Bradley Cooper och lady Gaga i Gamla Vasa och Antons änglar

Vi har just kommit hem från en promenad i regnet och blåsten. Dyblöta blev vi. Du gick och sjöng nästan hela vägen. Shallow sjöng du. Du sade att du var Bradley Cooper och att jag var lady Gaga. 

Du smekte mitt regnvåta hår och sade det var fint. Som lady Gagas.

Och så ville du att jag skulle sjunga med dig. Det gjorde jag. Så sjungandes med hög röst gick vi här i Gamla Vasa. Mest falskt tror jag.

En dam med hund mötte oss. Sade försiktigt hej tillbaka när du stannade henne, tog hatten av dig, nickade artigt och sade Bradley Cooper heter jag. 

Undrar vad folk tycker och tänker om oss när far fram här i vår värld?

En del brukar förläget titta bort. Andra ler tillbaka. Andra rör inte en min.

Jag vet att du blir fundersam på dem som inte hälsar tillbaka. Men jag tror ändå du inte bryr dig desto mer. Och vet du Anton, inte jag heller bryr mig. Inte mera.

För är det något du lärt mig så är det att lägga energin på det goda. Som på dem som hälsar. På dem som ler.

Varför vi sjöng Shallow? För att Facebook kom med ett minne fyra år tillbaka. Ett minne där du med din dåvarande assistent Lito sjöng just den sången. Vi tittade på videon om och om igen och du skrattade.

Jag är så oerhört tacksam över alla fina människor som varit i ditt och vårt liv Anton. Dagispersonal, assistenter, lärare, socialarbetare, vårdare som kommit hem till oss, läkare av olika sorter, olika terapeuter, personal på intervall och boenden. 

Om nån av er, som jag brukar kalla Antons änglar, råkar läsa detta brev vill jag säga dig: du ska veta att du gjort ett oförglömligt minne hos Anton. Han på riktigt minns så gott som er alla. Kanske autismen gör att minnet är så gott?

Du ska också veta att du finns i mitt hjärta. Utan hjälpen vi fått skulle jag ha knäat. Om jag inte vetat att goda människor tar hand om Anton hade jag rämnat.

Många av er har sett mina tårar. Tårar av trötthet. Tårar av glädje. Men mest kanske tårar av att jag helt enkelt bara blivit så rörd. 

Rörd över att det finns människor som väljer att vilja jobba med dig. Med oss. 

Tack för att du varit med på vår resa här i landet Annorlunda. Du är guld värd.

Vad händer oss vuxna?

Jag går genom kyrkparken. Har just avslutat ett telefonsamtal med en vän. Ett samtal om livet. Lite om döden också. Om föräldrar. Om att vara förälder.

Det lyser i ditt fönster Anton. Din pappa är där med dig.  Jag ser ditt huvud guppa upp och ned. Upp och ned. Upp och ned. Det är för att du sitter på din gympaboll när du tittar på TV. Att sitta på den lugnar dig lite. 

Jag tänker på dagen som gått. På vad som händer oss människor när vi i ilskan spyr ut hemskheter om andra människor.

Senaste dygnet har jag gjort en anmälan till polisen om en kommentar på sociala medier som jag tolkade uppmana till våld. Inlägget gällde inte mig men valde att anmäla ändå. För det är helt enkelt inte okej.

Jag har också med min mamma och Anton suttit på ett ställe och druckit kaffe. I bordet intill satt män och talade om hur ofantligt dåligt skött hela välfärdsområdet är. Allt var minst sagt åt helvete (i ett läge då patient- och klientnöjdheten till servicen är på mycket god nivå, tack var otrolig personal). 

Lyssnade stilla på hur vi beslutsfattare inget är värda och "pitäisi viedä saunan taakse". 

De visste inte om min roll där de satt och talade. Det jag kan berätta är, att tonen blev betydligt beskedligare då jag vänligt presenterade mig, berättade om min politiska roll, tog mamma och Anton i armkrok för att gå och sade kiitos, terveiset tulivatkin nyt sitten suoraan perille. 

Skamsna blickar sänktes mot bordet.

