den 6 juni 2004
Jag har varit på utvecklingssamtal på dagis. Inför varje samtal ställer fröknarna några frågor till barnen om vad de tycker är roligt, tråkigt, gott, mindre gott, och så vidare.
En fråga löd ungefär "vad är du rädd för?" och en annan "när är du rädd?". Emmy hade svarat "inget" och "aldrig".
Det är precis så jag uppfattar henne. Hon är inte rädd för någonting. Visst kan hon ibland säga att hon är rädd när hon ska gå och lägga sig om hon tror att det kan ge lite extra uppetid. Då brukar hon säga det redan i vardagsrumssoffan, långt innan hon ligger ensam i sängen.
Väl i sängen somnar hon i regel ganska fort. Om jag ligger bredvid henne i tio minuter brukar hon hinna somna. Gör hon inte det kan hon viska "du får gå när du vill".
Kommer hon upp på nätterna är det för att hon behöver gå på toaletten eller har ramlat ur sängen. När hon ramlar ur sängen brukar hon inte bli ledsen. Hon kommer upp och berättar det som för att jag borde veta det, inte för att klaga. Jag följer henne till sängen och lägger på täcket. Sedan somnar hon snabbt igen.
Mest är det bra att hon inte är rädd för någonting, fast det finns en baksida. Hon är inte rädd för någonting. Hon är inte rädd att komma bort, tror inte att det finns elaka människor, är inte rädd att falla ner från höga höjder. Hon har nog aldrig råkat ut för något som hon tycker är riktigt läskigt. Cattis och jag får hjärtsnörp långt före henne när hon hittar på farliga saker. Att bli borttappad i en affär är inte läskigt, det är ett äventyr.
Om vi går eller cyklar ute hälsar hon på alla. "Hej!" "Hejsan!" "Hallå där borta!" "Hej, vad heter du?" Hon kan till exempel ropa till någon som står trettio meter bort och tvättar bilen när vi är ute och cyklar. "Hej du!" Folk brukar vända sig och titta förvånat på henne innan de hejar tillbaka. Egentligen är det mest trevligt att hon hälsar.
Häromdagen när vi lekte i en lekpark i närheten kom en pojke gående. Då hörde vi hur några äldre pojkar, som spelade fotboll, sa till varandra att "där kommer Johan". "Hej Johan!", sa Emmy när han var nästan framme vid gungställningen där vi gungade. Han stannade och stod tyst en lång stund och tittade på oss. "Hej!", svarade han sedan och log stort. De började leka tillsammans i gungan.
Det enda jag kan komma på som liknar rädsla, är risken att hon inte får vara med och bestämma:
Jag: - Om du inte sitter still nu struntar jag i att borsta dina tänder!
Emmy: - Neeej!!
Stenålderkosten är en livsstil som gradvis återställer din normala kroppsvikt, din hälsa och ditt välbefinnande. Om du följer riktlinjerna för kost och principer som jag har redogjort för i den här boken kan du njuta av alla de fördelar som människans originaldiet har att erbjuda. Din hälsa förbättras och du kommer definitivt att gå ner i vikt.
Detta lovar Loren Cordain i boken Stenålderskost. Om jag minskade i vikt vore det snarare något dåligt än något bra. Däremot skulle jag säkert ha nytta av att fördela om lite mellan fett och muskler.
Stenålderskost är den kost våra stenåldersförfäder levde på under lång tid, för ungefär 500 generationer sedan. Innan jag läste boken trodde jag att stenåldermänniskan led av sjukdomar, hål i tänderna och hade kort medellivslängd. Enligt författaren var det tvärt om. De var starka, friska och levde länge. Det var först när människan började bruka jorden och använda spannmål och mejeriprodukter i matlagningen som de började dra på sig sjukdomar. Då minskade de också i längd.
Stenåldersmänniskan åt magert kött, fisk, frukt och grönsaker. Inga mejeri- eller spannmålsprodukter, inget tillsatt raffinerat socker. Det de åt fick de äta så mycket de ville av. Människokroppen kan inte äta så mycket magert kött, fisk, frukt och grönsaker att det blir skadligt. Den som äter som en stenåldersmänniska behöver aldrig gå hungrig.
