärtade isdrottningens slav. Det är Gerda som genom svåra umbäranden till slut räddar honom och han kan bli sig själv igen.

När skärvan hamnar i hans öga, befinner han sig med Gerda på en balkong. De två barnen är inte syskon men älskar varandra som sådana, skriver H.C. Andersen. Bilden av Kai och Gerda på en balkong i centrala Köpenhamn någon gång i mitten på 1800-talet är som en etsning i min hjärna. Det var den allra första sagan av H.C. Andersen som min mamma läste för mig och jag upplevde den som djupt skrämmande. Hela vidden av problematiken borrade sig in i min själ. Det är egentligen ett konstnärligt verk om individualiseringsprocessen i ett barns liv, de orden hade jag inte då, men själva essensen förstod jag intiutivt så liten jag var. Precis som att man kan betrakta ett konstverk som ordlöst förmedlar något på det intuitiva planet.

De vilda svanarna (4) handlar om en prinsessa vars bröder förvandlats till svanar av en elak och svartsjuk styvmor som också kört huvudpersonen på porten. I dramats slutskede ska hon brännas som häxa, eftersom hon blivit sedd av bybor då hon plockat brännnässlor inte bara på kyrkogården, utan därtill vid midnatt och därtill vid fullmåne. Hon har av en fe fått i uppgift att spinna garn av brännnässlor och sedan sticka koftor till sina bröder av detta garn, så att de åter kan bli människoprinsar. Folkmassan hånar och spottar på henne när hon passerar i kärran som ska dra henne till bålet. Hon har bara en kofta kvar att sticka och stickar för brinnande livet. Hennes fingrar och händer är täckta av brännblåsor. 

Precis innan hon ska stiga upp på bålet inför den skrikande och spottande folkmassan, kastar hon de elva koftorna över svanarna som nu åter blir de prinsar de egentligen är. Men den sista koftan är inte  färdig. Den saknar en ärm och den yngste brodern har därför en vinge där armen skulle suttit. Det är en fulländad saga, besläktad med vår tids tv-serier. The Sopranos, Six Feet Under eller Desperate Housewives, för att bara nämna några. Som så ofta i H.C. Andersens sagor är hjältinnan kvinnlig, stark och modig trots sitt utanförskap. I hans sagor är båda könen är lika starka eller svaga. Det är förvånansvärt jämlikt. Även om de bär sin tids och även sagans yttre attribut.

                                        

I  Den ståndaktige tennsoldaten (5) står en enbent tennsoldat på ett bord med leksaker och sneglar på en ballerina gjord av papper, som liksom han står på ett ben. Tennsoldaten tror att den vackra ballerinan liksom han är enbent eftersom han bara kan se henne från sidan. Efter mycket trängtan knuffar hans rival det elaka trollet ut honom genom ett öppet fönstret och han hamnar i rännstenen och åker ner i en kloak. Efter många otäckheter ligger han i magen på en fisk. Fisken dras upp i ett nät av en fiskare och blir såld på torget och på det viset kommer är han tillbaka till var han kom ifrån. Kokerskan slänger honom i kakelugnen när hon rensat fisken. Han står där i elden och ser ballerinan och känner hur han smälter men alltjämt ståndaktig med geväret på axeln. En  vindpust lyfter pappersballerinan och hon förs av den in i elden och brinner upp. 

När pigan nästa morgon rakar ut elden återstår ett hjärta av tenn av tennsoldaten, men av ballerinan återstår bara en svartbränd paljett. Förutom att tennsoldaten till sin karaktär har vissa likheter med Edward Scissorshands (6) så minns jag att jag inte för mitt liv kunde begripa hur ballerinan kunde vara så korkad att hon inte förstod att här hade hon en trofast själ som hon borde älska. Jag minns också att jag tyckte att H.C. Andersen var grym som lät henne bli en kolbit medan tennsoldaten fick bli ett fint tennhjärta. Det är en träffande skildring av egenkärlek och självupptagenhet kontra självuppoffring. Bortsett från att den sätter fingret på vad projektion gör för förälskelse. Han tror de är lika, med bara ett ben, men hon är iskall. En kvinnlig psykopat helt enkelt. Hon är flickan i Flickan med svavelstickornas absoluta motsats.

Är konstnärerna vår tids flicka med svavelstickor?  Om man tar bort all tragik och sentimentalitet (7)  återstår en berättelse om att vara seende på ett inre plan. Att kunna ge det yttre inre bilder och att göra verkligheten transparent. Dessutom ges plats för det orimliga, som så ofta konsten gör. När konstnären filtrerat verkligheten genom sitt subjektiva seende kan vad som helst hända. Som när den lilla flickan i skenet från en svavelsticka ser en tillagad gås plötsligt flaxa iväg från matbordet med kniv och gaffel i ryggen och allt.

