Smultron

Fragaria vesca

I vår trädgård finns det gott om smultron.
De finns lite här och där, men de flesta finns i trädgårdslandet.
Där är de numera instängda i en odlingslåda med höga kanter av plåt för att de inte ska skicka utlöpare som invaderar hela området,
Det var precis det som hände med det gamla trädgårdslandet som fanns på samma plats.
För även om smultron är ett av de mer trevliga ogräs man kan ha, så får det ju vara viss måtta med utbredningen  av plantor.

Som ni ser så har smultronen svårt att leva ett städat liv kvar i odlingslådan, de böljar ut över grusgången utanför.

Men jag blir ändå glad när jag ser smultronens framfart, för jag vill gärna ha många smultron i vår trädgård som barnen kan plocka och få äta och spara smaken av smultron bland sina minnen från deras uppväxt här.

Jag själv hade inga smultron att plocka här när jag var barn, varken i trädgården eller i naturen utanför. Kanske det är därför som jag så gärna vill ha frukt och bär här i vår trädgård till våra barn, eftersom jag själv saknade sådan lyx.

Våra smultron kommer från en av de glömda och övergivna trädgårdarna vid Svanåmyren här bredvid vår by, men när jag var barn så kände jag inte till att det fanns plantor där (då hade jag nog hämtat hem en planta redan då).
Där växte de kvar trots att skogen skuggade så, och då för kanske 20 år sedan fick en eller två plantor flytta hem till vår trädgård.
När plantorna fick en ljusare plats att växa på så gav de plötsligt bär, de orkade nog inte ge speciellt många bär i den dunkla skogen.

Nu finns smultronen här, och bidrar till att göra vår egen trädgård till mitt eget smultronställe.

Smultronblom

Blåsippa

Hepatica nobilis

Så blommar det blåsippor här. Så här många blåsippor har aldrig förr blommat här.
Men det är nog lite fusk, för de här blåsipporna kommer från Kopparnäs utanför Piteå.

Jag har försökt plantera in blåsippor här förr, men det har aldrig riktigt lyckats.
Jag har köpt plantor på handelsträdgård och fått från andra trädgårdar, men de flesta har försvunnit redan efter en vinter.
Länge har jag väntat på att en liten planta som spridit sig från ett av våra tidigaste försök skulle blomma, där fanns blad i flera år, men någon blomma kom aldrig, och förra året så var plantan bara borta.

Vi fick en ny blåsippa från Piteå förra våren, men än syns inget liv på den plats där vi planterade den för ett år sedan.

Vi har än en gång fått blåsippor från trädgården utanför Piteå, där har de spridit sig från de rabatter där de en gång planterades för mycket länge sedan, till en skogsdunge som finns inne i den trädgården.
Alla tidigare försök med blåsippor har ju bara tynat bort här, men där, utanför Piteå växer de och blir bara fler och fler.

Vad saknar de här i vår trädgård?

Kanske vill de stå i solsken under våren, men under lövträdens skugga då det blir sommar?
Det är ju så de har det i trädgården utanför Piteå där min frus släktingar bor.

En gång såg jag att blåsippor växte vid en av trädgårdarna i byn Svanåmyren här bredvid vår by, faktiskt i en av de få trädgårdar som har något hus kvar, i detta fall en sommarstuga.
Hur länge det funnits blåsippor där det vet jag inte, men jag är ganska säker på att de blåsipporna försvann då stugan fick nya ägare som planade ut den vildvuxna gräsmattan med traktor för några år sedan.
Men kanske hann myror sprida frön av de blåsipporna in till skogen bredvid?
Jag har inte kollat det, men man kan väl hoppas att så är fallet.

Eftersom blåsippor fanns där då så borde de ju kunna överleva här i vår trädgård också, bara någon kilometer därifrån.
Det gäller väl bara att hitta rätt plats, med rätt förutsättningar för blåsippor.

För hos oss i Norrbotten finns praktiskt taget inga vildväxande blåsippor, det är bara en plats utanför Piteå vid Torrberget som räknas som ursprunglig lokal där blåsipporna är fridlysta.
Alla andra lokaler där blåsippor växer är platser med inplanterade blåsippor, och de omfattas nog tyvärr inte av fridlysningen.

