äntligen.

Äntligen. Där satt den. Eller inte. Där lossnade den till sist, den allra första tanden. Som vi har väntat. Och frusterats. Hela sexårs gjorde Viggo allt för att hamna på den där åtråvärda tandtapparlistan. Uppsatt på bästa väggplats i förskolerummet. Men vad kan man göra mer än att vicka liksom. Vareviga dag. Och går det inte, så går det inte. Helkört är det sannerligen.

Så det var bara att se sig besegrad av hela bunten av klasskamrater. Som tappade en tand och två tänder och tänder på löpande band tills sommarlovet äntligen kom. Och listan hamnade där den borde ha hamnat för länge sedan. I sopen.

För vad är det egentligen för typ av tävling kan man undra. Tandtappartävlingar är åtminstone inte Viggos grej.  Men så äntligen, tävling eller ej. Första tanden är väck, den andra är lös och tandfen har hälsat på. Lycka.

________________________________________________________________________________

Finally. It came off at last, the very first tooth. As we have expected. Last year Viggo did everything possible to end up on that coveted tooth loss list. Mounted on the best wall space in the preschool room. But what can you do more than wiggle it so to speak. Every day. And if if the teeth do not want to come off there is no way to get them off.

So it was just to see yourself be defeated by the whole bunch of classmates. The ones who lost a tooth and two teeth and a great many before summer vacation finally came. And the list ended up where it should have ended long ago. The dustbin.

For what kind of competition is it really, one might wonder. A loose teeth competition are the least of Viggos things. But finally, competition or not. The first tooth is gone, the other is loose and the tooth fairy has visited us. The Joy.