31 maj 2013

hej sommar!



Plötsligt är himlen blå fast klockan är nio på kvällen.
Nästan lite magiskt, sånt där. Att den bara kommer sådär från ingenstans.
Sommaren alltså, tänk att den kom tillsist.
Önskar er en fin helg med knallblå himmel och gassande sol!

förra lördagen..

 
Förra lördagen var vi i Trosa. Liv skulle spela fiol på en liten festival de hade där. Himla fint och Trosa sen då, där skulle man bo. I ett gammalt hus vid kanalen.
 
Livs klänning är härifrån och väldigt fin även när det inte blåser i den. Hennes Hasbeens är från förra året då vi letade med ljus och lykta ända till Frankrike. Av någon underlig anledning som verkar inte denna modell finnas i Sverige i år heller, men väl på Fashion Gallery.
 
 
 
Inte utan min handväska och med dubbla diadem kände sig Nomi klar för festival.
 

I väskan hade hon stoppat ner läppglans, borste och annat livsviktigt. Och den absolut roligaste grejen av alla. En gammal kamera. Utan film. Det kanske inte finns någon leksak i hela världen som slår en sådan manick. Den har allt. Man kan kika, man kan klicka och och mellan varje bild måste man ju dra fram den där rullen som inte finns, bara det en magisk känsla i sig.
 
 
 
Jag vet inte hur många bilder de tog. Ett par miljoner kanske. Och ALLA blev bra.
 


Nomi tappar tänder i en rasande fart. Synd på tandtapparlistan att göra det innan man börjar på sexårs.

 
Jag borstar hans år, jag drar i hans kläder, jag knäpper hans kofta,  jag knyter hans scarf. Men ändå. Sekunden efter det kört. Ostyrigare unge får man leta efter...

29 maj 2013

mokkasin + mini empire = sant



Efter sju sorger och cirka 1000 bedrövelser kan jag idag presentera Mokkasin´s allra första egna väska. I härligaste samarbetet med Mini Empire sitter nu Jenny´s vackra påfågeltryck på en väska. Bara, bara för min affär. Sådär lite lyxigt exklusivt och automatisk när man handlar för en viss summa. Det här är egentligen bara provet. Men ändå. NU är det nära. Ni kanske minns att jag glad i hågen skränade ut den där fredagen att nu minsann var det nära. Och då visade det sig tre dagar senare att de där påsarna var längre bort en någonsin. Fy tusen, vilken besvikelse. Men sen gick det undan, ny kontakt, ny påse och nytt prov och smack där satt den. Så om ett par veckor hoppas vi kunna leverera paket av snäppet lyxigare variant.

28 maj 2013

no more standardmått.

 
 
Och så var det ju det här med tavelramar. Det är ju så enkelt att vilja standardisera hela printvärlden, göra alla print i samma storlek och trycka in varenda tavla i en Ribba-ram från Ikea. Inget ont med det men lite trist i längden och bara samma har ju inte gjort någon lycklig. Och visst vill man inte drabbas av den stora var-ska-jag-hitta-ram nudå så fort ett print inte följer standardmåtten. Eller tvärtom, inte ska man rata alla de vackraste ramarna som det dräller av på loppis. De som oftast saknar både glas och baksida men ändå är finast av alla.  Jag har ju tidigare tjatat på lite om passepartoutens storhet men inte ens jag visste att det var såhär superenkelt.
 