"En ny blev strøget, den brændte, den lyste, og hvor Skinnet faldt paa Muren, blev denne gjennemsigtig, som et Flor; hun saae lige ind i Stuen, hvor Bordet stod dækket med en skinnende hvid Dug, med fiint Porcellain, og deiligt dampede den stegte Gaas, fyldt med Svedsker og Æbler! og hvad der endnu var prægtigere, Gaasen sprang fra Fadet, vraltede hen af Gulvet med Gaffel og Kniv i Ryggen;" (8) 

Jag har skrivit en del fritt ur minnet. Det kan hända jag minns vissa saker lite fel. 

****

1. HC Andersen skrev sagan om Den lilla flickan med Svavelstickorna 1846. 2. Elddonet skrevs 1835, 3. Snödrottningen 1845. 4 De vilda svanarna 1838. 5. 1838. 6. Tim Burtons Edward Scissorshand är ett snyggt hopkok av en H.C. Andersensk värld förflyttad till en amerikansk förort och dessutom filtrerad genom Tim Burton själv. 7. HC Andersen själv är aldrig sentimental, snarare rakt på sak, men väldigt ofta är de många filmatiseringarna inlindade i sentimentalitet och dessutom har sagornas mer brutala delar helt enkelt strukits.
8. http://da.wikisource.org/wiki/Den_lille_Pige_med_Svovlstikkerne

                                                                                                    Boels flicka med svavelstickorna.

Weklam - som det heter på östgötska

Men så där liten går den inte att titta på. Klick ut på den stora youtubeskärmen.

Den gamle sjuke poeten

Jag tänker på den gamle sjuke poeten

som aldrig mer ska höra bäckar porla

eller lyssna på fågelkvitter en ljuvlig

försommarmorron

Inte heller plaska i vattenpölar

Hur mycket poet är det kvar då?

Hur mycket poesi är

det på en låst avdelning?

Med alla vassa saxar inlåsta

Det här är nästan som

om poeten skrivit det själv

På den tiden det begav sig

Paul Bowles i Den skyddande himlen

Romanen är fantastisk och jag tycker mycket om filmen som jag sett kanske hundra gånger.
Här är författaren Paul Bowles himself, i Bertoluccis filmatisering, i slutscenen. Huvudrollerna spelas av Deborah Winger och John Malkowitch.

Havet och minnet

Jag skulle vilja skriva om allt det jag saknar
Skriva om havet och hösten och om dig
Skulle också skriva lite om måsars skrik 
Halvrutten tång luktar gott
Långt borta ser man Köpenhamn




©boel

Föreläsning

Min tonfisksallad

Det här ska bli världens godaste tonfisksallad. Viktigt är att piri piri får dra i olivolja och hackad lök i vinäger, en vacker ritual. Receptet hittar du HÄR.

©boella2013

Boktips - Den osynliga väggen

Kan varmt rekommendera denna roman. Det är en rörande, mycket rolig och stundtals hemsk och sinnligt doftande barndomskildring om en judisk pojke som växer upp i ett fattigt kvarter i Lancashire i nittonhundratalets början. Författare Harry Bernstein debuterade med denna roman som 94-åring. Han lär ha varit ofantligt lyckligt gift och skrev boken först sedan hans älskade fru gått bort. Där ser man vad ett lyckligt äktenskap kan göra för kreativiteten och hälsan.

När jag hade läst den, eller egentligen lyssnat på den som ljudbok, tipsade jag min mor, som lyckades komma över ett ex via Bokbörsen LÄNK HÄR, eftersom den inte finns att köpa ny längre. Jag fick den i present när hon var här senast, och det var så himla rart av henne. Jag kommer inte att låna ut den, för varje gång jag lånar ut en bok som jag tycker om så försvinner de. På det viset har jag förlorat nästan alla mina favoritböcker.

Love poetry

ALWAYS GO FOR THE COFFEE

Love you come
love you go
but coffee
in the morning
is still oh oh oh
and in my cup
the entire sky
what do I care about
your stupid lie

The higher you aim
the harder the fall
I will NEVER
return your call
neither on sms
nor on the phone
you had me a while
a short time loan

Now you are
on your own
it´s a shame
but there is no one
else to blame
than you know who
I know you know
that too

LOST LOVE

Oh I meet the arising day
in my shoes
No matter what I loose
my darling shoes
stay put on my feet

Isn´t life too sweet?

MORNING

Another wonderful week 
to come
In the end 
I might add A+B 
and get the astonishing sum
of what life has in mind
for a girl with ugly
morning shoes

Is there anything more
you would like me to loose?

