Ni har säkert sett bilder och filmer på som skräms från vettet av synen av en gurka. Det har tydligen varit ett stort mysterium varför enligt bl a
the Telegraph (och Facebook-sidan
I fucking live science). men inte för mig.
Katterna blir ju helt skräckslagna eftersom gurkorna påminner så mycket om ormar. Det är något briljanta
Katarina Gospic förklarar att vår
amygdala (reptilhjärna) skyddar oss snabbt ifrån
här.
I oktober 2013 förklarade
forskning hur evolutionen gett våra och alla andra däggdjurs förfäder förmågan att urskilja ormlika former med vårt
perifera synfält och genast reagera på det hotet genom flykt.
Forskningen visar hur särskilda
nervceller hos
makakapor reagerar på bilder av ormar.
Det är vetenskapsmän i Japan och Brasilien som stöder en teori av
Lynne Isbell, som är
professor i antropologi vid
University of Californi- Davis. I en text i
Proceedings of the National Academy of Sciences (PNAS) skrev
Isbell,
Hisao Nishijo och
Quan Van Le vid
Toyama University i Japan tillsammans med
Rafael Maior och
Carlos Tomaz vid
University of Brasilia, i Brasilien; att de funnit särskilda
nervceller i
hjärnan hos
makakapor. Dessa orm-känsliga
nervceller reagerar både starkare och snabbare än andra
nervceller när
makakerna fick se bilder av ansikten, händer eller geometriska former,
Isbell sa att hon blev förvånad över att
nervcellerna svarade så olika på bilderna, med tanke på vilka sociala djur just
makaker är.
Redan 2006 publicerade
Isbell original-hypotesen i sin bok
The Fruit, the Tree and the Serpent [Frukten, trädet och ormen], där hon menade att våra däggdjurs-förfäder utvecklade utmärkt syn på nära håll
särskilt för att upptäcka och undvika ormar. Moderna däggdjur och ormar stora nog för att äta dem har utvecklats under ungefär samma tid, för 100 miljoner år sedan. Giftiga ormar tros ha uppstått för ungefär 60 miljoner år sedan
bakhålls-rovdjur som delat träd och landskap med däggdjuren. Laboratoriet där
Nishijo studerar
hjärnans mekanismer som ansvarar förkänslor och rädsla hos
makakapor, särskilt instinktiv respons, som inte beror på inlärning eller minne. När är
Nishijo hörde om
Isbells teori trodde han sig förstå apornas rädsla för just ormar:
"Resultaten visar att
hjärnan har särskilda kopplingar för att upptäcka just ormar och det verkar innebära att de särskilda kopplingarna är genetiskt kodade," menade han. De testade aporna föddes upp i inhägnade kolonier och hade tidigare aldrig sett ormar.
"Jag hittar inget annat sätt att förklara deras rädsla för ormar än just dessa
nervceller,"menar
Isbell, som uppskattade samarbetet med
neuroveteskapsmännen:
"Jag vet inget om
neuroveteskap och de vet inget om
evolutionen, men när vi samarbetar hittar vi bredare perspektiv på
neuroveteskap och ny insikt i
evolutionen," sa hon.
Det är egentligen samma uråldriga skyddsmekanism som t ex gör att vi som är européer tycker att det är så mycket hemskare med terrordåd i
Paris jämfört med i t ex Beirut, vilket många tycker är en idiotisk jämförelse, men faktum är att det är lika uråldriga egenskaper i vår hjärna det handlar om. Jag tycker därför att de där kattfilmerna inte bara är urläskiga utan rena rama skräcken för katterma.
Genom det här har jag tappat förtroendet för Facebook-sidan
I fucking live science efter deras förklaring till
katters skräck för gurka, de (eller rättare sagt
the Telegraph) pratade med en specialist på djurbeteende,
Dr. Roger Mugford. Kanske inte så dumt i o f s, men för just mig känns det helfel i just detta ärende. Han menar att: "en överraskade ananas skulle nog vara lika skrämmande"... och fortsätter; “Jag tror att reaktionen beror på att det är oväntat.” Jaja, det kanske man tror om man nu bara tänker på djurbeteende och inte hängt med inom
neuroveteskap, jag ska inte vara orättvis här...
Om man som jag följer
forskningen om hjärnan inser man att deras förklaring inte alls räcker till.
Forskningen visar att det inte tar mer än 10 - 15
millisekunder för oss (,
makakapor eller katter för den delen) att reagera på ormlika former.
Filmen ovan tycker jag är roligare. Den visar vetenskapsmän som är rädda för gurkor och vi är ju faktiskt också däggdjur! En jag känner påstår att han inte alls är rädd för gurkor, så jag kommer nog att göra lite mänskliga gurk-experiment framöver; mycket roligare än katters dödsångest bara för att vi ska få nåt kul att titta på!..
Även denna djurspecialist har fel, men hennes experiment med tandkräm påminner ju också om en
ormlik form, något vår reptilhjärna skyddar oss från, så det är därför det också funkar för att skrämma katter.