För ett tag sedan skulle jag på kalas. Eftersom jag aldrig har någon vidare framförhållning så slog det mig ett par timmar innan mitt tåg skulle gå att jag missat själva presenten, eller åtminstone missat att göra den färdig. Eller jag hade printet och den mest passande ram man kunde tänka sig. En gammal som stått härhemma länge, för den fina färgen skull. Men aldrig fått vare sig glas eller blivit en tavla mest för de knepiga måttens skull. Och nu kände jag ju ända in i hjärtat att den här ramen skulle det vara det just detta print, ingen annan ram i hela världen skulle passa bättre. Så i all hast slog jag en signal till traktens bästa ramverkstad, Boa Konst & Inramning ,som förövrigt har ramat in och betsat min ramar för Ehrenstråhles Guide to Paris (och New York). Jomen kom, sa de, vi har en väldigt smart passpartoutmaskin.  Väldigt smart? Magiskt, skulle jag vilja kalla det. Ohhh, sa jag, en sådan där skulle man äga! Den var ju inte gratis, sa dom. Och det kunde jag i och för sig förstå, för maken till maskin liksom. Med datorns hjälp kunde den där mackapären skära ut precis vilket hål du önskade. Inget mått och heller ingen form var något problem för denna dyrgrip. I tjockaste, bästa pappret skar den ut en perfekt passpartout i cremefärgat ton, för det kunde man också välja. Och sen en glasskiva och baksida på det. Klart. Så himla härligt snyggt blev det. Den där ramen satt som ett smäck helt plötsligt. Och dyrt var det inte heller.
 

 
 
Så numera drömmer jag om att äga en passpartoutmaskin. Det kommer jag ju aldrig att göra men jag är lite lycklig över att det står en sådan där maskin väldigt nära mig. Ramutbudet har plötsligt ökat med alla procent som går och det är ju som en liten dröm i sig.
 

27 maj 2013

hej världen, där är du ju!





Jag vet inte exakt vad som hände. Men jag tappade bort bloggen några dagar. Jag avslutade några jobb, påbörjade några andra och fick frågor av det väldigt spännande slaget. Men med alldeles för många fjärilar i magen så kom tröttheten och jag sov fasligt mycket, inte i en vecka i sträck men det känns nästan så. Ni vet sådär som väldigt små pyttiga människor gör när det blir lite för mycket av det godaste, de sover på saken. Sen vaknar de och tittar sig yrvaket om och ser ut som de tänker hej världen, där är du ju och det var värst vad du var härlig. Och lite så är det nog, det var värst...
 
 

20 maj 2013

det är mjukt och alldeles lätt, som något väldigt litet och skört som flyger i vinden.




Nog för att jag tycker att pinglor är lite extra fint, i alla lägen liksom. På paketpå mer paket,  på armband och bara hänga.  Och när de satt på vimplar så dånade man ju nästintill av själva härligheten. Och nu kanske ni har tänkt på det här i alla dar men det var först igår det slog mig sådär direkt. Att småpinglor i vinden är nog bland de finaste ljud.
 


17 maj 2013

fredag.

 
 
Idag har Linn och jag plåtat reportage. Bland maskrosor som skulle väck och en sol som gassade så till den milda grad. Så pass att blommorna vissnade trots att de hade vatten och såsen skar sig. Och jag hade bara axlar men ingen solkräm. Min pappa åkte förbi på motorcykel och undrade vem som hade fest redan sådär klockan elva på förmiddagen innan han förstod (fem timmar senare) att allt var hittepå och hans dotter. Fast egentligen var det synd på hela festen liksom att inte bara strunta i kameran och hela hittepågrejen. Men på det här viset får ni i alla fall se kalasandet, till sommaren...
 
Ha nu en fin fredagskväll! Här slog äppelträden precis ut och ungarna plaskar i poolen. Och jag plockar sommarfestsaker utan slut...
 
 
 
 

16 maj 2013

konstigaste hemmet i kvarteret.

 
 
- Oj, så här ser ut, säger barnens kompisar. Jaja, säger jag och försöker förklara vilket jobb jag har.  - Oj, säger de igen. Vad många jobb du har. Och så kanske det kan se ut med symaskiner här och där, kartonger och strykbräde, bordbygge och madrassschäslong (om man nu ska uttrycka det lite snitsigt). Och porslin som de helst måste hålla sig fem meter ifrån för att jag inte ska få hjärtat i halsgropen. Så ett litet tält på det. Plus lite pajbak och meter av bollfrans. Och när jag börjar poppa popcorn mitt i alltihopa tycker till och med mina egna barn att det gått lite överstyr. Först blir de stormförtjusta, luktar det popcorn såhär innan middag? Men när jag säger att det är till ett jobb stirrar de surmulet och bräker åååå...
 