Denna gång fick vi ta två plantor av blåsippa för att hoppas hitta den rätta platsen där de kan överleva.

Jag har läst att de gillar kalk, men vill de stå torrt eller fuktigt, och hur pass mycket fukt tål de här där det blir djup tjäle som finns kvar när solen värmer bladen om våren?

Kanske jag planterar den ena av blåsipporna vid julrosorna, där finns ju kalk i marken, den andra plantan kanske hamnar i en halvförvildad del av trädgården där de får växa ifred för både rensning av ogräs som för gräsklipparen.

Sedan är det ju bara att hoppas på att någon blåsippa skall trivas även här i vår trädgård.
Speciellt någon av dessa plantor som kommer från den trädgård som skapades av min frus mormor och morfar.
Det skulle betyda mycket för henne om just dessa plantor ville stanna kvar här.

Harsyra / Sursöta

Oxalis acetosella

I en av våra rabatter blommar nu harsyra. Riktigt hur vi har fått in dessa små blommor i trädgården vet jag inte men jag tror att de följde med någon annan planta från någon av de glömda trädgårdsplatserna vid Svanåmyren någon kilometer från vår trädgård.

Jag har aldrig sett harsyra växa i området just utanför vår trädgård, så växten är helt klart införd hit av oss. Harsyran kan även kommit med den jord som vi byggde rabatten av för många år sedan.

De små blommorna verkar inte så mycket att hurra för, men på riktigt nära håll är blommorna fina.

Harsyra kallas även ibland för sursöta, och både blomman och blad ska vara ätliga.
Smaken ska påminna om citron, men eftersom jag ibland är skeptiskt lagd så hade jag ännu inte smakat av växten förrän alldeles nyss, och jo, den smakar bra.
Men någon större favorit kanske det inte blir i vårt kök.

Växten innehåller garvsyra som rabarber, så man ska inte äta för mycket om man smakar.

Harsyra får fortsätta att blomma i den något vildvuxna rabatten, där är de som bäst tycker jag.

Hagtorn

Hagtornsblommor.

En av trädgårdens mest anonyma växter har de längsta taggarna, jag tänker då förstås på vår hagtorn Crataegus som är hämtad från en av de öde trädgårdarna vid Svanåmyren.
Där fann vi för tjugo år sedan ett område med små fröplantor av en sort som vi inte kände till, vi tog med en hem, och det visade sig sedan vara en hagtorn. Inte speciellt exotiskt, men den har fått stå kvar där jag planterade den, och den har nu blivit lite högre än mig själv.

Jag har lite blandade känslor för de långa sylvassa taggarna. Jag som ju har lite svårt med rosor ibland just för taggarnas skull betraktar denna buske med viss skepsis.
Älgarna har aldrig rört denna buske och när man ser taggarna så förstår man ju varför.

En av mina fastrar fick en gång punktering på sin bil, och i däcket satt då en tagg av just hagtorn.
Men vår buske var oskyldig till den fadäsen, den står inte vid vägen eller infarten.
Jag blev buskens försvarsadvokat då hon strängt (men med glimten i ögat) undrade om vi hade en hagtorn i trädgården.

Skyldig?

Hagtornsbär.

På sensommaren har busken bjudit på vackra bär, vi har aldrig vågat smaka de bären, men de ska vara ofarliga att äta enligt Giftinformationscentralen. Men den riktiga föreställningen kommer på hösten, då hagtornets löv övergår till brandrött. Den flammar och sprakar en grå höstdag.
Den annars så anonyma busken blir då ett utropstecken som inte går att missa.

Nog får vår hagtorn stå kvar alltid, trots de hemska taggarna, för denna höstfägring vill jag inte missa.
Kanske vi rent av borde plantera in fler hagtorn?
En hel häck med dessa sylvassa taggar kanske skulle bli en mardröm för områdets älgar.

Jättestånds

Senecio doria

För några dagar sedan fick jag svar på en fråga som jag ställde här på bloggen redan i november förra året.

