En altan möjligtvis?

Idag har det nästan varit vår... solen värmde så härligt och man längtade ut. Ut i trädgården för att fika, ut och röja i trädgården eller ut och sätta sig på altanen. Och bara vara.
Skulle vi ha en altan? Vi funderade ett tag på om man kunde ha en altan på det här huset. Vi kom fram till att det kunde man. Så då byggde vi en och det har vi inte ångrat!

Vi använder vår altan året om. Ja nu är det ju förstås så att vi måste det eftersom ingången är via altanen ;), men förutom det så blir det många grillkvällar där...även på vintern.
Först hade vi inte tänkt ha tak över hela, endast en liten del och sedan pergola på resten. Men det blev ändå ett litet tak även där, ett tak som släpper igenom ljuset.
Hela altanen är gjord av sibirisk lärk som vi har behandlat med silvertjära.

Här ser vi husbygget i ett tidigt skede och en altan finns inte på kartan 

och inte i våra huvuden heller...

Här är några år senare och golvet på altanen är klart!

Ser ni den där "blå saken" som skymtar fram där i bakgrunden till vänster? Är det ett tält? 

Jodå, det var vårt  arbetstält som överlevde många höststormar och vintrar innan det fullkomligt bröt ihop.  

Men det var ett fantastiskt tält. Vi minns det med glädje :)

Staketet ritade vi och svågern  byggde det i sektioner hemma hos sig.

Här skymtar också pergolan som fick ett tak på sig. 

Det var ett bra beslut. Då kan man nyttja altanen ännu mer!

Staketet innan behandling

Här en del av det riktiga taket

Men det dröjer nog ett tag innan pelargonerna får komma ut här. 

Det ska tydligen komma mer snö. Men grilla kan man göra ändå! :)

***

Här sitter en frusen Murre på altanen för några år sedan. 

Bra med altaner så man kan värma de små tassarna!

Väldigt breda fogar - eller vad en liten bokstav kan ställa till

Det finns saker vi skrattar gott åt idag. Som när vi skulle köpa klinker till köksgolvet. Ibland blir det liksom bara...fel. :)
Fast det blev rätt ändå innan det hunnit bli fel på riktigt. Låter det snurrigt?

Mitt upp i alla beslut till husrenoveringen skulle vi också skaffa klinkergolv. Vi hittade ett vi tyckte om, stora plattor, 25x25 cm med lite bredare fogar. Jag skrev en lapp med uppgifterna som maken tog med till kakelbutiken.

Väl i butiken tog den trötte husbyggande småbarnsfadern (maken) fram lappen jag skrivit, läste innantill och tänkte inte så mycket på vad det stod där. Varpå följande samtal med försäljaren utspelade sig:

(maken)  -Till de här klinkerplattorna vill vi ha lite bredare fogar, 10 cm hade vi tänkt oss.
(försäljaren)  -10 cm...okej...jaha, ja det är ju väldigt breda fogar förstås...
(maken)  -Ja, men nu är det faktiskt så att vi vill ha det, är det något konstigt med det? Det är väl inte så ovanligt, eller???
(försäljaren)  - Eeeeh, jo 10 cm är rätt ovanligt, jag tror faktiskt inte att det är speciellt bra med så breda fogar... 


...och här någonstans inser maken att det är helt tokigt, han tittar på lappen igen och ja, där står det ju 10 cm (ooops...den kära hustrun hade visst skrivit fel ;)
(maken)  - Vänta lite, jag menar ju naturligtvis 10 mm breda fogar...

Det blev ju alltså rätt innan det blev alldeles fel, men maken var väl inte helt glad på mig när han kom hem...
Sorry min vän!
Fast idag skrattar vi bara åt det hela och tycker det är en rolig historia. Ibland när jag ser de där fogarna tänker jag: -Tänk de kunde varit 10 centimeter breda... vad knasigt det hade sett ut.

-10cm eller 10mm...äh, är man katt bryr man sig inte...

Ett ögonblick av ljus

De sista eftermiddagsstrålarna av januarisolen som lyckades leta sig in och en mobilkamera.
Kunde inte låta bli, det skedde på ett ögonblick. En bild här en bild där, på väggen med ljusspelet. Skynda, ingen tid att förlora... och strax därpå var ljuset borta. De sista strålarna försvann bakom trädtopparna.