Det som oroar mig på riktigt är tonen i samhällsdebatten. Oron förstår jag. Den delar jag. Men att bara komma med beskyllningar eller till och med hot mot tjänsteinnehavare eller oss politiker som försöker hitta lösningar i en situation som är extremt utmanade känns fel. 

De löses nämligen inte enbart av att "avskaffa byråkraterna", och PS vi minskar nu kraftigt på förvaltningen så efter denna omgång av samarbetsförhandlingar är det kortet använt.

Förr förundrades jag över människors anonyma kommentarer på olika plattformer. Tänkte då att ja, det är väl lätt att spy ur sig då man inte behöver göra det med sitt eget namn eller eget ansikte. Det jag nu märker är att människor på sociala medier också kommenterar fränt med eget ansikte. Med eget namn. 

Bra att det är öppet, ja visst. Men skulle man tala i samma ton om det var öga mot öga?

Vi talar mycket om ungas psykiska illamående och sociala mediers inverkan på den. Vi talar om hur det påverkar måendet när unga av och an blockerar varandra när de inte är sams. Vi talar om hur normaliserat det blivit att i de olika kanalerna frysa ut någon. Hur normaliserat det blivit att tala fräckt om andra. Hur vanligt mobbning på nätet är. 

För det är ju så lätt då det "inte är på riktigt" och inte sker i verkliga livet. Men verkliga livet sker också delvis i de olika kanalerna. Det är verkliga ord som påverkar verkliga människor och inte undra på att allt fler av våra unga mår dåligt.

Det jag förundras än mera över är vi vuxna och den modell vi ger de unga. Hur ska vi av dem kunna förvänta oss sakligt beteende på nätet om vi vuxna inte själv klarar av det? 

Kanske vi behöver mera möjligheter till möten mellan oss människor? Möten där vi ser varandra i ögonen och där vi kan lyssna in varandra? Jag vet inte.

Men det jag vet är det finns en sanning i Gandhis "be the change you want to see". 

Med de orden avslutar jag detta brev från landet Annorlunda och lovar mig själv att oavsett vad sakligt bemöta vad än som kommer.

Mamma håll i handen

Vi går i kyrkskogen, eller trollskogen som du brukar säga. Det börjar skymma. Här behöver vi inte akta oss för bilar, så jag kan blunda mellan varven. Blundar för att jag är trött. 

Jag låter ögonen vila och fötterna följa stigarna jag trampat sen jag var barn. Tänker på dagen som varit. Än är.

Vet du Anton det har varit en så märklig dag. Helt gälin som jag brukar säga. 

Morgonen började med att vi inte hade varmt vatten. Vi fick låta det vänta till efter jobbet. Eller jag har ju egentligen inte jobbat idag. Utan varit i mitt andra uppdrag. Den som styrelseordförande.

Jag, vår välfärdsdirektör Kinnunen och Heikki Kaukoranta har varit på besök till Närpes. Bekantat oss med olika enheter. Allt från en ny intervallenhet för barn med funktionsnedsättning, till ett psykosocialt boende och enheter som jobbar med äldre och och sote-centralen.

Jag har träffat så fantastisk personal. Motiverad personal. Personal som jag vet gör sitt bästa för regionens invånare. Gammal som ung. Bilden nedan tog jag från ett av ställen vi besökte.

När vi körde mot Närpes hvc för att träffa personal som jobbar med tjänster för äldre plingade min telefon till. Det hade kommit ett textmeddelande. Ett meddelande från en sjukskötare.

Min mamma, din mummi, har ju ätit så mycket mindre på sistone. Något som jag oroat mig för. Jag har fått slänga bort mycket av maten som matservicen hämtat. I meddelandet berättade en av de fantastiska vårdarna som jobbar med henne att nu vet vi varför. Hon hade varit och kollat till mamma just under hennes lunchtid.

Hon har inte ätit ordentligt de senaste veckorna för att hon inte mera kan använda mikron. Hon vet inte mera hur man gör. Vet inte vilka knappar man ska trycka på. 

Jag inser att nu har ännu en förmåga gått förlorad. Tårarna kommer. Tänker på vilken är den följande? Den att hon inte mera kan ringa mig? Eller att hon inte kan svara då jag ringer henne?

