Ungersk blåsippa

Hepatica transsylvanica

Blommig fredag - Favoritblomma

(Jag har visat den förr, men här kommer den igen, Favorit i repris)

Efter en lång vinter när längtan är som störst att få se naturen väckas till liv igen så blommar den Ungerska blåsippan först av alla växter i vår trädgård.

Inte ens krokusarna är lika tidiga. (även om det blev så just i år)

Vissa år börjar den blomma redan i mitten av april vilket är ovanligt här i Brännberg. Som regel öppnar blommorna sina knoppar dagarna runt valborgsmässoafton. Den vanliga blåsippan blommar någon vecka senare.

Den Ungerska blåsippan har fler kronblad än vår vanliga och bildar med åren tuvor som går bra att dela på, men vissa år går den tillbaka och nästan tynar bort. Någon jätteplanta har den inte än blivit, men än hänger den med. Den trivs bättre med sol än halvskugga.

Vår planta har vi fått av vänner i Enköping som generöst delade med sig av växter från sin trädgård.

Det är inte ofta som jag har sett denna raritet i någon handelsträdgård, men hade turen att finna en till förra sommaren.

Eftersom de knappt syns under sommarens växande ogräs så får man passa sig så man inte rensar bort de små bladen av misstag. Själv har jag märkt plantorna väl så ingen annan välvillig person i sin iver att hjälpa till med ogräsrensning gör det misstaget.

Jag skulle gråta en skvätt om det skulle hända

Om jag var tvungen att välja ut endast en planta från trädgården att ta med i händelse av krig eller vulkanutbrott så skulle det bli denna växt som med sina öppnade blommor signalerar att vinterns tid är över. Trädgårdsåret börjar på riktigt...

Jag längtar till den tid då min favoritblomma öppnar sina blå knoppar.

Om du vill läsa om andras favoritblommor så finns de samlade hos Pilgrim med bloggen Bland rosor och bladlöss.

Korgvide

Salix viminalis 'Katrin'

Här i vårt kalla klimat överlever inte Bambu. Så säger de som provat, själv har jag aldrig testat Bambu, det känns liksom att det vore som att "slänga pengarna i sjön" att köpa något som med all sannolikhet skulle frysa ihjäl hos oss redan i oktober månad. (Annars brukar jag inte dra mig för att testa vinterhärdigheten hos många växter.)
Det finns en större buske som med sina långsmala blad får fungera som bambusurrogat hos oss i norr.
Mina Damer och Herrar, låt mig presentera Korgvidet 'Katrin'.

För flera år sedan så var en Islänning på besök i Kiruna. Vid järnvägsstationen hittade han ett Korgvide som han tog sticklingar från och tog med hem till Island och till Botaniska trädgården i Akureyri.
Detta Korgvide var härdigare än väntat och busken blev snabbt populär på Island.
Buskens ursprung har spårats till Ryssland och därför fick den även namnet Katrin för att hedra kejsarinnan Katarina den stora.

Så småningom upptäcktes odlingsvärdet av busken även av oss i Sverige.
Vid Trädgårdsförsökstationen i Öjebyn utanför Piteå växer ett stort vackert exemplar som mera liknar ett träd än en buske, därifrån kommer sticklingen som vårt första Korgvide härstammar från.
Sticklingar från detta Korgvide såldes redan för många år sedan av handelsträdgården Astrant plant utanför Piteå då de deltagit i ett projekt att sprida nya härdiga växter till oss i norra delarna av landet.
Växter som framtagits av Försöksstationen i Öjebyn.
Förra året såg jag att korgvidet 'Katrin' även fanns att köpa på Blomsterlandet.
Bra att busken nu är lättare att hitta i handelsträdgårdar för den är fin, en riktig Salix favorit för mig.

Detta Korgvide blir ungefär fyra meter högt och skjuter långa skott som förr användes till korgtillverkning.
De långa skotten är dessutom bus-enkla att rota för att få fler plantor, bäst är att ta dessa sticklingar under vår och försommar så sticklingen hinner få ordentligt med rötter innan hösten är här.
Jag har under de senaste åren hunnit få flera nya plantor som jag planterat lite här och där a-la "Gerilla plantering".
Med sina långa smala blad ger Korgvidet ett sirligt intryck och på hösten får det en härligt halmgul färg.
Korgvide trivs bäst på fuktig och näringsrik mark, men det lilla Korgvide som jag visar på bilden här nedanför växer på torrare mark mellan en stor Hägg och vår trädgårds äldsta Björk.
Korgvidet ser ut att trivas ändå.
Detta Korgvide har jag på prov stammat upp för att få lite träd-karaktär över det, annars förgrenar sig lätt korgvidet och blir en flerstammig buske.

