Det är spöktider. Stora planer smids för bästa tricket. Häxkitet och skelettkostymen passar även i år. Ansiktsmålningar med ärr, spindelnät och döskallar, allt efter egenritade mallar.
Och 10-kilos pumpan har släpats hem. Det är hög tid, säger de som har koll här hemma, att ordna läskigaste oranga pumpamonstret. Idag måste vi, annars är det ingen idé!
Och hopplösa mamman suckar och lovar att direkt efter frukost gör vi det. Gröper ur den där stora oranga klumpen och skär ut det läskigaste monster vi kan komma på.
Men jag måste erkänna. Jag är ingen Halloweenmänniska. Överhuvudtaget. Jag vet inte ens hur ett äkta Halloweenfirande ska gå till, enligt traditionen. För mig är Alla helgona helgen just bara en stilla, lite sorgsen helg. När jag var liten tyckte jag till och med att den här helgen var jättesorglig. Jag gick runt hela helgen och tänkte extra mycket på min farfar som inte fanns längre. Så det blev bara väldigt sorgligt.
Jag vet att Halloween och Alla helgona helgen inte är samma sak och att det ena inte utsluter det andra. Kontrasterna är dock stora men det går ju bra ändå. Så mellan buset och godiset åker vi hela familjen och tänder våra ljus. Och pratar om de som vi saknar. För mig är det bara det som är det viktiga. Det är så lätt att glömma. Bland alla spökerier och pumpor.