Där sitter jag i bilen ned högsta ledningen, på väg att möta människor som jobbar med just minnessjuka. Minnessjuka som min mamma. 

Hon, Marina, sitter i baksätet och sätter handen på min axel. Tröstar mig med värme. Heikki säger några tröstande ord.

Vi kommer till parkeringen och jag torkar tårarna. Lyfter huvudet och biter mig i kinden. Redo för att möta personalen. 

Jag lyssnar på dem och åter igen känner jag en ödmjuk tacksamhet att de och alla andra som jobbar hos oss finns. 

Jag tror ingen märker att jag just fällt tårar för min egen mamma.

Väl hemma var det dags att ta itu med mysteriet med varmvattnet. Mysteriet löstes när jag gick till källaren. Från systemet för fjärrvärmen rann vatten på källargolvet. Jag vred av vattnet, ringde Vasa elektriska och din pappa och sen blev det att jaga rörmokare. Som kommer i morgon. Så vi får nu vara utan varmt vatten tills dess.

I samma veva missade jag Vasa stadsfullmäktiges möte. Pappa skulle vara med dig Anton medan jag är på möte. Men nu blev det istället att han fixade i källaren med vattnet och du och jag gjorde det vi brukar.

Och det vi brukar göra är att gå här i skogen. Trampa de trygga stigarna. Det skymmer nu och medan jag blundar mina trötta ögon för en stund säger du "Mamma, håll i handen".

Jag tar din hand i min och vi fortsätter vandringen. Hand i hand.

Medan vi går där tänker att jag att dina ord just nu för mig symboliserar så mycket. Jag håller dig i handen samtidigt som jag jag håller på att släppa taget lite. Du är numera på boende varannan vecka. Får öva dig på att inte alltid hålla min hand.

Dina ord "Mamma håll mig i handen" för också mina tankar till min egen mamma. Anna-liisa heter hon. Medan jag sakta håller på att lätta på handtaget till dig Anton behöver mummi alltmera att jag håller henne i handen.

Samtidigt som jag så ofta själv tänker; oj om jag kunde hålla mamma i handen och prata som vi brukade förr. Då när det var hon som bar mig. Då när det var hon som peppade mig att fortsätta med politiken. Då när det var hon som sade att jag kommer att klara av att vara en bra mamma för er barn.

Men hon höll mig i handen i närmare 50 år och nu är det min tur. 

När vi gått hem genom den skymmande skogen ser jag att jag fått ett meddelande via messenger. Ett meddelande av en för mig främmande människa. Hen skriver att jag nog inte vet något om verkligheten som beslutsfattare. Att man borde halvera våra arvoden och att jag borde möta människor som på riktigt vet hur det är.

Jag brukar svara på dessa meddelanden. Förklara om varför vi tvingas göra som vi gör men också om att vi alla, beslutsfattare som tjänstemän, gör vårt bästa och söker lösningar för att vi tillsammans ska klara av att ta hand om våra invånares vård, omsorg och räddningstjänster.

Men idag svarar jag inte. Hen får vänta tills imorgon eller åtminstone tills vi har fått varmvatten igen.

För det jag vill svara hen är att jag förstår oron. Jag tar den på allvar. Och jag antar det är oro som ligger bakom de arga orden. Men samtidigt vill jag också förmedla fakta. Och jag vill förmedla hopp. För det är precis det vi alla, du och jag, behöver. Hopp om att vi  tillsammans ska möta de utmaningar vi har. Hopp om att vi ska klara av att ta hand om dem som mest behöver det. 

Hopp för barn och unga.

Hopp för familjerna.

Hopp för sjuka.

Hopp för de äldre.

Hopp för personalen.

Hopp för de oroliga.

Hopp om framtiden. 

Det är det jag vill förmedla till hen som skrev.

Är det något jag varmt kan rekommendera att läsa som a) förmedlar fakta och b) ger insikter är två följande texter från senaste tiden i Vasabladet. Den ena är en ledare skriven av Anna Souranderoch den andra en kolumn av Ari Sundberg