Kvinnokraft

Nu när vi håller på att flytta över alla saker till vårt nya hem, så kommer det fram allt möjligt som är både gömt och kanske också glömt. En sådan sak ska jag berätta om nu.

När jag började blogga för snart ett år sedan, så skrev jag här om dem, som bodde i huset före oss.
Det var familjen Olsson, som bestod av mor, far och de två döttrarna Anna och Ingeborg.

Som andra ogifta döttrar på den tiden hade de båda systrarna arbetat med att skapa bland annat lakan och dukar till sin "hemgift". På den här tiden fanns inte allt möjligt att köpa som det finns nu.
Hemgiften var den hemutstyrsel som bruden skulle föra med sig, när hon skulle börja som husmor i ett eget hem. En rejäl flicka skulle föra med sig en grundutstyrsel av lakan, handdukar, dukar, mattor och ibland också gardiner.

En del av Annas och Ingeborgs hemgift fick vi genom underliga vägar tillbaka hit till huset för ett par år sedan.
De som genom testamente ärvde allt deras linne, var ett par systrar som umgåtts i familjen. De  tyckte inte att de hade bruk för allting och frågade därför oss, om vi var intresserade av att få en del. Det tog vi förstås gärna emot.

När vi fick den gåvan, så bodde vi trångt i vårt lilla Undantag. Det här var saker som man inte använder idag, så jag stoppade ner plastsäcken i en av våra kistor och har inte tänkt så mycket mera på den sedan dess.

Nu skulle jag använda kistan för annan förvaring och lyfte därför fram säcken med lakan och dukar.

Eftersom varken Anna eller Ingeborg gifte sig, så finns där helt oanvända lakan - förmodligen avsedda som brudlakan.
Det är nedlagt mycket arbete på dem. Framför allt på spetsarna, som är av flera olika typer. Såvitt jag litet amatörmässigt kan bedöma, så är det både knypplade och virkade spetsar. På ett par av lakanen är det dessutom ganska bred fin hålsöm. Den måste ha tagit evigheter att sy.

Det känns litet vemodigt att tänka på att ingen av dem gifte sig. De måste ju ändå ha tänkt sig det, eftersom de la ner så mycket arbete på detta. Man undrar varför det blev så?  Det verkar ha varit rätt vanligt förr, att flera ogifta syskon - speciellt döttrar - blev kvar i föräldrahemmet livet ut. Man undrar om det berodde på att friarna inte dög, eller om det var för få tillfällen att hitta en bra partner i en sådan här liten by?

Nu för tiden används ju knappast enkellakan, så de här kommer väl att bli liggande i en låda som kuriosa.

Har övervägt om jag skulle kunna sy om och använda lakanen som gardiner, men våra fönster är rätt små och vi är inte ens säkra på att vi vill ha gardiner, som skymmer det härliga ljuset.
En dag när vårt hus säljs, så får vi i stället hoppas, att nästa ägare också vill överta linnet.