En av de riktiga bovarna i vår moderna kost är färdiglagade måltider. Där kan vi inte kontrollera vad som tillsätts. När vi lagar mat själva går det att låta bli exempelvis smör, socker, grädde och mjöl. I stället för socker går det bra att använda lite honung eller frukt. I stället för margarin kan du steka maten i linfröolja eller rapsolja. I stället för en tallrik glass efter maten kan du äta en skål frusna bär. Som mellanmål kan du äta en avocado med räkor eller en näve nötter. Måttliga mängder alkohol är tillåtet.
Emellanåt går det bra att synda under en hel måltid utan att det påverkar hälsan märkbart.
Fullkorn sägs ofta vara nyttigt och innehålla mycket fibrer. Frukt innehåller i genomsnitt dubbelt så mycket fibrer som fullkorn. Grönsaker som är fattiga på stärkelse innehåller omkring åtta gånger mer fibrer.
När kroppen smälter protein går det åt mycket mer energi än när den smälter fett. Protein ger dessutom en mättnadskänsla, så att du slipper småäta mellan måltider, och det bygger muskler. Proteinrik mat tillsammans med frukt och grönsaker kan man inte äta för mycket av. Kalkonbröst utan skinn innehåller 94 procent protein och bara 5 procent fett. Lammkotletter däremot innehåller 49 procent protein och 51 procent fett. Det är med andra ord lika onyttigt som feta fläskkotletter.
Fett ensamt är det svårt att äta mycket av. Kroppen säger stopp. När vi blandar det med kolhydrater, salt eller socker, smakar det godare, vilket gör att vi kan äta för mycket av det. Det kan även lura kroppen att den fortfarande är hungrig.
Trots att du utesluter spannmål, mejerivaror, raffinerat socker och behandlad mat kommer du snart att upptäcka att du både kan njuta av god mat och samtidigt må bra. Eller vad sägs om en krabbomelett gjord på omega 3-berikade ägg, serverat med avocado och persika? Eller sjötunga brässerad i vinsås med spenatsallad och gazpacho till lunch? Och får jag fresta med helstekt fläskfilé, blandad grönsallad med linfröolja, ångkokt broccoli, ett glas Merlot-vin och en skål med björnbär med mandelspån till middag?
Det finns många recept i boken som låter goda. Lax, skaldjur, vilt, kalkon och mycket annat. Även våra vanliga köttsorter, nöt och fläsk, är tillåtna om allt synligt fett är bortskuret före tillagningen.
Det jag har allra svårast att tänka mig att vara utan, är bröd av alla sorter, mjölk och potatis. Resten kan jag ha eller mista. Däremot tänker jag försöka att åtminstone minska både bröd- och mjölkkonsumtionen. Ett äpple i stället för en av frukostmackorna. Loka i stället för mjölk till så många måltider som möjligt. Potatisen är svår. Det går att göra så väldigt mycket gott av potatis. Att byta ut övriga mindre nyttiga måltidsingrdienser verkar inte svårt. Över huvud taget får jag intrycket att stenålderskosten är ganska enkel att följa. Så mycket magert kött, fisk, skaldjur, frukt och stärkelsefattiga grönsaker jag orkar äta. Hur svårt kan det vara?
Boken är full av exempel på sjukdomar och andra åkommor som man kan undkomma eller minska risken för genom att äta stenåldersmat. Vad som är riktigt bra med den (boken), är att den får det att verka så enkelt att börja och att man blir motiverad att sätta igång direkt.
Jag ska avsluta med ett till citat från boken:
Om du äter magert kött, eller fisk vid varje måltid, precis som stenåldersmänniskorna, så blir det troligen det mest hälsosamma beslut du någonsin fattat.
den 31 maj 2004
Jag sitter ensam på jobbet. Under helgerna stänger de av ventilationen så det är kvavt och luktar illa.
När jag var ute och köpte lite frukt passade jag på att köpa en Airzooka. Det är en sorts luftpistol som skjuter luftbollar. Osynliga bollar av komprimerad luft alltså. Jag sköt på en blomma nästan tio meter bort och efter några sekunder skakade den till. Ganska lustigt och helt ofarligt. Den drivs med handkraft och behöver inga batterier.