För några år sedan utsattes detta lilla träd för svår torka där det växer under den stora björken. Det lilla vatten som fanns kvar i marken tog björken, redan i mitten av augusti gulnade bladen på korgvidet för att sedan lossna.
Jag trodde Korgvidet torkat ihjäl då, men våren efteråt så fortsatte det att växa som om ingenting hade hänt.
Ett mycket härdigt Korgvide och som sagt, ett av mina absoluta favoriter bland mina Salix träd.

Korgvidets "blommor"

Krollilja

Lilium martagon "album"

I vår trädgård växer några vita och rosa krolliljor, här skall jag berätta lite om dem.
Jag hade under några års tid köpt små lökförpackningar om våren för att få en egen Krollilja sedan jag läst om hur krolliljor blommar i hundratal under päronträden i Klosterträdgården i Vadstena.
Jag ville så ha en egen. Det fanns bara rosa varianter att köpa, men jag hade egentligen velat ha en vit.
Men det var lättare sagt än gjort. De små lökarna dog innan det hann bli något av dem, mest troligt så vattnade jag ihjäl dem innan de hade hunnit börja växa.
Min lycka var fullständig då vi fick en stor planta av en Vit Krollilja våren 1998. Jag kommer fortfarande ihåg hur paff jag blev när jag blev erbjuden att hämta den och andra perenner från en av min mors väninnors trädgård. Hon skulle flytta till lägenhet och visste om att vi var intresserade av blommor.
Hennes stora vita krollilja härstammade från Västerbottens inland så hon var säker på att den skulle klara sig även hos oss i Brännberg.

Inte nog med det, något år senare flyttade några av våra vänner till eget hus. De var och är fortfarande totalt ointresserade av växter och allt som hör trädgård till.
I rabatten runt deras hus växer många stora vackra krolliljor. Även därifrån fick vi plocka det vi ville ha. Jag kände mig nästan som en tjuv som fick hämta hem sådana växter och tog en vit till och en rosa.
Kanske vårt trädgårdintresse har smittat dem lite för jag tror ändå att de numera uppskattar sina underbara krolliljor. De bor i Luleå och där börjar krolliljorna att blomma nästan två veckor före våra.

En vinter för några år sedan råkade vår stora vita Krollilja ut för barfrost i januari. Lökarna var då alltför grundligt planterade. En av lökarna började sedan på sommaren att falla sönder i delar, jag plockade upp dessa och stoppade ned dem i en kruka där mitt Ginkoträd växer. Två år senare hade jag flera små plantor av krollilja som jag i min tur kunde ge bort till en granne som under några års tid beundrat våra krolliljor.
Nu blommar de även så vackert hemma hos henne.

Våra krolliljor har förut varit planterade på olika platser i vår trädgård men har nu fått flytta till rabatten där vår stora vita växer. Den trivs bäst och blommar längst av alla där den står i skuggan av stora träd. De andra som förr fick för mycket sol och torka har inte mått bra.

En av vår trädgårds ståtligaste växter är utan tvekan den vita krolliljan.
När den blommar i juli månad känns det konstigt att resa bort de år vi har sådana planer, för blomningen varar inte så länge, speciellt inte om det är varmt väder.
Den vita krolliljans doft sprider sig runt hela trädgården när blommorna just öppnat sina knoppar.
Människor har sedan länge arbetat med att anlägga trädgårdar, och på det sättet skapat sig en egen blek kopia av det himmelska paradiset här på jorden, i en strävan efter att nå det Gudomliga. När en växt som denna blommar i vår trädgård så känns denna strävan fullbordad. Himlen är nära.

Jag fick lökar av en Svart krollilja av Mona som jag jobbat med förut.
De har blommat så fint, de blommar lite senare än de övriga krolliljorna.

Brandlilja

Lilium bulbiferum

Det är fascinerande med brandliljor som fortfarande blommar där det en gång funnits både hus och trädgård. De står kvar och blommar fast ingen pysslat om dem på flera decennier.

Vi har fått några sådana liljor från gamla trädgårdar här runtomkring.

Jag läste i en bok att de skulle växa väldränerat och planterade två stycken så, men de höll på att gå ut en ovanligt torr sommar. Bäst trivs denna lilja i mullrik lagom fuktig jord.

Vid Svanåmyrens glömda trädgårdar fanns det kvar en som blommade fint när vi var där för något år sedan, den växte inte väldränerat utan nästan i en grop vid en gammal husgrund.