Väggen är vår samlingplats för diverse minnen. Här hänger den handmålade månen från Mexico, väggkrukan från Portugal, bonaden och bilarna från Colombia, fotografiet från Österlen.

Bilarna från Colombia är inte riktigt sant, egentligen var det bilen. Den lilla bilen, som är en exakt miniatyrkopia av den stora, kommer från ett loppis i Göteborg, där stod den alldeles ensam och väntade. På mig! :)
Fotografiet i tavlan är tagen på det vackra Österlen och där är skrivet dessa kinesiska tänkvärda ord som jag tycker om: "När man har haft riktigt bråttom får man vänta på sin själ" 


Idag bryr jag mig inte om att bilderna blev oskarpa och lite på trekvart. Idag ville jag bara visa:

Tio kvadrat är bara tio kvadrat

För några år sedan bestämde vi att en friggebod skulle sättas upp på tomten.
-Jag vill ha en målarbod, tänkte frun.
-Jag vill ha en snickarbod tänkte maken.

Ni som har följt mig vet ju hur det blev... :)

Vi pratade lite fram och tillbaka hur vi skulle göra den och vem som skulle göra den och vad vi skulle ha den till.
Vi kom fram till att vi nog kunde få plats bägge två med lite vilja.
Ha ha, jag förstår inte hur vi tänkte...

Jag letade på blocket och hittade först en färdig bod som vi gillade, som man kunde köpa och flytta hit. Tyvärr var den redan såld, men killen jag pratade med kunde tänka sig att bygga en ny hos sig på plats och frakta hit i sektioner. Vi skulle bara säga hur vi ville den skulle se ut.
OK, det lät ju bra - så fick det bli.

Efter en del kontakt per mail med bilder på ritningar och byggen kom han då hem till oss med alla delar.
Oj, jösses vad de vägde! Vi fick dra ihop hela grannskapet för att hjälpa till. Maken hade också precis dragit på sig en rejäl influensa och stod därute i kylan med hög feber. En stark dotter fick rycka in och med gemensamma krafter fick vi alla delar på plats.

Golv och en långsida på plats.

Nästa långsida, puh!

- Sådärja, nu börjar det likna en målarbod, ursäkta - en målar-/snickarbod menar jag...

Den ockragula dörren på plats.

Lite rödfärg blev det förstås på lillhuset. Samma som till det stora huset. Ljus falurödfärg med linolja, den tycker jag mest om.

Klart!

Ja, vad tror ni hände med fördelningen målar-/snickarbod?

Jo vi insåg ju direkt att det aldrig skulle gå att även ha en snickarbod där, när jag ställt in alla mina färgburkar, penslar och pigment med mera med mera...

-Var kommer allt ifrån??? undrade maken.

Ja, det kan man ju fråga sig, för mycket saker vad det.

Härinne är det fullt nu.

Fortfarande är det fullt av prylar. Så mycket att jag nu vuxit ur min lilla målarbod och är i stort behov av något större och mer praktiskt för projekten jag gör för Färgtrappan byggnadsvård.

Så nu har jag börjat leta efter något där jag kan ta in större och fler målarprojekt, ha kurser, sälja lite färg, dricka en kopp kaffe, kanske ha en utställning... Ja oj, vad mycket jag skulle vilja göra på det nya stället. :)

Det lär kanske dröja ett tag innan jag hittar den rätta platsen, men en dag dyker det säkert upp något bra.

Men vad ska hända med målarboden då?

Jo, den ska ju bli snickarbod så fort jag flyttat ut, vettja! ;)

Återbruk

Att återanvända saker är något som vi gillar i vår familj. Både när det gäller att ta vara på gamla delar från huset och hitta nya användningsområden för dem eller andra prylar som man använder på något annat sätt.

Torsdagens miljöinlägg i "bloggar för miljön" kommer här återigen på en onsdag och handlar om att ta tillvara på saker och ge dem nytt "liv".

När vi byggde om, var det ett fönster som bara bestod av två bågar, karmen saknades. Då tillverkade vi ett nytt fönster dit och tog tillvara på de två fönsterbågarna som till och med hade handblåst glas. De kunde man ju inte slänga såklart :)

(Fönstret på bilden är inte just detta, utan ett av våra andra fönster, men de såg ungefär likadant ut, dock har dessa ej handblåsta glas).

