Tvåbarnsmorsa

Det är helt klart skillnad på att få första och andra barnet. I alla fall är det så för mig.

Självklart är vardagen lite körigare nu än när Mira kom, men det är inte det jag tänker på. Det är skillnaden på mina känslor för barnen.

När Mira föddes hade jag så mycket krav på hur en cool och avslappnad morsa skulle vara. Skittöntigt, men så var det. Det inser jag nu. Dessutom stressade jag upp mig något enormt om Mira inte sov som hon "skulle" och trodde direkt att alla chanser att någonsin få henne att sova hela natten var förstörda. (Mira var en riktig sovbebis så vi hade inte behövt oroa oss ett dugg kan jag berätta.) Det tog också tid att bli kär i henne, kärleken växte sig starkare och starkare såklart men den var absolut inte självklar från början.

Jag är störtförälskad i Molly. Jag skulle kunna ligga och gosa med henne hela dagarna och fick rejäl separationsångest nu när hon skulle flytta ut ur vårt rum och in i Miras. Jag är en mycket coolare och mer avslappnad morsa nu. Det är kanske därför jag också kan ge mig hän i bebisbubblan på ett annat sätt och bara njuta av förälskelsen och bebisdoften som omger mig.

Sa jag att vi var färdiga nu eller??

90 dagar

Och i dag fyller ägaren till de här knubbiga låren tre månader. Hur gick det till frågar jag mig och inser hur snabbt det kommer att gå tills hon inte är bäbis längre.

L'infant terrible

Visst är det mysigt med en liten plutt att gosa med ibland, men så himla kul är det ju inte. Det är otroligt mycket roligare med en tvååring som fantiserar om bajs och trollstavar och björnar.

Mama

Jag har tänkt mycket på det Skrållan skriver om mammadjur. Det vill säga mammor som bara är mammor och ingenting annat efter de fått barn. Som bara kan prata om sitt/sina barn och ingenting annat.

Här på bloggen är jag nog väldigt mycket ett mammadjur nuförtiden. Av en ganska enkel anledning. Jag har inte så mycket att skriva om tycker jag. Fast inne i huvudet ser det annorlunda ut.

Jag minns innan Mira föddes. Jag hade så otroligt mycket tankar om hur jag skulle bli som mamma och hur ingenting skulle förändras minnsann. Jag hade rätt mycket krav på mig själv och det var jädrigt jobbigt att leva upp till dem när Mira väl föddes. Jag inser nu, två år efteråt, hur mycket jag ändå har förändrats. Hur mina prioriteringar har förändrats och förskjutits och hur naturligt det känns.

Men jag är glad att det har skett så gradvis för hade det hänt över en natt hade jag nog fått panik. Om jag minns rätt drog jag på tjejmiddag (utan Mira) när hon var tre veckor och jag gick till öppna förskolan första gången när Mira var sex veckor för att jag behövde det. Tur som var träffade jag världens härligaste kompis där som inte bara ville snacka barn och hon underlättade verkligen min första tid som mamma. Jag hade ett stort behov av att känna mig som mig själv, trots att jag hade blivit mamma, och det har jag fortfarande. Även om det inte alltid märks här...

Pest eller kolera

Jag vet inte hur jag ska se på en kommentar jag fick från en dagismorsa i morse.

När hon hörde att Mira ska få ett syskon undrade hon när det var dags. Jag berättade att det var två veckor kvar ungefär och hon sa:

"Det syns verkligen inte!"

Där vaggade jag med mitt svullna fejs och en vinterjacka som preciiiis går att stänga över magen och undrade om det var en komplimang eller en förolämpning jag precis fick.

Urladdning

I går brast det för mig. Så jag tror faktiskt att det känns lite bättre i dag.

Ibland måste man fulgråta lite och det var alldeles för längesedan jag gjorde det. I går grät jag över mina röda, svullna tantfötter. Över mitt plufsiga ansikte. Över min kropp som bara är tung och otymplig. Över den tråkmorsa jag blivit. Och så grät jag en skvätt bara för att på toppen.

I dag är jag fortfarande lika trist, svullen och otymplig. Men jag har ätit en semla och nu ska jag lägga mig i sängen och se på skräp-tv. Det är sannerligen inte fy skam.

Weak as I am

Jag har mått lite tjyvens de senaste dagarna. Lätt illamående, huvudvärk som kommer smygande på kvällarna och så sväller jag ju, vilket jag redan beklagat mig över nedan.

