Sveriges första kolonat

Piteå museum förlag 2016

Här i byn där vi bor pågick en gång i tiden ett projekt med uppbyggandet av kolonat där några små jordbruk startades på statens mark.

Där hade allmänheten rätt att ansöka om att få mark för jordbruk och del av gemensam skog som reserverades till projektet.

Tanken var att jordlösa arbetare skulle lockas att starta eget jordbruk hemma i Sverige istället för att söka lyckan i Amerika, eller för att riskera bli samhällsomstörtande socialister.

Projektet kom att kallas för "Alträsk nybyggesområde" och startade 1909.

Staten behövde arbetskraft i sina skogar, och emigrationen dränerade Sverige på arbetskraft, så därför kom detta projekt till.

Ordet kolonat är ett begrepp som går tillbaka på latinets "colonus" som betyder odlare.

Här en bild på 'kolonisterna' i Brännberg.

Bilder ur Joel Anderssons fotoalbum.

Andersson var förman på den försöksgård som också fanns och som bedrev försök till uppodling av myrmark.

Det var inget lätt liv som väntade de som blev godkända för att vara med i projektet.
Den egna gården skulle vara av viss förutbestämd storlek och byggas av visst material.
Hårt arbete och uppförandet av den egna gården på kolonatet var bara början av deras arbetsinsats.

Staten stod för kostnaderna att dika ur myrmark så att odlingsbar mark kunde skapas, och även för bygge av sågverk för husbehov och för bygge och viss del för underhåll av vägar.
Staten hade ju ändå inget ekonomiskt intresse av myrmarken och kunde därför avyttra sådan till detta projekt.

Projektets kontaktperson här i byn var enligt boken bonden Johan Christian Pettersson, som bodde på en gård som fanns några hundra meter från vårt hus.
Det var nytt för mig som ju vuxit upp bredvid detta kolonistprojekt, och det förklarar kanske hur han fick ekonomi i anläggandet av en 'spjälkmaskin' som drevs med ett vattenhjul som fanns i Spältforsen just utanför byn.
Med hjälp av den tillverkades tunna platta träbitar som användes för att lägga 'sticktak' på byggnader.

Johan Christian Pettersson med sin hustru Anna Elisabeth och deras dotter Alma.
Alma var min farmor.
(ur J P Petterssons fotoalbum)

Projektet delades upp i ett område i norr vid Svanå kronopark och i ett område i söder mellan Brännberg och Alträsk.
Av gårdarna i det norra området finns de flesta kvar, men i det södra området finns inte många spår av de kolonat som fanns där.

I boken finns även kartor som visar var de olika kolonaten ännu finns kvar, eller en gång fanns.
Bild ur boken.

Ritning till bostadshuset på kolonat 34.
Bild ur boken.

Projektet tog fart efter 1912 och pågick till efterkrigstiden, då jordbruk moderniserades och behovet av projektet inte längre fanns.

Nya tider kom, men ännu idag syns byggnader kvar från detta projekt.

Några fungerar som vanliga bostadshus, några andra står öde, och några är rivna sedan länge.

Här är kolonat nummer 7. Det står öde sedan många år, jag själv minns inte att någon bodde där ens då jag var liten.

Här kolonat 21 mitt i byn.
Inte ens jag som vuxit upp här i byn visste om att denna gård byggdes som del av kolonaten.

Vid kolonat nummer 22 pågick inspelningen av tv-serien 'Jägarna 3' för några veckor sedan.
Huset som stått öde och förfallet under en lång tid blev en passande plats att filma på.

Boken återger en del av byns historia som för de flesta av dagens bybor är ganska okänd, och författaren gräver djupt i allt från tillkomsten av projektet fram till projektets avslutning.

Vi får läsa om vilken bakgrund de olika kolonisterna hade, samt om kolonaten och den skog som ägs gemensamt av delägarna i projektet än idag.