I bilen på väg till Nicke höll jag Airzookan framför mig medan jag demonstrerade den för Thomas. Kanske ser den ut som en hastighetskamera för en bil som var på väg att köra om oss saktade in och lade sig bakom oss i stället när föraren såg mig hålla upp den.
den 29 maj 2004
Monopolet är brutet.
Jag: - Vem är världens bästa pappa?
Emmy: [sitter tyst]
Jag: - Emmy, vem är världens bästa pappa?
Emmy: - Kalle.
Förra helgen gick årets Ullna Hillclimb av stapeln.
Enligt väderprognoserna skulle det bli regn. I verkligheten var det bara den sista halvtimmen av tävlingen som det regnade.
Jag hade kameran med mig. Precis som förra året var det svårt att ta bra bilder. Det går så fort att kameran inte riktigt hinner med att justera fokus och bländare. Ofta tog det tre sekunder från avtryck till tagen bild så jag fick försöka gissa när det skulle hända något och trycka av i förväg.
Fast det var roligt att titta. Jag stod några meter nedanför toppen av backen och fick se alla spektakulära målgångar. De snabbaste tog sig upp för 80-metersbacken på under 12 sekunder. Att ta sig upp över huvud taget är en stor bedrift. Även till fots var det en utmaning. Bilderna gör inte backen rättvisa.
Här kan man möjligen ana att det är både ojämn terräng och brant om man jämför med målstolpen i bakgrunden. Det var flera som lyckades sitta kvar till sista avsatsen, men som flög av cyklarna i samband med att de passerade mållinjen.
Vinnaren i tävlingen var en sjuttonårig finländare. Han tog sig upp för hela backen alla fyra åken och jag har för mig att han dessutom hade rekordtiden. Han vann förra året också. Både då och i år hände något med motorcykeln i sista åket. Det sprutade motorolja ur motorn. När den nådde avgasröret började den ryka så att det blev ett tjockt moln efter honom hela vägen upp.
Dead A Head hade ställt upp två stora tält där de hade vernissage och visade sina smycken. De hade också gjort prisbucklan som var en handgjord ölbägare i silver värd omkring 20000 kronor.
Det var stort intresse för de handgjorda smyckena. Än så länge är det kanske bara motorcykelkillar som vågar bära dem, men det är nog en tidsfråga innan "vanligt folk" törs också.
Ullna Hillclimb 2004
den 28 maj 2004
Peter tipsade mig om två texter som han har skrivit. De handlar bland annat om programmering, litteratur, känslor och kreativitet.
Han funderar över programmering och att ett program bara kan förnimmas med intellektet, inte med övriga fem sinnen. Samma sak gäller litteratur. Vi ser det inte med ögonen, hör det inte med öronen, känner det inte med smaklökarna, förnimmer det inte med luktsinnet och känner det inte genom beröring. Det finns endast i huvudet. Peter ställer frågan om det finns något mer än datorprogram och litteratur som har denna egenskap.
Ett datorprogram kan för mig vara lika synligt som något jag ser med ögonen. Jag ser genast bilder när jag tolkar det. Från första raden. Allteftersom jag läser blir bilden rikare. Ungefär som om jag tittar på en bild och utforskar den från en ände till en annan, en liten bit i taget.
Även om det är sant att du skapar dig en mental bild av det du ser, en tolkning som kanske skiljer sig från andras, så är det mesta förnimbart av fler sinnen än det sjätte. Jag har försökt komma på andra företeelser som delar denna egenskap, men kommer bara på litteratur. Även om det är sant att du skapar dig en mental bild av det du ser, en tolkning som kanske skiljer sig från andras, så är det mesta förnimbart av fler sinnen än det sjätte. Jag har försökt komma på andra företeelser som delar denna egenskap, men kommer bara på litteratur.
I sin andra text förtydligar han tankarna och skriver:
Det jag menade med "egenskap" var egenskapen att litteraturen är bunden till det "sjätte sinnet", intellektet. Musik, t.ex., tycker jag inte är bunden enbart till hörseln. Den är förnimbar fysiskt, även förutom att man kan känna basen i magen vid hög volym, att diskanten kan skära i öronen, osv. Musik kan gripa tag i en på olika sätt. Den kan svänga så att man nästan är tvungen att röra sig till den, eller åtminstone ge en gåshud.