Men så pratade jag med barnmorskan i går kväll och hon tyckte nog att jag skulle komma in för en liten snabbkontroll i dag. Det visade sig att jag hade lite spår av äggvita i urinen (jag vet egentligen inte vad det innebär men jag vet att man inte ska ha det) och mitt blodtryck hade gått upp en aning. Så nu ska jag träffa en doktor på fredag för att han eventuellt ska sjukskriva mig lite.

Och det känns helt fel. Det är ju inte jag! Jag har aldrig i hela mitt liv varit sjukskriven, jag har ingen aning om hur det funkar och dessutom är jag ju van vid att allting är toppen när jag är hos barnmorskan. Jag blev nog lite skärrad över att så inte var fallet i dag.

Jag ringde pappa efter barnmorskebesöket och lipade mig uppför Götgatan så att lipet skulle ha lagt sig väl till jobbet.

Jag inser ju egentligen att det inte är något att lipa åt. Kroppen signalerar att den behöver vila och då är det väl bara att lyssna på det. Oavsett om jag blir sjukskriven på fredag eller inte.

Men det känns konstigt. (Men Turbo mår tipptopp! Och det känns mycket bra.)

Kiss me

En uppsida med svällandet som min kropp börjat med den senaste veckan är att mina vanligtvis tunna läppar är väldigt pussvänliga just nu.

Nersidan är väl att maken måste bortse från övriga korviga kroppsdelar för att komma nära nog för att pussa de pussvänliga läpparna.

Fat bastard

Herregud vad jag blev höggravid helt plötsligt. Det small till i julas och nu stånkar jag och stönar vad jag än tar mig för. I värsta fall kan det vara nio veckor kvar, men det klarar nog inte min kropp och min familj av. Jag hoppas på drygt fem veckor för då hinner jag vara lite ledig i alla fall.

Jag kommer inte till min rätt som tjockis...

Kvinnor föder kvinnor

Just i dag, när jag är dunderförkyld och allmänt under isen, finner jag ändå någon sorts tillfredsställelse i det här.

Fast ska sanningen fram hoppas vi ändå på en kille den här gången.

Slow motion

Jag riktigt känner hur min kropp saktar ner, stannar av, tankarna blir trögare. Jag försöker hålla samma tempo som tidigare, men jag märker att allt tar längre tid. Mycket frustrerande.

Det kom även förra gången när jag väntade Mira men då kom det mycket senare. Nu är det lite mer än två månader kvar och jag jobbar ju fortfarande för fullt. En taskig ekvation just nu...

Onda aningar

Miraskrutt har varit extremt mammig under hösten och det känns som om det bara blir värre och värre.

Jag skulle förstå det om det var så att jag faktiskt spenderade mer tid med henne, men E spenderar precis lika mycket tid med henne som jag gör.

Nu börjar jag tro att Mira anar ugglor i mossen. Hon känner på sig att det är något på gång och försöker hålla mig kvar hos henne. Kan det vara så?

Och Turbo i magen reagerar aldrig så mycket som när Mira sjunger, skrattar eller gråter. Turbo förresten, verkar vara en bebis som aldrig sover. Oavsett vilken tid på dygnet jag vaknar till så känner jag en buff. Turbo kan nog bli en tuff match för oss som tror att alla bebisar vill sova 12 timmar per natt precis som Mira gjorde från 4 månaders ålder.

Slacker eller smart?

Jag är hemma från jobbet i dag. En dunderförkylning har tagit min kropp i besittning och jag har legat i sängen/soffan hela dagen.

Men ett samtal hann jag med. Till Försäkringskassan. Jag funderar starkt på att gå ner i tid. (Det trodde jag aldrig att jag skulle göra) Jag känner att det tar emot mycket mer i min kropp under den här graviditeten än det gjorde med Mira. Jag mår bra och har inga direkta graviditetskrämpor, men det har varit ganska stressigt de senaste två månaderna på jobbet och min kropp har sagt stopp! Så nu tror jag att jag faktiskt måste lyssna på den och försöka varva ner litegrann. Den här turbon jag har i magen lär ju inte bli lugnare av alla stresshormoner som rusar runt och jag mår inte heller särskilt bra av dem.

Så nu gäller det att andas, känna "det är ju bara ett jobb" (obs! mycket svårt för en högpresterande "duktig" flicka) och tänka på mig själv, den lill* i magen och min familj.

Jag måste bara våga lägga fram förslaget för min chef först...