(please put my trust on rewind)

Uthållig som en gammal åsna

Häromdagen råkade jag ut för det att en vän utbrast "att du orkar!". Han syftade på att jag ytterst tålmodigt och i detalj penetrerat ett problem delat upp det i delar, analyserat situationen och kommit med förslag på lösning. Det fick mig att tänka på att det är mycket jag orkar som andra lämnat därhän. Jag ger helt enkelt inte upp. Kanske är det så att jag inte ger upp ens när jag borde kasta in handduken för länge sedan. Men jag avskyr att lämna problem olösta och jag avskyr att lämna människor som jag tycker om, även om jag kanske borde.

Trofast och lojal som en hund, envis som en gammal åsna och seg som en elefant. Det är jag det.

Fr v. Simon Norrthon, Mimi Pollak och jag själv. Andraårsfilm på DI - Konsert, en söt och charmig lite haltande

i storyn, film som även Sven-Bertil Taube var med i. Jag skrev manus, regisserade och klippte filmen. Året 
måste ha varit 1993.

Liten film

Open Art - påskutställning i Valdemarsvik

Här blev det hektiskt värre med påskutställning i huset. Vi var tolv konstnärer och jag ska så fort jag hinner lägga upp bilder. Det blev en skitfin utställning och då planerade vi den bara i en och en halv vecka. Medverkade gjorde i alla fall: Mika Liffner, Maija Suomalainen, Stine Hee, Stellan Ekegren, Karola Messner, Maria Gullqvist, Jan Gustafsson-Berge, Lovisa Lesse, Sahar Burhan, Saad Hajo och Anna Nygren.

Vi hängde utställningen skärtorsdagen och plockade ner den annandagen. Och det allra roligaste var att jag sålde de tre collage/bilder jag ställde ut: Påskkarameller - fr. v. Öken, Fabrik, Passion

kviddevitt kviddevitt

Hoppsan, nu ser jag att den hamnade lite långt till vänster i bild.

Nötväckan på besök

En nötväcka på besök utanför mitt köksfönster. Andra som kommer på besök är en kaja, en skata, två talgoxar samt en sparv. Hitintills. Jag bytte ut en uppäten talgboll igår.

Musik

Chopin, Haydn och sådant är skönt för vintertrötta öron.

Bloggen lever igen

Så, nu har alla mina jättemånga hundratusentals läsare upptäckt att jag blåst liv i  bloggen igen. Det har jag gjort för att det är den jävligaste och längsta vinter vi haft och alla medel för att hålla moralen hög är nödvändiga. Jag tvingar mig ut i kylan varje dag och gjorde även när jag var som sjukast, när det var som värst grät jag medans jag släpade varmvattenhinkar till hästarna. Nu gäller det liksom bara att fokusera.

Göra en plan varje dag. Igår städade jag tre köksskåp, skurade menar jag. Jag ska rengöra hela köket successivt. Nå, när den här bloggen legat i träda har jag alltjämt fortsatt min botanisering i matlagningens värld. Om det kan man läsa HÄR.

Idag ska jag: läsa litteratur till pedagogikkursen jag går. Läsa ett par manus, måla 1-3 bilder. I alla fall börja. Planera våren i Eastwood. Planera Eastwood Girls. Skura en låda, dvs ta bort musbajs och skura ett skåp till.

När jag gjort olika saker kan jag pricka av dem MEN jag kommer aldrig använda ordet CHECK, detta modeord som folk använder när man prickar av något i en lista. Avskyvärt. Förflackande!

Fint besök i Norrköping...

...hade vi av China Åhlander som producerat Äta Sova Dö, den guldbaggebelönade malmöitiska filmen som jag ärligt talat inte sett hela än. China höll en bejublad föreläsning på Cnema i Eastwoods regi. Sedan åkte vi hem till mig och China smittade ner mig med sin influensa... till skillnad från China blev jag fruktansvärt sjuk, inte bara i ett par dagar utan i ja, mer än två veckor. Jag har fortfarande ingen röst och är sjukskriven och får inte prata. Ovanpå influensan drabbades jag av halsfluss, och så stämbandsinflammation. Har inte varit så sjuk sedan jag var liten. Men nu blir jag lite friskare för varje dag. Har haft fruktansvärt ont i lederna därtill. Men det känns bättre idag. Har nu varit sjuk i 17 dagar.

China Åhlander samt Olle och Albin från megabegåvade unga filmkollektivet Crazy Pictures,
Olle och Albin signerar en dvd som China fick av oss i present, eftersom hon älskar Crazy Pictures filmer.

Foto: Paulina Stenvall

Open Art 2013 i Valdemarsvik

Öppet hela påskhelgen 11-14. Vernissage långfredagen kl 11-14

Deltagande konstnärer är
Sahar Burhan
Saad Hajo
Stellan Ekegren
Mika Liffner
Maija Sumolainen
Och jag själv

Dessutom kommer vi bjuda in några konstnärer till. Jag kommer att delta med 3 målningar, ännu inte målade. Om jag får tillbaka rösten även med en ljudinstallation.