Jag visade bilder från Svanåmyrens glömda trädgårdar och undrade över namnet på denna växt.

Jag fick svar från Kristina i Luleå som skrev att denna perenn heter Senecio dorio/doria och är en vanlig perenn i Tornedalen och Finland.

Tack för ditt svar Kristina.

Jag sökte vidare på det namnet och hittade det svenska namnet Jättestånds.

Hm, kanske jag börjar förstå varför denna växt saknas i den trädgårdslitteratur som jag har.

Namnet kanske upplevs som stötande för någon, eller så anses inte växten fin nog att vara med i böcker om perenner?

Växten tillhör korsörtsväxterna, läs mer om de här.

Kanske Jättestånds påminner lite för mycket om ett ogräs för att få vara med i uppslagsverk om perenner?

Det är i sådana fall synd, för växten som blir drygt en meter hög är riktigt fin när den blir stor och vid.

Vår planta av Jättestånds var förr mycket större, men för snart två år sedan dränktes den av allt regn som föll den hösten, så allt utom en liten del ruttnade bort.

Jag flyttade det lilla som återstod av den före detta jätten, och nu trivs vårt jättestånds utmärkt på en väl dränerad plats, inte långt från vårt jätteslide.

Det var denna bild jag visade i höstas från en av de gamla övergivna trädgårdarna.

Tack även ni andra som svarade i november, men när jag sökte på de namnen så stämde det inte med denna planta.

Vårt jättestånds hösten 2011, innan regnet föll...

Även på hösten blir växten fin då den översållas av de utblommade frökapslarna.

Ek

Quercus robur

Just söder om vårt växthus växer en liten ek, och en annan finns inne i trädgården.

De båda ek plantorna är snart 20 år och har nu nått höjden av ungefär en meter.

De första 15 åren växte de knappt alls, men de senaste åren har de "ränt iväg" till denna höjd. Kanske har rotsystemet nu utvecklats så pass att tillväxt kan ske, eller har de små träden nu vant sig vid att växa i vårt kalla klimat?

Eken skall få en lång pålrot som gör trädet stadigt för hård vind, kanske våra ekar nu har rötter som når tjälfritt djup?

De härstammar båda från Mälardalen.

Dessa små ekar är relativt ensamma i trakten, det finns inte många andra ekar här i vår by.

Eftersom jag vuxit upp i denna ek-lösa by så känns de små ek träden smått exotiska på denna plats.

I skolan fick vi förstås lära om de svenska lövträden som ek, alm, ask, bok, lönn och lind, men här fanns även då bara björk, vide, rönn, asp och hägg så de sydländska ädelträden kom att uppfattas som främmande och exotiska för oss barn. 

Som barn förknippade jag detta träd med en viss sparbank och någon riktig ek kom jag aldrig att se förrän jag nått vuxen ålder och rest söderut.

(Det finns förstås ek i Boden också, men de är få och inte några jag uppfattade förekomsten av när jag var barn.)

Några av fjolårets löv sitter ännu kvar efter vintern.

Som vuxen upptäckte jag en ek i en av de gamla övergivna trädgårdarna vid Svanåmyren inte långt från vår trädgård.

Lycka!

Detta är ett bevis på att en ek faktiskt klarat livet här i norr, och kanske kan de små ekar vi har i vår egen trädgård en dag nå denna höjd.

Eken vid Svanåmyren.

Den senaste vintern hemsöktes vår trädgård av tre älgar som betade hårt på de träd som finns här, men våra små ekar står orörda trots att de ätit på träd just bredvid.
Kanske smakar ek mycket illa?

Det är kanske också förklaringen till att eken vid Svanåmyren fått stå kvar och nu nått en höjd av snart fyra meter.
Jag vet att detta är löjliga dimensioner jämfört med de jätte-ekar som finns i landets södra delar, men jag är glad och nöjd ändå.

Nu kan jag också ge mina egna barn en uppfattning om de sydsvenska ädelträden sedan jag försökt att plantera in alla dessa i vår trädgård. Nu finns de (nästan alla) på riktigt även här.
Alla utom Bok har klarat klimatet, och även om Lind, Lönn, Alm och Ask nu har betats hårt av älgarna så är de förhoppningsvis ännu vid liv.