Så, vad använde vi fönsterbågarna till?

Jo, en fönsterbåge har vi satt som dörr till ett skåp. Detta är ännu inte färdigt, jag ska slipa och måla bågen, vi ska sätta in en hylla, lite belysning, foder runt om... ja, lite småpyssel som sagt. Timret som syns, är en frilagd del av väggen just där skåpet sitter.

Den andra bågen ska bli, tillsammans med en ny karm, ett "inomhusfönster" på vårt sovloft.
Såhär har vi gjort med en del andra saker också. Dörrar till exempel. Vi tycker om att pussla ihop det på det här sättet. Att låta gamla saker få finnas kvar men kanske på lite andra sätt än tidigare.

Det finns andra, mindre roliga saker att spara på och om det finns ett bra användningsområde för dem så kan de få stanna en stund.

Sådana här tråg kan man ha till...

...att blanda färg i. Färgen kan man sedan måla...

..masker gjorda utav äggkartonger. Sådana som jag gjorde när barnen var små. Nu har jag ju inga små barn längre...får kanske sätta på mig den själv...om inte jag kan hitta....

....en tolvårig son som är lika tokig som sin mamma att alltid vilja spöka ut sig.

Ojdå, den blev visst liten, masken. Eller om det är sonen som kanske är för stor ;)

Tråget kan man återanvända om och om igen. Bara att torka ur färgen. Bra va!

Å så till sist en litet tips från förr. En liten fingertuta från 1963. Tyckte det var lite gulligt.

Bilden är hämtad från Husmoderns Köksalmanacka 1963

Mitt lilla röda skåp

För det mesta när jag springer på saker känner jag att det är en bra grej, men kan inte alltid förklara för mannen (som alltid undrar) vad jag ska ha det till och ännu värre var det ska stå eller hänga.
Men ibland så uppenbarar sig något som bara är helt självklart. Så var det med det lilla röda skåpet.

Jag och barnen var på stan och skulle shoppa kläder, till dem. Jag skulle INGET ha och det vet ni kanske hur det brukar gå...
Vi kom in på Indiska och av någon händelse, jag vet inte hur, befann jag mig plötsligt vid inredningsavdelningen istället för vid kläderna.
Där hängde mitt skåp, för det var precis så jag kände, det var kärlek vid första ögonkastet. Jag såg framför mig hur det skulle hänga på sin plats, visste vad jag skulle ha det till, det var t o m rätt färg, bara att hänga upp..klart. När hände det senast?
Det var ju inget att fundera på, så det åkte med hem. Nja, nu var vi ju inte riktigt klara med vår shoppingtur, så det fick bäras runt på ett tag och in i bussen hem, rätt otympligt...men ibland är jag envis, så hem kom det.
Jag är glad att det var målat i den goa varma röda färgen, tycker det är så härligt med dessa röda färgklickar hemma, vi har några stycken. Det ger mig massor av positiv energi.
Nu sitter det där i köket, mitt lilla röda skåp.
Vad kan finnas inuti?
Jo, jag såg direkt att detta skulle bli vårt nya kryddskåp och så fick det bli.
I lådorna då, vad finns det i dem?
Ja, i lådorna kan det finnas lite utav varje. Här är lite sockerförpackningar från olika länder som jag ska ha till något..någon gång..kanske... vem vet?
Fast ibland använder jag de små lådorna som hemliga små godisgömmor...till mig. Hyssssch
Mitt lilla skåp...konstigt, jag har aldrig förr eller senare sett det på Indiska. Det stod just där, just då, bara för mig. Härliga tanke.

Det är något visst med eld!

Nu börjar det bli kallare ute även här nere på västkusten. Då är det gott att kunna tända en brasa.

Och det gör vi gärna!



Titta, visst är det något magiskt med eld. Jag tycker mig se en form bland lågorna där inne som liknar huvudet på en häst...

Detta är inte vår spis.

Nähä, vad är detta då och varför är den här bilden med???

Jo, det här är bilden på vår gamla öppna spis i den 30-talsdel av huset som vi rev. Den var utdömd och sedan när vi ändå skulle riva allt så åkte ju den här också med förstås. Men... en samlarmaja som jag är, så tog man ju vara på de tegel som gick, för återanvändning i en ny spis, för det ville vi ju ha en.