Jag kan definitivt få liknande känslor av något jag läser som av något jag hör, musik till exempel. Där är vi tydligen olika. Jag trodde att alla var som jag på det sättet och jag får nästan uppfattningen att Peter antar att alla är som han. Det var en aha-upplevelse för mig.
Vad räknas som företeelse? En muntlig berättelse? En berättelse skulle jag kanske säga är något du förnimmer med hörseln. Å andra sidan är väl litteratur något du förnimmer med ögonen, liksom ett program är det. Programmet representeras av programkod som ofta består av tecken, vilka kan ses. Litteratur består av ord och bokstäver. De kan också ses. Är det någon skillnad mellan en tavla och ett datorprogram i det avseendet? Kanske har inte ens litteratur och datorprogram de egenskaper Peter efterlyser.
En dröm då? En dröm representeras endast av tankar så länge som den inte återberättas på något sätt, annat än genom tankeöverföring. Fast även drömmar kan innehållla lukter, smaker, ljud och andra intryck. Alla lika verkliga som om jag upplevde dem via näsan, munnen eller öronen.
Måste vi över huvud taget uppfatta sinnesintryck via våra känselorgan för att de ska räknas som sinnesintryck? Är det hur hjärnan uppfattar något som avgör vad det är? De flesta som har känt lukten av vanilj kan väl återskapa lukten genom att läsa att något har en doft av vanilj? Jag kan det.
Min dotter har fått ett kit med modellera som hon vill leka med hela tiden. Jag tycker det är en fascinerande process att skapa något av lera. Jag har svårt att föreställa mig ett önskat slutresultat när hon ber mig göra något - en uggla eller kanin, t.ex. - men jag påbörjar något, rullar en kula, börjar forma till det i en riktning jag tänker på som ugglelik eller kaninlik, och när jag gör det så upptäcker jag vad jag ska göra, jag hittar en uggla eller kanin i leran.
För mig är det precis tvärt om. Be mig att jag ska göra en kanin av lera så ser jag den genast framför mig. Därifrån till att faktiskt ha gjort något som liknar en kanin är desto svårare.
Be mig att göra ett program som utför något som jag förstår och jag ser det omedelbart för mitt inre öga. Det "enda" jag behöver göra då är programmera de delar det består av. Jag kan köra det i huvudet och se om och hur det fungerar. Jag kan felsöka det. Att det inte blir rätt direkt när jag sätter mig med programmeringen beror oftast på slarv i implementeringen av bilden jag har sett. Det är samma sak med databaser eller vad som helst egentligen. Jag ser det direkt när jag får det beskrivet för mig. Jag kan vrida och vända på det och betrakta det från vilket håll som helst oavsett vilken vinkel jag fick det beskrivet ur.
När det gäller utveckling av system är det viktigt att de inblandade har en så samstämmig bild som möjligt, vilket måste vara svårare när produkten är intellektuell.
Om den som beskriver något glömmer en detalj, saknas den förstås även i min bild. Det är som Peter skriver, svårt att försäkra sig om att alla har samma bild av något som ska byggas, när det inte går att exempelvis titta på det med ögonen. Man kan behöva gå igenom "målbilden" tillsammans flera gånger, ställa kontrollfrågor, dokumentera det man är överens om. Ofta visar det sig ändå att det saknas detaljer i någons bild. Allt som inte sägs lämnas öppet för personliga tolkningar. Mycket är detaljer som bara har betydelse för den som ansvarar för det. Det är när dessa detaljer råkar befinna sig på gränsen mellan två personers ansvarsområden som det kan bli ett problem.
Det är som när en skolklass ska rita en bild tillsammans och var och en får ansvar för att rita en ruta. Inom varje ruta kan vars och ens bild skilja sig åt något, men i gränserna mellan rutor måste man ha exakt samma uppfattning om vad det är man ska göra.
Peter funderar också kring hur författare kan skapa ordning i sina idéer:
Hur ser processen ut för en författare? I vilken utsträckning kan de representera sina idéer i en annan form än text för att bringa ordning till dem?
Behöver de använda andra former än text för att få ordning på dem? Är inte text en annan form för att representera våra sinnen? En metaform av tankar. Så använder jag text. Texten i sig är mitt sätt att bringa ordning i tankar eftersom jag inte kan hålla hur många tankar som helst i medvetandet samtidigt. I text kan jag skapa platshållare för olika tankar och skyffla runt dem tills de representerar större tankegångar så som jag vill ha dem.