 


Och ett tips tror jag den här loppisburken sitter på. Helt ovetandes om dess storhet. Men bård av våtrumstapet måste vara alldeles finemang att klä in konservburkar av. Nu är väl kanske inte våtrumstapet det man oftast har till övers men ifall att så blir det tjusigt. Och slitstarkt. Bara bra med andra ord.

15 maj 2013

femtonde maj är en bra dag.





- Tänka sig, sa Nomi. Jag är 6! - Jag är stor, sa Charlie. Jag är 6!
 
Och lite samma säger jag. Tänka sig. Vår lilla barnaskara börjar stora nu. På-riktigt-stora. Borta är snart dagistiden och till hösten sätter de minsta sina fötter på skolgården. Nomi är pepp, Charlie lite mer fjärilar i magen. Det är så de funkar. Den galet tuffa och den mer försiktiga. Födda med två minuters mellanrum och som fastklisttrade vid varann den första tiden här på jorden men ändå så olika så det nästan är skrattretande. Det började redan när de såg dagens ljus, om de skulle till att skrika så småskrek Charlie sådär lite mjukt medans Nomi gallskrek i högan sky. Så hårt och så gällt att det allra flesta tog händerna mot öronen och sa oj, det var värst vad hon skriker. Och så har det fortsatt, inte så att hon går runt och gastar dagarna i ända men man får liksom puffa lite extra på pojktvillingen i det här sällskapet. Men ändå säger Charlie  - Jag ska skydda dig Nomi, när vi börjar skolan. Alltid ska jag göra det. Fast då säger Nomi - Det är ju jag som ska skydda dig, Charlie! Och hur de än må vara med den saken så blir det nog bra hur de än gör, det brukar bli det.
 
Och som att det inte vore nog lyckligt att barn nummer tre och fyra kom till jorden just en femtonde maj så dansade vi på borden exakt den här tiden för exakt fjorton år sedan. Det var nämligen då vi gifte oss! Lyckodag med andra ord. En alla tiders lyckodag.
 

14 maj 2013

helvackert, jag vet...



Jag tänker inte berätta hur många meter vi hittade. Jag tänker inte säga vad vi betalade. Det kanhända att man känner ett lätt sting av avundsjuka då. Men hursom så känner jag i hjärtat att Linn och jag nog räddade denna blomsterskatt från kanske ytterligare tio år i ladan hos Helena.
 

13 maj 2013

igår.

 
 
Liv och hennes övernattande kusin gjorde frukost.
 
 
Plötsligt drogs halva familjen in och frukost blev till lunchtid och brunch.
 

Nomi fick in snitsen på frallor.
 


Viggo är som fastlimmad vid vårt piano sedan han började ta lektioner för några veckor sedan. Och det är som han inte gjort annat och jag är löjligt mamma-stolt.


 
Min skåpflyttarplan tog form på riktigt. Och jag erkänner att jag inte lyfte så mycket som ett finger själv. Jag var bara tvungen att lova att det inte skulle bäras upp på övervåningen igen. På hedersord. Allt för en gammal kylskåpshistoria. Där jag inte bar själv, inte den gången heller.

 
Flyget till sommarens semester bokades.
Om nästan exakt en månad far vi, gissa var?
 

 
Det är ju lätt att komma över dubbla barnaskaran på mellis när man har fyra själv.
 
 
Två och en halv kladdkaka smällde de i sig.
 
 
Om man var vuxen eller liten bebis fick man däremot sitta vid det här bordet. 
Det är allt bra fint med kompisbesök som tar med sig tårta, en vanlig söndag liksom.
 
 
Min arbetsplats intogs av min man och en Sarah. Egentligen förstår jag mig inte på han i mössan där, det verkar inte finnas något i hela vida världen som känns oöverstigligt. Här är det logga in the making.
 