Brandlilja härstammar från Syd- och Centraleuropa och har länge odlats vid torp och gårdar i vårt land. Denna lilja har en förmåga att sprida sig med små groddknoppar (bulbiller) som växer ut i bladvecken, när de blivit mörka och stora som en ärta ungefär ramlar de lös och slår rot bredvid liljan.

Sedan när de börjar växa så drar de nya rötterna ned bulbillen i jorden som då utvecklas till en ny liljelök.

Redan efter något år kan de nya små lökarna blomma.

Den skarpt oranga färgen gör att dessa liljor inte riktigt planteras i dagens moderna trädgårdar på det sätt som den planterades förr. Nu finns det så många andra liljor att välja bland och Brandlilja känns väl kappast exotisk längre då den är så pass vanlig.
Under hela min uppväxt fick jag ständigt höra att denna lilja kallades för Kejsarkrona, så jag tar det med ro när någon berättar om sina vackra kejsarkronor för mig efter att jag av någon anledning berättat att jag har svårt att klara dem här.
Stolt visade sedan någon granne upp sin rugge med Brandlilja för mig, men jag blev ändå så glad när jag fick se en vacker Brandlilja istället, för vi pratade då om olika växter, jag menade Fritillaria imperialis, men de lökväxterna är lätträknade här i Brännberg.

Det som gör att jag tycker om denna lilja är att den har odlats av människor som bott här förut, den har blommat här i trakten långt innan jag kom hit och fick ett intresse för växter.

Jag tror att jag skall pyssla om mina brandliljor lite extra den kommande sommaren för att visa dem lite vördnad och respekt.

Det är trots allt ingen dussinlilja som man fyndar billigt utan en växt med sin egen historia.

Och vem vet vad som återstår av vår egen trädgård om 70 år?

Kanske då en Brandlilja finns kvar och blommar om sommaren, och påminner om att här förut fanns en trädgård som någon älskade för länge sedan.

Skogsolvon

Viburnum opulus



I vår trädgård växer ett litet Skogsolvon med lite speciell historia.

Min fasters man jobbade i skogen. Han kände till skogarna här runtomkring väldigt väl.

Så en dag i mitten av 1980-talet såg han något han aldrig förut sett.

I en glänta växte en liten buske med vita vackra blommor,

"Det var som om en del av Paradiset hade ramlat ned på jorden", brukade han berätta. Jag minns honom ännu så väl.

Han grävde upp den underbara lilla busken med bara fingrarna och bar hem den med hjälp av sin ryggsäck.

Han planterade den hemma vid sitt hus här i Brännberg.

Skogsolvonet växte med åren och blev större.

Åren gick och min faster bodde kvar i huset även sedan hon blivit änka.

Men så började hon att prata om att flytta närmare sina döttrar.

Jag hade av en slump hört att det skulle gå att rota kvistar från skogsolvon på samma sätt som man kan göra med svarta vinbär.

Sommaren före hon flyttade från sitt hus lade jag ned en kvist mot marken och lade en sten ovanpå, för att hålla kvar kvisten. Jag skrapade lite med nageln på grenen, på det ställe som skulle ta mot marken.

Året efteråt flyttade hon. Den sista veckan som hon bodde kvar lyfte jag på stenen och såg att det vuxit ut nya rötter ur den lilla kvisten, där den legat mot marken.

Jag tog med den rotade kvisten hem, och planterade den i vårt trädgårdsland.

Tänk att det fungerade, den började växa och fick stå där i några år för att växa till sig innan jag flyttade den till den plats där den står nu.

Den stora olvonbusken står kvar ännu och blommar gudomligt varje år i juni. Även min lilla avläggare har blommat de senaste åren.

Nu har jag igen lagt ned en gren från mitt lilla Skogsolvon mot marken för att rota som avläggare.

Den har jag tänkt att ge till min kusin som förövrigt blivit väldigt trädgårdsintresserad. Jag skulle tro att hon skulle uppskatta en avläggare från det Skogsolvon hennes far hittade där långt inne i skogen för länge sedan.

De vackra röda bären är tyvärr giftiga, men skall smaka "amöbadysentri" = väldigt illa, så någon större risk att barnen äter av bären skall det inte vara.

Här i Norrbotten växer olvon  i regel längs bäckar och i sydlägen, och förekommer i länets södra delar, främst i Piteå- och Älvsby kommuner.

Jag tror inte att man längre får gräva upp Skogsolvon från skogarna här runtomkring, för det är väldigt sällsynt.


Skogsolvon i höstfärg.



Här i Brännberg är det nu -36 grader kallt.