Störningsmoment? Nej tack!

Så länge jag kan minnas har jag känt att jag inte vill störa eller tränga mig på. Att jag inte vill vara till besvär utan snarare underlätta för andra. Sedan har vi det här med hur telefonvanor ändrats under senare år, vilket togs upp i SRs App & Etikett.

Tvivlar på att det har mågon koppling till mina föräldrars samling av "stör inte"-skyltar från olika hotell runt om i världen, men kanske undermedvetet? Dessa satt på en dörr i mitt barndomshem.

Ber oftast om ursäkt om jag stör när jag ringer och uppsöker ogärna folk oanmäld men det är verkligen inte för att jag inte bryr mig om dem utan för att jag avskyr känslan av att vara till besvär så intensivt.

Jag borde verkligen hellre påminna mig om Eva Kilpis fantastiska poem ovan oftare, men är rädd att inte duga!

Att ge upp (utan Uppgivenhet)

Inspirerad av Världspoesidagen på Simrishamns bibliotek i onsdags, där Malin Alvasdotter och Morten Rosenberg läste egen poesi, ackompanjerade av Henrik Petersson, på gitarr, liksom av händelser i mitt liv samma dag skrev jag detta innan jag somnade. Det är den första poesi jag skrivit på länge (fast jag i gymnasiet faktiskt tilldelades ett stipendium, jag inte ens sökt, för min poesi. Minns fortfarande motiveringen fast jag helt glömt namnet på stipendiet, se nedan:)

visst är det en fantastisk motivering av min tornårs-lyrik? 
Jag minns precis hur överraskad och stolt jag blev när
jag fick motta stipendiet någon gång i slutet av 1980-talet

Ge Upp (utan Uppgivenhet)

Törs inte titta

Nytvättad doft men går till vila i tomhet

”Upptagen med din värld”

Fastmer av uppmärksamhetsförnekande genomskinliggörande

Övertygelsen skär djupast

Odören av bräcklig otillräcklighetsönskan i luften?

”Det handlar om koncentration”

Kognitiv oförmåga belagd av auktoriteter emellertid 

Skam över undrande

Godtagbart önska väsen av omgivningens livlighet?

Spegla mig inte i ditt tvivel snälla!

Dignande skepticism i stämman uppenbaras i blick

Misstrons bittra smak 

Det inte bara skaver; slamsor av kött slits ur kroppen 

Potentialen till det enastående förlorad 

Farväl och må livet tillfredsställa dig mer än jag kunde

Det är sorgesamt men efter att ha påmints om att jag sa att vi kunde försöka innan vi inledde något. Försöket är nu utvärderat med att det funkade inte, så att det bara är att nyktert konstatera utan skuldbeläggande. Tack också för påminnelsen , käraste vännen!

Konsekvent omatchad

I oktober beslutade jag mig för att jag verkligen måste satsa för att försöka träffa en man, registrerade mig på Match.com, betalade för ett halvår och började skriva med några män som jag tycktes ha mycket gemensamt med.

Strax därefter fick jag akuta problem med magen som gjorde att jag fick ställa in träffar eftersom jag knappt kunde behålla något jag åt och måste vara nära toaletten. Sedan några veckor har jag tack och lov blivit bättre och återupptog kontakten med ett par.

Plötsligt får jag ett mail om att min profil raderats eftersom "Efter att vi har gått igenom ditt konto så kan vi konstatera att uppgifterna i din profil och registrering inte är konsekventa". 

Jag har hela tiden varit 100 % ärlig och inte ens överdrivit något eftersom jag avskyr när människor spelar roller och låtsas vara någon annan än de är.

Jag har försökt kontakta Match för att få reda på vad det är de inte tycker är konsekvent och förklara att jag omöjligt förstår för att försöka få dem att ändra sitt beslut, men vart jag än skriver får jag det i retur.

Det värsta är att anklagas för att ljuga för dem jag haft kontakt med eftersom jag i min profil varit så noga med att påpeka hur viktigt jag tycker det är med ärlighet. Det enda jag kan tänka mig att de kan tvivla på är mina utlandsvistelser men allt det kan enkelt bevisas från andra källor och genom att bara Googla.

Det känns oerhört jobbigt eftersom jag bara träffat en person men hade flera träffar planerade med andra. Nu kommer de att tvivla på mig och jag kan inte ens få kontakt med dem. Dessutom skulle jag ha haft ytterligare två månader på mig att träffa folk. Värst är dock att framställas som oärlig; jag känner mig helt utskämd och skandaliserad eftersom jag nog är enkel att känna igen. Fruktansvärt!

Hittade slutligen en fungerande e-post till kundtjänst och de ber om ursäkt för sitt misstag och har återställt min profil, tack och lov! Känner mig dock som en utpekad usling

Mindre behaglig generalrepetition

Som jag kanske nämnt skulle jag idag äntligen till Malmö för att få göra ytterligare en koloskopi på MAS pga den prolaps som blivit följden av att två (tack och lov godartade) polyper (som opererades bort i juni vilket konstigt nog förvärrat mina problem) spärrat vägen i min tjocktarm. Jag fick den tiden genom MAS redan innan mina magproblem förvärrades så jag knappt får behålla något jag äter, i november.

