Blågull

Polemonium caeruleum

Den första växt som vi hämtade hem till vår trädgård från de gamla trädgårdsplatserna vid Svanåmyren var just Blågull. Där det funnits trädgårdar för mer än 50 år sedan höll den sig envist kvar och påminde om att där bott folk förut.
Vi planterade några plantor i rabatten vid vår grusgång, men snart kom nya små fröplantor upp i grusgången med sådan växtkraft att våra plantor av Blågull fick flytta till trädgårdens utkant och till rabatter där de kan sprida sina frön som de själva vill.

Polemonium caeruleum 'album'

Den vita varianten tycker jag bättre om än den blå, kanske för att de vita är så få hos oss och de blå växer som ogräs till och med vid vårt garage där jag skottar snö om vintern. En synnerligen envis och otroligt härdig planta har vuxit där sedan 1993.
Då planterade jag några där mot garageväggen, vad det var för blomster hade jag ingen aning om, det där med namn på blommor var då något som bara min fru var duktig på.
Hennes intresse smittade av sig på mig och nu kan även jag namnen några blommor.

När jag började skriva denna blogg i adventstid och kom att kalla bloggen för Svanå trädgård så kom jag ihåg att jag borde kanske skrivit om Blågull, som ju var först av alla växter till vår trädgård, men jag upptäckte att jag saknade foto på denna växt.
Inte en bild fanns att finna på en Blågull.
Jag har alltid tyckt att det är något tråkigt över denna växt, att den sprider sig som en löpeld med frö gjorde den tidigt till ett problem och problemväxter fotograferades inte då på filmrullarnas tid. Inte senare heller för den delen.

Men vad klagar jag på egentligen, att vi har en perenn som är otroligt härdig och sprider sig bra med frö är ju inte illa. De vit-blommande är som sagt de vackraste, men det är inget större fel på de blå heller.

Hjärtbergenia

Bergenia cordifolia

Trädgårdens tråkigaste växter - strax utanför listan...

Det finns en perenn som är härdigare än de flesta andra, blommar med vackra blommor under vår och försommar, och dessutom så är den vintergrön och överlever utan problem i vårt kalla klimat.
Det är Bergenian som uppfyller alla dessa kvalitéer, men trots det så räknar jag denna växt som en av de tråkigaste i vår trädgård. Jag kanske är lite otacksam och orättvis i min negativa bedömning av Bergenian men jag har svårt att finna något som helst exotiskt i denna växt.
Det skulle kanske vara de vackra blommor som kommer under våren och blommar fint en tid.


Bergenia i knopp.

Hjärtbergenia förekommer naturligt i centrala Asien i ett område där Sibirien möter Kina vid Altaibergen.
Jag förundras över att växten överlever så bra här fastän den har vintergröna blad. Det måste bero på dess ursprung.
Bladen ser ofta tilltufsade ut och jag har börjat att slita bort de fulaste om vårarna, och de som kommer för nära någon annan lite kärare perenn.
De stora nästan läderaktiga bladen är fina när de är nya men ser som äldre lite skräpiga ut sedan de missfärgas och skadas av vinterns härjningar. Trots att bladen ibland skadas av kyla och vårsol så överlever alla plantor fint. Kanske detta är trädgårdens härdigaste växt?

Hjärtbergenia sprider sig med krypande rotstockar, men de växer rätt sakta här i vår trädgård så de blir sällan till något problem i rabatten.
Vi har fått våra hjärtbergenior från andra trädgårdar i byn med mycket gamla bestånd.
Det finns bergenior i flera sorter med olika färger, men vi har den gamla trotjänaren -
Bergenia cordifolia här i vår trädgård.

Jag såg dessa blommor en gång i en vas utan de stora fula blad som man annars först förknippar växten med.
Det var svårt att se att det var en bukett med bergenior för tillsammans i en vas var de underbara.
Jag var tvungen att fråga vad de hade i vasen, och blev förvånad av svaret Bergenia.
Sedan den a-ha upplevelsen gillar jag växten bättre än förut.

Jag plockade in en bukett bergenior av de som ännu blommar här för att liksom minnas och visa hur fin Bergenia är att ha i vas.
Känner ni igen de gröna bladen i vasen? Det är inte bergenians egna blad.

Javist, de gröna bladen i vasen är trädgårdens senaste ogräs - Kirskål.
Kirskål växer inte här naturligt utan har följt med någon annan planta hit för länge sedan.
Tyvärr så trivs Kirskål bra även här i norr.

Hoppas ni får en bra dag idag, det skall jag förhoppningsvis ha, för idag börjar min semester...