Men några ekollon lär nog aldrig våra barn få se på de små ekar som finns här i vår trädgård, men kanske kan eken vid Svanåmyren en dag överraska med ekollon?
Vad vet jag?
Eken är trots allt ännu ett relativt exotiskt träd för en norrlänning som mig.

Borstnejlika

Dianthus barbatus

En borstnejlika i skogens dunkel där förr en villa fanns.

Blommig fredag - drömmar kan slå in!

Min fru älskar blommor, speciellt blommor med historia, just de blommor som räknas att höra till de lite mer gammeldags trädgårdsväxterna.
En sådan är borstnejlika.

Min fru minns sin mormors trädgård som var fylld med 'mormors-växter' där det alltid fanns vackra blommor att njuta av under sommaren.
Där fanns även borstnejlika.

När vi flyttade hit så började hon att förvandla en gräsmatte-trädgård till en blomster-trädgård. Hon fick mig att anlägga rabatter och trädgårdsland som hon fyllde med bland annat sideneterneller, blåklint, ringblomma och borstnejlika.
Hon lärde mig tidigt att borstnejlikor blommar andra året efter sådd, så därför sådde hon alltid nya för att säkerställa framtida blomning.
Lite förvånad var jag över att det ändå växte kvar borstnejlikor på de platser där de borde ha dött ut efter de blommat. Trots det så blommade de där ändå.

Borstnejlikan från Svanåmyrens glömda trädgård.

Vid en av de övergivna trädgårdarna vid Svanåmyren någon kilometer härifrån så fann vi en ljusrosa borstnejlika. Den växte på en plats där det en gång funnits en rabatt, på södersidan av det hus som förut fanns där, för en sådär 60 år sedan.
Lite förvånad var vi över att denna växt fanns kvar på en plats som naturen börjat ta tillbaka, då borstnejlika bara skulle vara tvåårig,
Vi flyttade en del av den till vår trädgård, och hos oss har den nu blommat sedan dess, i snart 20 år.

Eftersom borstnejlikor fröar av sig så lätt och stannar kvar på platsen trots att växten bara är tvåårig, så märker jag detta inlägg med 'perenner' istället för det kanske mer korrekta ordet bienn.
Inga andra blommor från den gruppen trivs här i vår nordliga trädgård.
Vi har varken stockros eller fingerborgsblomma trots många försök.

Borstnejlika har används som trädgårdsväxt under lång tid, växten har sitt ursprung långt från vår trädgård,
läs mer om det här.

Den översta bilden visar en borstnejlika som ännu finns kvar vid en annan övergiven trädgård.
Där förut villan i skogen fanns återstår nu bara de trädgårdsväxter som inte förstördes då den gamla villan revs med grävskopa för snart ett år sedan.
När jag upptäckte att den gamla fallfärdiga villan var borta och med den även vackra grindstolpar och röda liljor så satte jag mig ned på huk och tyckte det var tråkigt att en epok var slut.
De vackra borstnejlikor som ännu blommade fick mig på bättre humör.
Kanske en del av denna borstnejlika får flytta till vår trädgård någon gång, växter med speciell historik är intressanta just därför.

Bilden under visar de borstnejlikor min fru alltid har i vårt trädgårdsland.
Varje år när hennes borstnejlikor blommar så kanske de får henne att minnas sin barndoms trädgård hos sin mormor.
Även att hon som liten redan då drömde om en egen trädgård med blommor, och att hon som vuxen förverkligade sin dröm här tillsammans med mig.

Idag fyller hon år och jag tycker att det passar bra med just borstnejlika här på bloggen en dag som denna.

Om du vill läsa om andra små och stora drömmar som besannats så kan du hitta dem hos Helena med fina bloggen Bland rosor och bladlöss.