Frågan var bara: Vad skulle vi ha för spis?

Efter lite funderingar kom vi fram till att en kakelugnsvariant, en rörspis, skulle vara det bästa alternativet för oss, för att kunna tillvarata värmen på bästa sätt och som skulle passa in i husets miljö. Vi fick tag på ett par skickliga kakelugnsmakare. Tillsammans med dem gjorde vi en ritning och sedan murade de upp skorsten, murstock och spis efter alla konstens regler med tegel och lera. Fantastiskt hantverk!


Här börjar det se färdigt ut.

Murat och klart, bara putsning kvar!

Så här såg spisen ut när vi flyttade in. Vi fick vänta några månader med målning och eldning, man fick göra så gott man kunde så länge med lite ljus för att få en mysig känsla.
Jag tycker att spisen var väldigt snygg som den var i enbart puts, men vi målade den vit.

Premiäreldning julen 2003! Så "kritvit" är inte spisen längre, nu har den fått ett lite annat utseende, vilket jag bara tycker är snyggt. Det ska se använt ut i ett gammalt hus!

Utloppet som är vid golvet har en speciell funktion. Vi har frånluftsvärmepump vilket inte är så enkelt att kombinera ihop med en rörspis. Värmepumpen skapar ett undertryck i huset och det gör att det kan vara svårt att få drag i spisen. Men vi löste detta genom att tillföra luft genom ett extra tilluftsrör från utsidan och in i huset med ett utlopp vid golvet. Det var en bra lösning som fungerar utmärkt. Spisen har en helt fantastisk förbränning, den värmer på vintern och resten utav året eldar vi gärna också... det är ju så mysigt!

December 2009

Tomten på besök! Men... ingen brasa?

Så ska det se ut! Tack tomten!

Spår av svunna tider

Vem har slitit på trösklarna i huset och vilka kan ha satt in de högre dörrarna i den gamla delen av huset? Jag gillar historia och tycker det är spännande att fundera på vilka som har bott här tidigare.

En dag för några år sedan knackade det på dörren. Det var ett äldre par som kom och hälsade på. Det visade sig att att damen var släkt med tidigare ägare till huset. -Nära släkt?, frågade jag. Jodå, hennes pappa, farbröder, farmor och farfar hade bott här på 1920-talet.
Jag blev eld och lågor! Hade nog 1 000 frågor minst...
-Kom hem till oss, vi har gamla foton ni kan få låna, sa de till oss.

Sagt och gjort, ett tag senare åkte vi hem till paret, där jag satt och bläddrade i album och vi tittade också i en gammal bibel som tillhört släkten med flera gamla namn inskrivet från långt tillbaka i tiden.
Det var alltså så att på 1920-talet bodde här familjen Svensson. Skomakare Johannes, hans fru Julia och deras fyra pojkar.
När familjen Svensson bodde här, fanns inte den nyare delen på huset (den vi rev i samband med renovering). Tänk att hela familjen bodde i detta lilla lilla torp! Det fanns en ladugård och en snickarbod (som nu står på grannens tomt), här betade djur. Alla andra husen häromkring fanns naturligtvis inte och definitivt inte lika många träd!

Skomakare...hmm, jag undrar... när jag grävde i jorden första sommaren hittade jag något som liknade en bit av en träsko. Trodde inte det var något, så jag sparade inte delen. Så i år när jag höll på med att gräva i potatislandet stötte jag på något liknande. Tog tag i den lilla biten och lade den på ett "säkert" ställe. Väldigt "säkert" visade det sig för sedan kom det något annat emellan, minnet försvann och den lilla biten var puts väck! Ja ja, jag kanske hittar den så småningom...

Lite bilder, förr och nu.

Julia sittande vid huset med "gamla trädgården" till vänster.

Huset från ungefär samma vinkel, fast många år senare...

Delar av familjen Svensson på uppfarten till huset som då bestod av en gräsplätt.

Samma uppfart, men nu med en annan beläggning.

Sonen John i augusti 1929 i "gamla trädgården".

Samma plats, 80 år senare.

Husrenoverare - ge inte upp!

Jag har haft lite tid att gå igenom gamla bilder från vår renovering - och ja, det är ju inte så konstigt att man blev lite trött ibland. Man kan undra hur vi orkade hela vägen, om ni tittar på bilderna kommer ni att förstå. Jag vill varna känsliga husrenoverare för bilderna idag ;).

