Om ahimsa och en yogisk revolution

Under de senaste åren har jag vid flera tillfällen skrivit om det här med inre och yttre hållbarhet. Ju längre jag lever, desto fler erfarenheter får jag av hur de två dimensionerna hänger ihop och stöder varandra. An efter växer mina insikter om hur jag själv behöver uppmärksamma dem i mitt eget liv för att få en bra livskvalitet som också är hållbar. Ofta har jag återkommit till hur mitt förhållningssätt till mig själv, till andra människor och till naturen hänger samman.

I helgen som gick tog jag de första stegen på en alldeles ny stig: jag inledde min utbildning till yogainstruktör. Det här är en långvarig dröm jag haft och nu var plötsligt tiden inne. Yogan har varit en viktig del av mitt liv ända sedan min egen studietid och jag har utövat allt från ashtanga till hatha och yin, beroende på vad livssituationen krävt och vilka möjligheter som funnits på orten. I yogan har jag kunnat både utmana mig själv och/eller återhämta mig från vardagens brus - rent kroppsligt, men också på ett mentalt plan - och småningom kände jag helt enkelt att jag ville kunna dela med mig av det rum som yogan erbjuder för kropp och sinne.

Och ännu en gång ser jag hur det inre och det yttre tvinnas samman. I min yoga finns två samtidiga rörelser: en inåt och en utåt. I de fysiska övningarna och i stillheten ökar min självkännedom, samtidigt som yogan förbinder mig med en urgammal tradition och ett oändligt universum.

Under den första kurshelgen kom ahimsa, alltså principen om icke-våld, helt slumpmässigt att bli ett ledord. Det fick mig att reflektera över hur jag i min vardag kan fördjupa respekten för mig själv, andra människor, men också allt annat levande. Hur kan jag värna om eget och andras välmående? Hur kan jag värna om djur och natur? Hur kan jag leva ett gott liv som inte kränker eller skadar någon eller något annat? Hur kan jag förverkliga ahimsa i min yoga?

Så nu sitter jag här och läser på om allt från kläder till retreater och jag baxnar. För den här branschen är tyvärr lika ohållbar som de flesta andra... Det duger inte att vi klär oss i plast och shoppar kemikaliefylld utrustning från all världens håll och kanter. Det duger inte att vi skapar exklusiva bubblor i lokaler dit bara några få välbeställda har tillträde. Det duger inte att vi flyger världen runt på lyxiga retreater. Det duger inte!

Vi yogisar behöver börja ställa oss själva en del obekväma frågor, vi behöver utmana ohållbara sociala normer. Vi behöver faktiskt leva som vi - eller kanske snarare den urgamla visdomen - lär. Vi behöver helt enkelt en yogisk revolution, varken mer eller mindre! Vi måste bli den förändring vi vill se i världen.

Sinnesro

ett dygn "bortom allt välgjort" - i skogsbacken vid den lilla sjön. regn mot tak, vajande träd. enstaka fågelrop som ekar. en sal, en matta, en filt. tid att landa i kroppen. tid att andas lugnt och djupt. tid att låta sinnet finna ro.

däremellan: bastu, goda samtal med fina människor, mat, sömn. jag sover i Lyan, på några meters höjd över marken. i ett trädhus som vaggar mej stilla. kanske var det såhär det var tänkt? höra och känna naturen hela tiden. känna sig själv som en del i Det Stora Hela.

hämta kraft, påminnas om det som är viktigt, känna efter vad kropp & själ behöver för att må bra. påminnas om att leva så. vila och återhämtning och ändå (eller kanske just därför?) inre utveckling. oftare utöva min förmåga att stanna upp och reflektera. och finna att allt är väl, allt är som det skall. livet har sin gång. allt jag är med om har sin mening - också det krångliga och svåra. känna styrkan i att bara vara. och veta ända in i hjärteroten att allt jag gör kommer ur vem jag är. och att allt jag behöver egentligen finns där redan.

mitt dygn i skogsbacken vid den lilla sjön blir ovärderlig kompasstid. jag lyssnar inåt och tar på nytt ut riktningen, känner in vilken stig jag vill och kan följa nu. sinnesro! tack, Emmes Retreat för att ni finns och för att ni ordnar! vi ses snart igen <3

Novemberlyx

det händer ju att man tänker att det inte kan bli gråare än det stora grå som breder ut sej över oss just nu. att det inte kan bli disigare, mörkare, blåsigare eller fuktigare. att man ifrågasätter hur det kom sej att anmödrar och anfäder valde att bosätta sej här uppe i kalla mörka Norden... då gäller det att pigga upp sej litegrann! och se, nu ska jag sprida några små tips som kan sätta guldkant på vilken trist novembervecka som helst.