Blåtry

Trädgårdens tråkigaste växter. Plats nummer 8

Vanlig blåtry Lonicera caerúlea

Här i byn där vi bor finns förvildade exemplar av Blåtry.
De första buskarna som kom till byn kom hit via järnvägen, och planterades in i byns vackraste trädgård för ungefär 100 år sedan. Det är därifrån de har spridits med fåglars hjälp, nu finns flera buskar i skogen vid ån där den passerar byn.
Även vid Svanåmyren går flera buskar ännu att se i de övergivna trädgårdarna, och hos en av våra grannar finns stora buskar blåtry i trädgården.

Blåtry var en populär trädgårdsväxt i början av 1900-talet och planterades ofta in vid järnvägsstationer och banvaktstugor.

Blåtry är en buske som utan problem klarar vårt klimat då den är härdig upp till växtzon 8.
Busken har sitt ursprung i nordöstra Europa och Sibirien, och blir ungefär en och en halv meter hög.

Trots att det här är en buske med sin egen historia och som jag inte vill vara utan så känns den ändå hopplöst tråkig. Kanske för att den klarar allt? Torka och skugga är inte något större problem för denna växt.

Vår buske har hamnat i trådgårdens "skamvrå" där skogen tar vid, men den växer tacksamt ändå, inte så långt från en stor björk.
Den hämtade jag från en av Svanåmyrens glömda trädgårdar för kanske 15 år sedan, tillsammans med Blekspirea, som inte heller är någon större utmaning.
De är buskar som snällt överlever här.

Extra tråkig blir blåtry då den har giftiga bär.
En annan buske med liknande bär är Blåbärstry/ Bärtry, men den har ätliga bär och känns betydligt mer spännande än Blåtry.

Parkslide och Jätteslide.

Jag vet att några av er blir yra bara av att läsa rubriken till det här inlägget, för ni har kanske fört en hård kamp mot parkslide som aggressivt försökt att sprida sig med rotskott i er trädgård.
Jag vill ändå skriva lite här om mina försök och drömmar om dessa växter.

Jag har alltid beundrat stora växter som liksom är för stora för en vanlig rabatt.
Redan för tio år sedan köpte jag plantor av både Parkslide (Fallopia japonica) och Jätteslide (Fallopia sachalinensis). Jag drömde om att de skulle växa till stora perenna buskage, med stora gröna blad.
Min de ville liksom inte växa med den kraft som jag läst att de skulle göra, mest troligt för att jag planterat dem i för torr jord.
Jag flyttade dem till fuktigare jord, Parkslidet visade åter tecken på att trivas, men mitt Jätteslide som jag haft så stora planer för tynade allt mer för att så förra året bara till sist dö.
Lite snopet då jag läst att dessa sliden skall växa med sådan kraft att de räknas som ogräs av många.
Jätteslide såg jag för första gången i en visningsträdgård utanför Kalix, hela växten gav ett exotiskt intryck, en sådan var jag bara tvungen att skaffa, men som sagt, den ville inte växa i vår trädgård.

 Jätteslide Fallopia sachalinensis ?

Här i vår nordliga trädgård så tycks parkslidet växa rätt beskedligt, inte alls så snabbt som det gör i landets södra delar. Bilden här under visar vårt parkslide som blommade i mitten av augusti, det är bara en meter högt och ger lite lummig grönska i en annars tråkig del av vår trädgård. Bilderna här ovanför visar ett slide jag just upptäckt.

Parkslide Fallopia japonica

För två veckor sedan så gjorde jag en 'upptäcksresa' igen till de gamla öde trädgårdar som finns vid Svanåmyren tre kilometer från vår trädgård.
Helt plötsligt så tornade en stor slideväxt fram där i en av de glömda trädgårdarna.
Jämfört med vårt lilla och låga parkslide så är slidet vid Svanåmyren gigantiskt.
Kan det vara Jätteslide, eller är detta ändå Parkslide? Jag har inte ännu lärt mig skilja dem åt.

Parkslidet här hemma har nu blommat över, men denna stora planta blommar ännu i skogsgläntan vid Svanåmyren. Kanske det är av en annan sort än det parkslide som vi har hemma i vår trädgård?.

Wow!

Min kompis Mattias som följde med på denna vandring tyckte nog att jag var väl så entusiastisk, men jag hade inte räknat med att finna en sådan växt där ute i skogen.
Sedan länge är hus och ladugård rivna på denna tomt, och det var här som den gamla brunnen fylldes med jord som innehöll flera hundra plantor av Stormhatt. (Har berättat om det tidigare i inlägget om Stormhatt.)