Babyboom

Med Mira startade en rejäl boom bland mina vänner. De flesta av oss blev morsor i ganska rask takt.

Med skorven i magen startade en jobb-boom. Vi är tre som ska bli mammor under våren 2011. Jag i februari (kan bli mars också om skorven påminner om Mira), en kollega i mars och VD:n i april... Nu går alla och spekulerar om vem som ska få majbarnet.

Proppen är ur

I dag berättade jag på nya jobbet att jag är gravid igen. Mina chefer blev faktiskt mindre förvånade än jag och E blev när vi upptäckte att det var dags igen. Och det känns så himla bra att få berätta. Jag borde kanske ha varit taktisk och väntat med att berätta tills min provanställning var över, men min chef uppskattade verkligen min ärlighet och betonade att hon vill erbjuda mig en fast anställning hur som helst. Oavsett bulle i ugnen.

Så nu är jag ute även här på bloggen. Får kanske skaffa en sådan där läbbig flytande unge igen i marginalen. Men det känns så tidigt ännu. Det är ju faktiskt 27 veckor kvar - minst...

Babyshower

Min bästa vän, Bästa J eller Chloë som hon kallas här, fick en pojke i dag. Det hade ingen av oss trott när hon och Snuggles stod och renoverade sin nyinköpta lägenhet i går och vi kom och hälsade på. Men ut kom pojken.

Jag är så stolt över min älskade vän så jag tror jag ska spricka. Jag har gått runt och visat en bild på lillkillen för alla, mer eller mindre intresserade, på jobbet och jag går runt och bara längtar till jag får snusa lite på karl'n.

I och med att det blev en pojke har också statistiken visat att jag inte alls har någon känsla för det här med vilket kön det ska bli. Jag har nämligen trott det. Nu har jag prickat in 50% av alla mina gissningar och då är det väl lika bra att ge upp.

Walking on sunshine

Jahapp, tror ni inte ungjäkeln började gå ordentligt i dag. Att hänga med farsan verkar vara en riktig höjdare och mycket mer utvecklande än att hänga med tråkmorsan. Tur att jag inte roffade åt mig hela barnledigheten. Nästa gång (om vi har den turen) får vi banne mig dela lika.

Basic instinct

Vad är det för rovdjursinstinkt som får mig att masa mig upp ur sängen 03:14 för att gå in i Miras rum? Mira sov gott men instinkten ledde till ett byte av en, eh, inte helt fräsch blöja och vidare ledde det till att Lillan fortsatte sova ända till sju* i morse (fast jag hade sovmorgon och klev inte upp förrän vid tio).

Jag tycker att sådant här är både skrämmande och fascinerande.

*Hon har annars tagit för vana att kliva upp vid 06 under sin sjukdomstid.

Bullmamma

I dag har jag och Mira bakat bullar. Mjölkfria bullar för att Mira skulle få smaka sitt livs första bulle.

Förväntansfullt lade jag ett par bitar av den frasiga och söta bullen framför Mira. Hon åt, visst gjorde hon det. Men det var inte med tillnärmelsevis lika mycket entusiasm som när hon äter sina kaviarmackor på morgonen. Då sitter hon och mmmar och oooooar och aaahar för varje bit hon stoppar in i munnen. Och så älskar hon broccoli och majs över allt annat.

Kan det vara så, jag vågar knappt tänka det, att vi har fått ett hälsofreak på halsen?

Plåstret

Mira har blivit mammig. Sjukt mammig. Inte så att E inte får röra henne eller hålla henne, men när vi är hemma bara vi två vill hon helst att jag ska sitta med henne på golvet och gärna att hon får klättra och klänga på mig och hänga som en liten apa runt min hals.

Det är skitjobbigt.

Jag är van vid att kunna göra en massa saker och att hon roar sig själv väldigt ofta. Kanske har jag varit bortskämd men det är frustrerande när det enda som gör henne lugn är att bära runt på henne. Plus att ryggen säger ifrån.

Till en viss gräns kan jag säga ifrån och låta henne sitta kvar på golvet, ibland kan hon lugna sig efter en stund. Men när jag märker att det är på väg att barka iväg till riktig hjärtskärande gråt går det inte att stå emot. Inte för mig i alla fall. Så då står jag där, med lillapan runt halsen. Och låtsas som om det var precis det jag ville göra.

Fast just nu sitter hon och snackar på golvet som om hon inte alls kastade sig baklänges, storgråtandes, för en stund sedan.