Men också visa att man ska inte ge upp även om det ser riktigt risigt ut...


Vårt hus bestod ju när vi tog över av en gammal del (1700/1800-tal) och en del från 30-talet.

För att bo där permanent skulle vi behöva förlänga huset lite, för att få ett bättre fungerande kök, tvättstuga och riktigt badrum, samt ett litet loft. Det var inte många kvm vi hade att röra oss med, vår kommun är inte helt villiga till att ge bygglov om man säger så.

Vi ville inte ändra mer än nödvändigt, huset har hela tiden fått vara med och bestämma exteriör och interiör. Fönstren sitter t ex kvar på samma plats som tidigare och i den äldre delen har vi inte gjort några ändringar interiört.

Vi visste att 30-talsdelen var i sämre skick än den gamla och att panel och tak behövde bytas på huset, men annars så var det väl inte så mycket.. eller?

Så när vi hittat snickare som ville åta sig detta projekt skulle bara 30-talsdelen förlängas lite.

Trodde vi ja.

När fönstren togs ur visade det sig att den nyare delen var väldigt hårt angripen och i dåligt skick, så helt plötsligt befann vi oss i ett läge där vi var tvungna att ta ett beslut att riva den nyare delen eller hela huset. NEEJ! Hjälp! Vad gör vi nu då???? Var HELA huset skadat?

Vi tog bort resterande panel på huset, Anticimex kom och kollade hela huset och.....den gamla delen var i BRA SKICK. Hurra!

Så då tog vi helt enkelt bort 30-talsdelen och gjorde en helt ny tillbyggnad efter alla konstens regler.

Men ni kan tänka er att man undrade vad man gett sig in på när vi stod där mitt i vintern med ett pyttelitet grått timmerhus...



Södergaveln (30-talsdelen) innan vi sätter igång på riktigt.


Här är 30-talsdelen riven och allt är bara ett inferno!!! Hur ska det gå???


Det kommer att bli bra, lugn..bara lugn...

Titta, det blev bättre...

Södergaveln ett år senare, vår första vinter i huset! Vad mycket snö det var då. Bilden är från 29 dec 2003.

Kakel-frustrationer

Jag fortsätter med Italien, för det var här vi till slut hittade vårt kökskakel som jag tänkte skriva om idag. Trodde aldrig att just kakelvalet skulle bli så svårt när man renoverar hemma, men det var just så det var.

Från början var vi inne på kakel från franska kakelbutiken. Det hade vi sett snygga bilder på i tidningar, så det skulle vi ha. Men när jag fått nedskickat några provplattor såg jag att de var rätt tjocka och det skulle inte bli bra hos oss, så då gick det bort.

-Ja ja, men det är ju bara att åka ut till några kakelbutiker så är det löst! Det finns ju massor av snyggt kakel...

Men det var jättesvårt, vi fastnade inte för något och släppte det för ett tag.

Vi släppte det ett bra tag.

Väldigt länge faktiskt.

Några år med andra ord.

Till slut sa en go vän, -Nä har ni inte hitta något kakel ännu? Nu måste ni följa med till Bologna, jag ska dit på kakelmässa! Det lät ju inte dumt, så vi var inte sena att hänga på. Man ska alltid hitta en anledning att åka till Italien!

Vi åkte och hade några härliga dagar i Bologna, kollade stan, var på mässa och hann vi inte med en liten vinprovningstur också på landsbygden - jo absolut!

Men hittade vi något kakel då???

Ja, tänk för att det gjorde vi. Det var en gigantisk mässa med väldigt mycket kakel som absolut inte passade i vårt kök. Men så där i en liten, liten monter satt det, kaklet vi fastnade för. Mosaik egentligen, plattorna är 45x45 mm. Så det har vi nu i vårt kök ihop med lite andra plattor vi hittade i.... jo, Göteborg faktiskt. I en helt vanlig kakelbutik.

Här samsas plattorna med andra vita runt vedspisen plus en nygammal tegelstenmur


Här blev det en bild på lite muggar också. Tyckte bara de passade in i färg ihop med kaklet. Keramik är också kul, men det ska jag skriva mer om en annan gång.

Sa jag förresten att jag gillar blågrönt??? ;)