Det är ännu glest på den forna stormhatts-ängen, men några plantor blev kvar där.
Vilken tur att detta stora slide blev kvar. Hur är det möjligt att jag missat denna planta förut?

Bladen är enorma jämfört med de inhemska växter som finns här i Norrbotten.
Att sådana växter som denna har sitt ursprung i trakterna av Japan gör den än mer exotisk i mina ögon.

Jag var förstås upprymd av lycka och kunde knappt lugna ner mig förrän vi hämtat hem en liten del av detta stora buskage till vår trädgård. För att alls ha möjlighet att frakta hem växten till vår trädgård, så var vi tvungen att lasta den på släpvagn. Mattias har stort tålamod...

Jag var som sagt upprymd då jag kom hem med denna om möjliga planta av Jätteslide, men min fru frågade bara lugnt om jag verkligen tyckte att den var så snygg...
Jag tittade förundrat på henne, hur kan man inte gilla denna stora växt?
Den fick så en plats i utkanten av vår trädgård, jag drömmer redan om att sitta där i skuggan av de stora bladen. Men just nu så regnar det, till lycka för det stora slidet.
Sådana stora växter kan vara lite känsliga att flytta på, men ännu mår denna planta toppen.
Jag hoppas så att den vill växa här i vår trädgård. Kanske ett stort slide från Svanåmyren kan trivas bättre här än ett från en butik.

Här kommer två till bilder för att visa att dessa plantor mest troligt ändå är helt olika.
Det är inte bara höjden som skiljer vårt nya slide från det gamla parkslidet.
Så här reagerade de två slideväxterna på frost:

Det nya förmodade jätteslidet slokar totalt efter nattens frost, men vårt gamla Parkslide fick vackra höstfärger istället.
Nog är detta två olika slideväxter...

Blekspirea

Spiraea rubella

I en av de glömda trädgårdarna vid Svanåmyren, någon kilometer från vår trädgård, växer ett snår av en spirea som jag tror är Blekspirea Spiraea rubella, men helt säker är jag inte då det finns så många liknande spirea buskar.
Blekspirea är en hybrid mellan Bredspirea Spiraea alba latifolia och Häckspirea S. salicifolia
Jag trodde först att denna spirea kunde vara den nordamerikanska bredspirean, sedan jag sett sådana i en park i Torneå, men troligast är detta Blekspirea som skall vara mycket vanlig här vid norrbottens kustland. ( Om det nu spelar någon roll.)


De byggnader som fanns där en gång är borta sedan länge och skogen sluter sig allt tätare över de gamla trädgårdsväxter som envist håller sig kvar.
För omkring 20 år sedan upptäckte vi dessa glömda trädgårdar och hämtade hem växter till vår egen trädgård därifrån.
Vi tog ett rotskott från ett av de stora snår av spirea som växer där, och nu har vi ett eget snår av denna spirea.

Nu så här i efterhand måste jag säga att det var klokt att vi planterade denna lilla spirea på en plats där den kan sprida sig som den själv vill, i trädgårdens utkant.
Att den sprider sig lätt genom rotskott förstod vi redan då när vi såg snåret vid Svanåmyren.

Just Blekspirea skall vara vanligt förekommande vid gamla ödegårdar här i närheten av Lule-älvdal.
Redan 1907 finns uppgift om att denna spirea växte i Stadsparken i Luleå.


På bilden här under så syns jag själv vid den enda byggnad av ödehusen som då för 20 år sedan fortfarande stod upp, där borta vid Svanåmyren,  numera har allt rasat omkull.
Tittar du noga på bilden så ser du en del av det spirea snår som fortfarande finns kvar där, det är de gräsmatte-gröna växter som finns just bakom mig i bilden, de hade inte börjat blomma då detta fotograferades.