Kolonat nummer 14 blev till Statens försöksgård, som från början drevs av Kemisk-växtbiologiska anstalten i Luleå, med Joel Andersson som förman under en lång tid.
Till försöksgården lades sedan även kolonat nummer 1 och nummer 15.
Bild ur Joel Anderssons fotoalbum.

Jag har förut skrivit om försöksgården, det kan du läsa om här.

Boken 'Sveriges första kolonat' är en intressant berättelse om ett storskaligt odlingsprojekt som blåste in nytt liv i byn Brännberg mellan Boden och Älvsbyn under 1900-talets första halva.
Människor från olika delar av Norrbotten flyttade dit och byggde upp en ny framtid där.

Jag har författarens tillstånd att publicera bilder och text ur boken.


Författaren meddelar att boken kan köpas genom Stig Westerlund och Karin Gustafsson som en stor del av året finns i  Karins barndomshem i Brännberg. Dom nås på tel 092191043, 0705480637 eller e-post karin.gustafsson@live.com; 

stig092910617@gmail.com .

Brännberg

Idag gick vi en promenad in till byn, och jag passade på att fotografera för att få bilder till ett inlägg här. I vår trädgård händer just ingenting nu, så här visar jag några bilder från byn där vi bor.

Som synes har vi gott om snö kvar.

Brännberg med Brännberget i bakgrunden.

Mitt i byn finns den fd. skolan med lärarbostad bredvid, och den gamla butiken där nu byalokalen finns.

Rakt genom den gamla byakärnan går den väg som vi ungar i byn alltid kallade "Lillvägen" även om det aldrig varit vägens officiella namn så är vi många som kallar den så än idag.

Rakt fram fanns stora björkar som var samlingsplats för byns ungar på 1970-talet.

Järnvägen passerar rakt genom byn.

Här fortsätter sedan vägen mot Åkerholmen.

Det här är byns äldsta bostadshus.

En av byns nyare byggnader, en rekonstruktion av en gammal villa som brann för ganska många år sedan.

Här är den fd. Kronjägarbostaden.

Byn var ju på något sätt ett centrum för denna del av kommunen, och det var skogen som gav arbete, här fanns även förut ett ganska stort sågverk som stängde i slutet av 1990-talet.

Det har stått tomt sedan dess, och för några veckor sedan brann några byggnader där.

Bilden här under är några veckor gammal:

Röken från branden sågs från långt håll.

Från byn så går vägen hem till oss genom skogen.

På vägen hem passerar jag ett gammalt härbre som finns hos en granne.

Det är den enda byggnad som finns kvar från den gamla bondgård som en gång fanns där, och just detta härbre är kanske byns äldsta byggnad.

Mest troligt så fanns härbret redan här på den gård som var tvungen att rivas då järnvägen drogs genom byn och grusåsen grävdes ut för att få material till banvallen.

För när den "nya bondgården" byggdes upp i slutet av 1800-talet så hamnade härbret bakom själva mangårdsbyggnaden.

Den ursprungliga mangårdsbyggnaden skall ha funnits ungefär där jag stod när jag fotograferade, där vägen till vårt hus nu går.

Vårt hus.

Avslutar med en selfie i vårt vinterland där tystnaden är påtaglig och närmaste butik finns två mil bort.

Klart att det finns mer att visa i byn, men detta får räcka för denna gång.

Skolskjuts i Brännberg.

Jag hittade ett gammalt tidningsurklipp från Brännberg.
Där visas den första skolskjutsen som fanns här i byn, och det hela påminner om hur jag föreställer mig att gamla diligenser i Nordamerika en gång såg ut.
Så här står det intill bilden;

"Det här ekipaget ser man ett par gånger om dagen rulla förbi Brännbergs järnvägsstation. Det är skolskjutsen mellan Stormyran och Alträsk kolonatområde och Brännberg.
Varje morgon kommer skjutsen till folkskolan i Brännberg med fyra eller fem skolbarn bänkade i det lilla huset på lastflaket, och på kvällen efter skolans slut rullar vagnen tillbaka till stormyran.
Då bilden togs stod ekipaget parkerat utanför Konsum i Brännberg medan den som håller i tömmarna gått in för att handla.
Ungdomarna som titta ut genom dörren, se lite trötta ut efter dagens arbete men humöret är gott.
Från Stormyran till Brännberg är det sex kilometer, varför skolskjutsen måste vara i trafik alla skoldagar, utom en tid höst och vår då det är så varmt att ungdomarna kunna använda sina cyklar."