 Fontänen Treenighet av Bjørn Nørgaard
pryder torget vid Triangeln

För att försöka reda ut skälet till min "intolerans för det mesta" och förhoppningsvis kunna åtgärda det skickade även min husläkare in en remiss för koloskopi. Jag har ju gjort alla möjliga blod- och avföringstester som inte visar på någonting och äter dessutom numer allt både laktos- och glutenfritt, men inget hjälper. Jag fick därför en ny tid för dessa kompletterande undersökningar och jag, mitt spån, trodde att tiden bara var tidigarelagd samma dag. Efter att ha fastat och laxerat, samt sovit hos Maja i natt eftersom jag skulle vara där redan kl 10 hittade inte sköterskan i receptionen mig och det visade sig att min tid är först 23 februari. Snacka om att jag känner mig dum, som dessutom behövt resa i onödan!

Laxering med 2 x 2 l vidrigt smakande pulver upplöst
i vatten. De sista 2 vid 5 på morgonen

Sköterskan kollade om det skulle finnas någon möjlighet att jag skulle kunna klämmas in, men tiden jag haft kl 13 var förstås redan upptagen, liksom alla andra tider med idag. Hon tyckte jag tog det väldigt bra, när jag bara konstaterade att jag får lov att gå och äta lite frukost och åka hem igen, efter denna "inte särskilt behagliga generalrepetition". 

Snopet; frukost med cappuccino och smoothie
efter denna generaloperation...

Jag får ju inte behålla så mycket så det fick bli en smoothie, som ju nästan är som mina dagliga näringsdrycker (fast med laktos). Det tog inte ens 10 minuter innan det kom ut "den naturliga vägen", så tur att både Barrista och Espresso House har fina avgiftsfria toaletter (och tack och lov att det inte blev expressbehov där ingen toalett fanns)!

Tog det lugnt efter MAS och gick runt och beundrade ett grått januari-Malmö som jag ändå försökte avnjuta trots min pinsamt skamliga belägenhet. Känner mig så korkad som var så övertygad om att original-tiden bara utökats ett antal timmar för att den kompletterande undersökning skulle hinnas med. Bedrövligt klumpigt av mig att inte kolla noggrannare och det får aldrig ske igen!

Jag sa igår att det skulle bli så skönt efter att undersökningen är gjord och nu får jag lov att göra om hela proceduren om 1 månad. Då kommer jag dock att åka direkt hemifrån på morgonen så jag slipper störa Maja en gång till.

Mamma köpte och har tipsat om fantastiskt entusiastiska tyska forskaren Giulia Enders, som även var med i Skavlan härom året, bok Charmen med tarmen, så läser den och det funkar, tack och lov, suveränt för mig att läsa nu när jag är fri från medicin!

SIN, som jag först trodde visade söder och norr (och
som därför gjorde mig väldigt förvirrad) är egentligen
den nautiska förkortningen av Simrishamn!

Så skönt att komma hem igen efter detta "skitnödiga" äventyr! 

Rena konsekvenser

Samma dag som jag började Östersunds Konstskola,1 september 1995, började jag också äta serotonin. Det gjorde jag på försök eftersom de hjärnblödningar jag fick i krocken 931221 innebar hjärntrötthet eller mental fatigue som det kallas numer. Det innebar att jag blev helt utmattad av t ex en tressad situation eller för många intryck samtidigt. Det tillsammans med just konstnärskapet, som jag inledde på recept från min kloka doktor och neuropsykolog, fick sådan oväntat positiv effekt att jag redan på torsdagen första veckan mådde så mycket bättre än jag under de gångna 1 1/2 åren ens trott skulle vara möjligt. Jag är därför evinnerligt och evigt tacksam mot min doktor och neuropsykolog, son förordade det, fast jag själv kände mig väldigt skeptisk mot det.

Serotonin & dopamin är tekniskt sett de
enda två grejor som går att avnjuta

Redan efter 1 års medicinering försökte jag på läkarens inrådan att trappa ned medicinen men det fungerade inte alls. Försökte så i omgångar att trappa ned, men det gick inte alls. När jag avslutat också konsthögskolan efter 5 års studier med en masterexamen 2002 och flyttat tillbaka till Östersund hade min tidigare doktor flyttat. Hennes ersättare hjälpte mig dock och jag försökte ytterligare en gång att trappa ut serotonin men det gick inte alls. Doktorn sa då till mig att det är möjligt att jag till följd av mina skador alltid skulle behöva medicinera, så jag accepterade det rakt av. 

Så 2013 slutade medicinen helt sonika att verka så jag hamnade i en kris som varade i vad som känns som mer än ett år. Efter ett drygt halvår fick äntligen återkomma till Östersunds Rehabcentrum och träffa den doktor som då var överläkare där. Den tredje sedan jag låg inne där. Hon skrev ut medicin som även innehöll noradrenalin,  men jag kände aldrig att jag blev så bra som jag varit de åren under min konstutbildning, då jag även åt serotonin.

Det största problemet med noradrenalin är att det är ett stresshormon så det innebar att jag sedan jag började äta den medicinen inte kunnat läsa böcker eftersom jag sedan inte mindes vad jag precis läst utan tvingats läsa om samma text om och om igen. Har därför högar med böcker och National Geographic som jag inte kunnat läsa under dessa år.

I fjol började jag så för jag vet inte vilken gång i ordningen att trappa ned medicinen och i november var jag äntligen helt fri från mediciner, tack och lov! 

Då uppstod i o f s mina magproblem när det inte gått mer än en vecka, så därför vet jag egentligen inte hur det funkar för mig utan medicinerna.

Det jag främst lagt märke till är en gnagande känsla av misslyckande i magen. Den känner jag väl igen från tidigare i livet. Både ända från min barndom, ungdom och från i början av tjugoårsåldern. Jag antar att det helt enkelt är känslan av ett liv helt utan filter.

Samtliga bilder tagna i ett fruset Simrishamn idag.