Järnvägen drar förbi bara några meter från denna plats och mest troligt så bodde en järnvägsarbetere vid denna gård. Järnvägen var då som det E4:an är idag, den pulsåder som ledde ut till den stora världen utanför, vilket även gjorde det möjligt att lätt frakta saker och ting till en plats som idag kan tyckas vara ödemark, även med norrbottniska perspektiv. Men det var det inte då, under 1900-talets första år. Järnvägsbygget hade lockat många att bosätta sig i närheten, och tåget stannade på många små orter som denna.
Dessutom fanns bara järnvägen som kommunikation, nu finns förutom E4:an även flyget, och även om järnvägen finns kvar så var det mer än 50 år sedan som något tåg stannade för av-och påstigande där vid Svanåmyren.

Troligtvis så tog man ändå med sig sina finaste växter från trädgården när flyttlassen gick och byggnaderna revs, det som var av ringa värde lämnades kvar, och folk som bodde här var i de flesta fall fattiga, det fanns inte utrymme för att svira runt bland olika handelsträdgårdar som jag själv kan göra. Ändå finns det kvar så många olika växter i dessa glömda trädgårdar.
Vart kom de då ifrån, dessa trädgårdsväxter?
Äldre släktingar och vänner har förklarat att man bytte växter med varandra, och själv tror jag att det även kan ha haft betydelse att Statens Försöksgård fanns i Brännberg vid den tiden.
Även om huvudsyftet med denna var att odla upp myrmark och testa vilka växtslag som passade till sådan odling, så vet jag att det fanns en fin trädgård där vid Försöksgården.
Försöksgården i Brännberg hade kopplingar med Svanå kronopark som då fanns i denna lilla by och försöksgårdens växter spreds mest troligt runt bland de andra gårdarna för vart år som gick.
Jag har skrivit mer om Försöksgården förut, här under länkar jag dit;

http://svanatrg.blogspot.com/2010/11/forsoksgarden-i-brannberg.html#comment-form

Den Blekspirea som kommer härifrån är vit, men vid en annan ödegård växer en rosa variant av en liknande spirea. Har ingen aning om det är samma sorts spirea eller någon annan. De är ju så lika varandra de flesta spireor.

Toppklocka

Campanula glomerata

Under min uppväxt här på gården så frågade jag en gång om några blad som envist växte upp vid en brunn varje år.
Jag fick svaret att det var några blommor som min farmor planterat för länge sedan, ingen orkade då pyssla om blommorna längre utan de klipptes av med gräsklipparen varje gång gräset klipptes.
Och så höll vi på under nästan 30 år tills min fru flyttade hit.
Sedan hon fått syn på de små envisa bladen ufärdade hon klippförbud just på den platsen.
Numera blommar det blå toppklockor där varje sommar.
Dessa är trädgårdens äldsta perenn, med en oslagbar förmåga att överleva klimat och gräsklipparfasoner.

Toppklocka härstammar från Europa, Kaukasus och Iran, men är även vildväxande i de södra och mellersta delarna av landet.
Här i Norrbotten är den till synes mycket långlivad, och trivs allra bäst på en solig växtplats med ganska torr men näringsrik jord.
Man skall nog tänka sig för innan man planterar denna växt i rabatten, då den kan konkurrera ut små och beskedliga växter på bara något år.
Jag har gjort det misstaget i en av rabatterna. Toppklocka är lika svårt att bli av med som Kirskål.
Man får istället försöka att njuta av dem om de väl etablerat sig i rabatten.

Campanula glomerata 'Alba'

Vi har även några vita toppklockor.
Jag tycker att de vita är speciellt fina, men de trivs inte så bra. De blå blir fler och fler för varje år, med de vita är det nästan tvärtom. Kanske de behöver mer kalk? Toppklocka skall föredra kalkrik mark.

Bilden här under har jag fotat vid ett ödehus i skogen, där var det länge sedan någon bodde.
Huset är en ruin nu, men ännu orkar några toppklockor blomma där fastän att skogen växer sig tätare för vart år som går över den forna trädgården.
Jag låter Toppklocka ringa in det nya året.
Med toppklockans växtkraft i tanken så önskar jag alla en god fortsättning på det nya året.
Må alla våra nya växter bli lika långlivade som vad toppklockorna är.