 
Viggo har kämpat hela hösten och långa vintern med sin simskola. Och vintern blev till vår och i varje veckobrev har klasskompis efter klasskompis gratulerats till att simskolan är avklarad. Men tycker man djupt vatten är superläskigt så tycker man. Jag vet, för jag var likadan själv. Sen lärde jag mig och några år senare simmade jag Ungdoms-SM, men det är en annan historia. Men heja, heja Viggo! Igår tog han längden alldeles själv och jag vet att nu är det nära.
 
 
Så nära var den där poolen men ändå så satans långt borta. Nomi var sur för hon fick inte bada hur mycket hon än tjatade.  I lördagskväll gjorde hon en surfglidning på trädäcket och in i foten åkte en 3,5 cm och ganska bred flisa. In på ena sidan och ut på andra. På akuten sa hon - Jag är fem år, fyller sex om fyra dagar, jag är tvilling och har fått en sticka i foten. Och det där kallar du sticka,  sa läkaren förvånat och sköterskan rynkade på näsan. Sen bedövade de foten och drog ut den med en tång.  
 
 
 
Charlie stajlar för alla han kommer åt.
 
 
Den är tjejen är tio och testar alla gränser dag efter dag, timme ut och timme in. Men ibland så kommer hon av sig själv i allt det tuffa.
 
 
Och hur lyxigt med framdukad måndagsfrukost på söndagkväll.
 
Det var vår söndag.
 

10 maj 2013

rapport från körsbärsblomvärlden!


 

Här har vissa tagit tagit årets första dopp i poolen. Läs barna. Och deras badkrukor till föräldrar tar nu en sväng till stan för lite Miss Li framåt kvällen.
 
Ha en fin helg!

09 maj 2013

vi fick ett paket...

 
Jag fick ett paket. Och verkligen inte vilket som helst. Ett drömpaket. Hela vägen från Frankrike och från Anne. Anne har bloggen Happily som är min stora favorit.
 

Mitt hjärta smälte redan då paketet damp ner i postlådan. Och bland glittret och handtextade små kort trodde jag knappt det kunde smälta mer. Men jo, det kunde det...

 
 
Hur mycket fint kan rymmas i ett och samma paket? Så himla, himla fint.
 
 
Buntar med Anne´s fotografier.
Så fantastiskt fint att få högar med de allra vackraste bilderna.
 

Franska tidningar från 1935. Som en E. Leonne har ägt. 

 
Ett handskrivet kort var till alla de fyra barna. Varenda ett som ett litet konstverk i sig.
 

Och de gick som ett sus genom barnaskaran.
Hur kan någon som inte ens känner oss skicka en hel liten påse med det finaste?

 
 Det måste vara någon jättesnäll. Ja, någon med det allra varmaste hjärtat.
 

Och franska pastiller.


Och till Nomi´s stora lycka så var den ena pastillburken med smaken ros. Hennes absoluta favoritsmak som hon lade sig till med i Paris. Och pappersfjärilarna de doftar något! De doftar Eiffeltorn!! ja precis så!
 
 
Thank you, dear Anne. What a wonderful and enchanting gift!
We are floating on clouds here.
 

06 maj 2013

tre bra saker.

 
 
 
Idag har jag samlat saker inför imorgon och en fotografering. På Swedenborgsgatan finns Bageri Petrus där finfikar man med vänner och handlar de vackraste bröden i stada.
 
 
 
När jag var sisådär tjugo hade jag alltid hatt. Sen slutade jag. Men den här från Åhlens kommer jag nog bo i denna sommar.
 
 



Hur härlig får en blomaffär lov att bli kan man undra? På Kåkbrinken 10 ligger Christoffers blommor (och även på Söder, Södermannagatan 10). Och det är verkligen precis såhär jag vill att alla blomaffärer på jorden ska vara. Och då ska tilläggas att jag är jädrigt kräsen när det kommer till den där biten om blomaffärer. Men här vackraste, vildaste,  skönaste blommorna och bladen. Och så himla fint, som Paris liksom. Och megasnälla människor, sista stoppet på min sakletarrunda blev perfekt bara därför. Tipstack till Johanna.