måndag
långluncha med en god vän. gärna på trevligt ställe med lokalproducerad mat som är gjord på äkta vara och serverad med estetiskt och vänligt öga (läs After Eight i Jakobstad).

tisdag
ikläd dej riddarrustning (regnkläder och gummistövlar) och promenera en stund. andas in den syrerika luften.

onsdag
unna dej massage/klippning/ansiktsbehandling eller ta ett fotbad. något som pysslar om dej och din kropp en liten stund.

torsdag
plocka fram en riktigt bra roman. tänd några ljus. ta på yllesockor och kryp in under filten. försvinn in i den fiktiva förunderliga världen där det verkligen inte är november.

fredag
gör ett fredagsmys som stärker både kropp och själ: nötter, mörk choklad och lite frukt, ett gott te eller kanske rött vin. något som kickar igång dina signalsubstanser. duka vackert, gör brasa i kakelugnen. dela stunden (kanske i avslappnad tystnad) med någon du bryr dej mycket om.

lördag
sov så länge du någonsin kan. ät en lyxigt långsam frukost. ge dej själv en pyjamasdag - en dag då du hasar runt i myspyskläder till mitt på dagen. gå sen långpromenad i friska luften när det är som ljusast.

söndag
umgås med utvidgad familj eller goda vänner. njut av lite musik, konst, litteratur, kultur... avrunda med veckans höjdpunkt: Babel på SVT klockan nio prick.

i bästa fall känner du sedan att du är dunderladdad inför en ny novembervecka! det är i varje fall hypotesen i min lilla fallstudie av mej själv just nu...

i väntan på december och juleljusen peppar jag mej dessutom genom att börja dagen med mjuka solhälsningar. jag drar ner lite på kaffe och socker och snabba kolhydrater. jag laddar på med frysta bär och frukt. jag dricker te på ingefära, citron och kardemumma. jag promenerar så mycket jag kan och jag försöker minnas att unna mej åtminstone en liten lyxig stund vareviga dag. sakta men säkert kanske jag betingas till att känna att november är riktigt okej. det är väl åtminstone värt ett försök?

Yoga i Provence

Utvilad. Inspirerad. Utmanad. Stärkt till kropp, själ och ande. Nyss hemkommen från en veckas vila och påfyllning kan jag inte låta bli att dela med mej. Ibland händer det nämligen att universums goda krafter samverkar och att verkligheten överträffar ens vildaste förhoppningar.

Den charmerande inramningen var givetvis en bidragande faktor. Tänk "En lanthandel i Provence" - slingriga vägar, en by från medeltiden, soldränkta odlingar. Sprött klingande katolska klockor och sorl från uteserveringar längs bygatan. Ett litet pensionat med vänligaste tänkbara värdinna och fantastisk frukost. En nära vän som resesällskap. Och därtill ett gäng härliga kvinnor med intresse för att både njuta av tillvaron och utvecklas i sin yoga. Samtal om den största glädjen och den största sorgen. Solen, värmen, dofterna som balsam för alla sinnen.

Där, i den lilla byn Plan de la Tour på pensionat l´Amandari, fick jag för en vecka möjlighet att ägna mej enbart åt väsentligheterna. Jag sov djupt och länge. Gick tysta morgonpromenader bland vinodlingarna, olivlundarna och bergen. Tränade fokuserat och lärde mej mer om hatha yogans olika element. Åt både gott och nyttigt. Skrattade mer än jag sammantaget gjort på månader. Och någonstans mitt i allt detta hann kroppen och själen och anden ifatt varandra.

I lugnet och mellanrummet infann sej närvaron. Där landade mina tankar om mej själv och mitt liv just nu. Där blev vardagens konturer skarpare, där insåg jag vilket mitt fundament är. Där kunde jag formulera nygamla insikter om Det Goda Livet. Samt återupptäcka den sköna sköra kombinationen av disciplin och livsnjutande, som blev något att varsamt bära hem som den dyrbaraste tuliainen (ett ord vi också på svenska i Finland använder ungefär i betydelsen hemkomstgåva). Kanske den balansen symboliseras i det armband jag köpte i den lilla affären i byn? Där möts nämligen hälften brunt och svart läder i skimrande silver. Det ska jag bära och minnas människorna, platsen och insikterna.

Kanhända är det absurt att behöva åka långt Bort för att förstå Hemma? Ändå är det något just med perspektivet - att på avstånd förstå saker man är nästan blind för när man knegar runt i vardagens hjulspår. Jag är innerligt tacksam och glad. Merci och namaste, Yoga i Provence!