Medan både systemdesign och ("verklig") arkitektur handlar mycket om proportioner så har de också funktionsaspekten. En byggnad måste fungera för "användaren" på ett sätt som man oftast inte kräver av ett musikstycke eller en målning.
Jag tycker att gränsen är flytande. Ett kontorshus. Ett slott. Ett lusthus. En staty. Ett kontorshus måste "fungera". Kraven på att ett lusthus ska fungera är förmodligen inte lika stora. En staty är förvisso ingen byggnad och måste inte fungera i den meningen heller. Jag tog med den för dess likhet med ett lusthus eller slott. Bägge är mer något att se på än något att använda.
Det är vad vi väljer att förvänta oss av något som avgör vilka krav vi ställer på dess funktion. Ett musikstycke kan "inte fungera" på samma sätt som ett illa ritat hus. Om vi förväntar oss att musiken ska söva oss och den är stökig och har en snabb ojämn rytm, kan vi tycka att den inte fungerar. Om en målning ska förmedla en uppfattning om en historisk händelse, och det inte går att urskilja vad den föreställer, då kan vi tycka att den inte fungerar.
Ställer vi krav på att något ska ha en funktion finns möjligheten att vi tycker att det inte fungerar. Ställer vi inga krav kan det inte fungera dåligt. Det gäller allt: musik, konst, bilar, möbler.
Texterna var tankeväckande.
Om intellektuellt skapande, Lynchs "imageability", systemutveckling, m.m.
Mer om intellektuellt skapande av datorsystem, litteratur och musik
den 27 maj 2004
FM, ETC, FIX, ETA, ETD, EST, TC, TS, AR, CR, TR, XSP, DTCC, E2E, ECN, CSD, STP, CRTS, TOG, AMS, IDM, CTM, SSI, XML, FTP, XLT, CSV.
I början av veckan lyssnade jag på två produktpresentationer under fyra timmar. Presentationerna var på engelska, vilket inte är något problem, men de tappade bort mig efter en kvart ungefär. Ovanstående är några av alla förkortningar som användes, både muntligen och skriftligen. Några förklarades. De flesta förväntades vi antagligen förstå. Kanske var det bara jag som var illa förberedd eller insatt i ämnet.
Flera av förkortningarna har betydelser för mig. Det var dock tydligt att det inte var samma betydelser som de hade här. ETA kan betyda "estimated time of arrival", ETD kan betyda "estimated time of departure", CR kan betyda "carriage return", FM kan betyda "frekvensmodulering", STP kan betyda "straight through processing", och det tror jag faktiskt att det gjorde här också, och så vidare.
Jag hade kunnat fråga. I vanliga fall hade jag nog gjort det, men en av de första bilderna i presentationen innehöll ett drygt tiotal förkortningar. Då insåg jag att jag skulle ha förstört hela presentationen om jag började fråga om allt jag såg.
Detta bekräftade min uppfattning att förkortningar ska man inte använda annat än i nödfall. Riskerna är mycket större än platsvinsterna.
den 21 maj 2004
Under en mardrömsdag med en hyperaktiv 4-åring på jobbet:
Jag: - Emmy, du måste vara tyst när vi är här. De andra försöker jobba och vi ska inte störa dem.
Emmy: - Jag bestämmer över min mun!
---
Emmy: - Finns det någon brun penna?
Jag: - Nej.
Emmy: - Du är värdelös. Knäppis.
---
Jag: - Var det jättetråkigt att vara med på jobbet hela dagen?
Emmy: - Nej, jätteroligt.
Jag: - Jasså, vad var roligt då?
Emmy: - Att jobba och så.
Jag: - Vad gjorde vi när vi jobbade då?
Emmy: - Vi gick ju och köpte glass.
den 20 maj 2004
Selektiv bentrötthet.
Emmy: - Pappa, jag vill sitta på dina axlar.
Jag: - Nej, du får gå hem. Du satt på axlarna när vi gick till parken. Vi är strax hemma.
Emmy: - Men jag orkar inte gå längre!
Jag: - Ska vi springa i stället?
Emmy: - Jaa!!