Bilden är troligtvis från 1948 då utklipp som finns intill är daterade med det året.

Siris trädgård.

Blommig Fredag - Generositet

I vår by bor Siri och hennes man Birger, de har under årens lopp byggt upp sin trädgård, och den är nu riktigt fin, kanske rentav den finaste i vår by.

Om höstarna så delar de sina perenner och då är vi många lyckliga som får hämta plantor som blir över, och som de inte har plats för. Vår trädgård har nu många växter som en gång växte i Siris trädgård.
Ibland har vi fått så mycket plantor att det har varit ett riktig 'hästjobb' att hinna få ned dessa innan marken fryser.

Ofta om höstarna så ringer Siri och vill att vi ska komma och plocka oss en bukett blommor  från hennes trädgård innan nattfrosten gör slut på fägringen.
I höstas så fick vår dotter nöjet att plocka blommor där, jag följde med och passade på att fotografera deras trädgård för att kunna visa upp den här på bloggen någon gång, och med dagens tema, så passade de bilderna så bra.

Siri är duktig på att dra fram sommarblommor från frö, hon själv sa i höstas att hon hade så ynkligt lite jämfört med förr, men nog fanns det blomster i överflöd trots det tycker jag.
En sådan blomsterprakt har vi då inte själva.

Om höstarna är hennes 'Sverige-rabatt' som allra finast då den blommar i gult och blått.
Jag blir alltid på bra humör då jag ser den rabatten när jag passerar deras trädgård.

De har även fina kanter runt rabatterna, kanterna är av torvblock och de skär som mjuka linjer och avgränsar rabatterna från gräsmattan.

Och ser man på, även Siri har den blå-vita stormhatten 'Trikolor' som har sitt ursprung från byns äldsta trädgård ett stenkast därifrån.

Ja vad vore vår egen trädgård utan generösa trädgårdsägare som Siri och hennes man.
Att vi nu i vår trädgård har plantor som vi fått som gåva av olika generösa människor gör vår trädgård till en varm och härlig plats att vara i om sommaren.

Plantor som man fått som gåva värmer på ett alldeles speciellt sätt.
Tack Anja, Helén, Coco, Ullis, Gunilla, Berit, Vivian, Arboartikerna, Lena, Daniel, Simon, Anna-Stina, Gerd, Sara,  Mona, Cecilia,  Kristina, Kjell-Benjamin, Viveka, Majvor och Karin & Rickard.
Jag kanske i min iver glömmer någon nu, förlåt mig i sådana fall.

Er generositet värmer om och om, för varje år dessa plantor åter igen blommar i vår trädgård och inomhus.
Jag känner tacksamhet varje gång jag ser de blomma och tänker på att jag är en lyckans man.

För att läsa mer om att dela med sig, kika in hos Hélena med fina bloggen Bland Rosor och Bladlöss.
Där pågår blommig fredag som allra bäst.

Järnvägsstationen i Brännberg.

Här i byn fanns förr en järnvägsstation.
När den byggdes i slutet av 1800-talet så blev den snabbt ett centra för området, ja den bidrog till att göra byn till centralort för denna del av kommunen.
Järnvägsstationen kom även att ge byn dess nuvarande namn, då byns gamla namn Johannisberg, redan fanns som station någon annanstans.
Man valde att ge stationen namn efter ett berg i närheten då förvirringen annars hade blivit stor med två stationer med likadana namn.

Folksamling vid stationen i Brännberg någon gång på 1920-talet.

Järnvägen gjorde det möjligt att enkelt resa långa sträckor och att frakta gods på ett sätt som förut hade varit tidskrävande.
Att järnvägen fanns här innebar att även sågverket byggdes upp där bredvid sedan det gamla i Fagervik brunnit. Med sågverket kom arbetstillfällen och byn växte så den knakade.
Allt nytt som kom, det kom hit via stationen.
Järnvägsstationen blev byns dörr ut till världen utanför.

Min granne har berättat att hennes mor promenerade kilometervis (enkel väg) genom väglöst land bara för att få vara en stund i händelsernas centrum.
Det var på stationen man träffade folk, alla gick ju dit då och då, och om man fick post så fick man hämta den på järnvägsstationen.

En mycket växtintresserad stins som hette Ström, bodde en period i byn.
Han var känd som en ilsken typ, men han var alltid glad då han träffade Eugenia som han delade intresset för växter med. Han hjälpte henne att få tag på växter till hennes trädgård och han bidrog liksom statens försöksgård till att byn bokstavligt blommade upp om sommaren.
Många olika växter fraktades med järnvägen hit till byn.

Sedan kom växterna att spridas från gård till gård, även till de mest ensliga gårdar och de är nu tillsammans med kvarlämnade stengrunder det enda som påminner om att där bott människor för länge sedan.

På det sättet så hade stationen stor betydelse även för vår trädgård.
Vad hade vår trädgård varit utan de första växterna som hämtades från Svanåmyrens glömda trädgårdar någon kilometer från platsen där vi nu bor.
Många av de gamla växterna har säkerligen anlänt till byn via järnvägsstationen för länge sedan.

Vykort från 1950-talets Brännberg.
Utgivet av Aldéns livs.

Någon gång på 1950-talet så renoverades stationsbyggnaden och 1890-talets prakt och snickarglädje förpassades till soptunnan, den nya tidens rena linjer och former gav byggnaden ett nytt och avskalat intryck.

Järnvägsstationen 1992

Den nya tiden kom till byn, och med den kom även början till slutet för järnvägsstationens glansdagar.

När jag var liten så slutade tågen att stanna vid stationen och den del av byn som varit händelsernas centrum blev en ödslig avkrok när lantbrevbäringen infördes.

Ingen hade längre något ärende att uträtta på järnvägsstationen.
Den stod tom, tyst och öde en lång tid och förfallet blev mer för vart år som gick.

Rivningen av stationen 1995 eller 1996.

Till slut kom den att rivas, den stabila timringen plockades ned och återuppfördes i Boden.
Där står den än idag vid travbanan, men de höga tvärgavlarna som gav byggnaden dess karaktär är borta, nu är byggnaden betydligt mer alldaglig än var den var för 100 år sedan.

Bodentravet sommaren 2013.

Att det här en gång var ett ståtligt stationshus av så kallad 'Byskemodell' kan vara svårt att förstå.



Ett annat sådant stationshus finns ännu kvar i byn Storsund, ungefär 5 mil söder om Brännberg.

Järnvägsstationen i Storsund 2016

Byggnaden är i stort sett i originalskick sedan 1890-talet

Järnvägsstationen i Brännberg såg i stort sett likadan ut när den var ny.

Järnvägsstationen i Storsund sett från andra sidan järnvägen.

Det var länge sedan någon gick in i väntsalen i stationen i Storsund.

Den verkar öde och tom.

Här i byn finns nu bara den gamla skylten kvar från järnvägsstationens glansdagar.

Den hittades vid rivningen av stationshuset.

Under en trave ved i magasinet fanns den som stöd för att vedstapeln skulle stå rak.
Där hade den med all säkerhet legat sedan renoveringen på 1950-talet.

Men själva stationsplatsen i byn är nu tom, tyst och öde.

Inga fler tåg stannar här, och sista tåget härifrån gick för länge sedan.

För dig som finner ett intresse i järnvägshistoria, så finns banvakt.se