Vårkrage

Doronicum orientale



När våren övergår till försommar hos oss så börjar vårkragarna att blomma här i vår trädgård. De gula prästkrageliknande blommorna kommer ursprungligen från sydöstra Europa, men trots att de härstammar från platser där orienten börjar så klarar de sig fint hos oss med trädgårdar i kallt klimat.
Vårkragen kallas ibland för Gemsrot och det finns flera arter som odlas som trädgårdsväxt i vårt land. Några arter kommer även från västra- och södra Europa samt från Nordafrika.
Doronicum orientale från öst och Doronicum exce´lsum (som även kallas för D.plantagineum) som härstammar från södra- och västra Europa.
De båda arterna är mycket lika varandra och blommar samtidigt, så det är svårt att skilja dem åt.
Jag trodde i min enfald att Vårkrage skulle vara lätt att hitta information om, men ju mer jag läser för att lära om de gula blommorna, ju snurrigare blir jag. Det finns så mycket information och det är svårt att avgöra vilka sorter eller vilken sort vi har i vår trädgård.

I vår trädgård har jag förut noterat att vårkragarnas blad skiljer sig lite från varandra. Att de kan vara av olika arter kan vara möjligt. Vi fick en tuva vårkragar från några grannar för något år sedan som vi planterade vid vårkragar som vi förut hittat i en av Svanåmyrens glömda trädgårdar. Där blommade de så fint trots att platsen övergivits av människor sedan årtionden tillbaka. Eftersom de klarat sig där så länge måste det vara en mycket härdig perenn.

Vårkragarna sprider sig i sådan långsam fart att de aldrig kommer att upplevas som ett ogräs, den lilla planta från Svanåmyren som vuxit i vår trädgård de senaste 15 åren har inte blivit större än som ni ser på bilden här ovan.
Vårkrage må vara en vanlig och enkel perenn som har svårt att tävla med mer exklusiva växter om uppmärksamhet, men den övervintrar bra och blommar fint nu i början av sommaren därför tycker jag om den ändå.

Hoppas ni alla får en fin dag, nu skall jag gå ut och gräva lite i trädgårdslandet i det härliga försommar vädret.
Trevlig helg.

Vitsippa

Anemone nemorosa

Nu har våra vitsippor börjat att blomma, de öppnade sina första knoppar redan i torsdags men då var inte Blogger-systemet igång så därför lägger jag ut det nu istället.

Vitsippor växer inte vilt här där vi bor i Norrbotten, de som finns är de som plockats med från resor söderifrån. Under min uppväxt kan jag inte alls minnas att det fanns vitsippor här i byn. De vitsippor jag minns var gjorda av plast och fanns i hallen hos våra släktingar.
När mitt intresse för växter vaknade som vuxen, så har jag bara påträffat vitsippor förvildade på ett ställe, det är vid en av de glömda trädgårdarna vid Svanåmyren någon kilometer från vårt hus.
Där växer någon enstaka Vitsippa kvar och minner fortfarande om längtan efter vårblommor hos de som bodde där då.
Trots att skogen sedan årtionden tillbaka lagt den gamla trädgården under sig så får ändå vitsipporna som finns där nog med ljus nu på våren innan lövträden slår ut och lägger platsen i skugga. Förutom Vitsippa är det bara Akleja som överlevt i skuggan från träden alla dessa år.

Vitsipporna här ovan fick vi från en annan trädgård här i byn och trots att de vuxit hos oss sedan 1993 så har de inte spridit sig något, de är ungefär lika många nu som då. Det är bara de vitsippor som växer i full sol som hunnit öppna sina knoppar redan, de som växer i halvskugga och står blåsigt till står fortfarande i knopp.

Ibland kan man få vitsippor hem till trädgården utan att det var tänkt så.
Vi har en liten Ek från Enköping som inte vuxit något alls sedan den flyttades upp hit. Den liksom håller andan och törs inget annat. Vid ekens rot i jordklumpen fick vi även med en annan rot.
Helt plötsligt blommar nu en Vitsippa där bredvid. Ekens framtid i detta ibland nästan arktiska klimat är ju något oviss, men vitsippan därunder kommer mest troligt att bli kvar i vår trädgård. Den växer ju trots allt i Enköpingsjord ännu så den kan ju gömma sig där när vintern blir som svårast.
Den stackars eken är däremot utsatt för väder och vind på ett helt annat sätt.

Jag vet inte vart i vårt land som gränsen för vildväxande vitsippor går, men vi bor troligtvis långt norr om den platsen. Jag fascineras så av andras vackra bilder över tusentals vildblommande vitsippor i skogarna från landets södra delar. Jag är glad för att våra få överlever så pass bra här i norr trots att vi flyttat dem 100 mil norrut. De små vita blommorna är fortfarande lika exotiska för mig som de finaste av våra dyrt inköpta perenner.

Jag fick en gång en Gulsippa Anemone ranunculoides den blommade så fint, men den torkade troligen ihjäl under en riktigt torr period strax efter att jag planterat den vid några av våra vitsippor.
Sentimentalt slutar så detta inlägg om sippor med den enda bild vi har på den Gulsippa som fanns här förut.

Anemone ranunculoides

Akleja

Aquilegia vulgaris

 För att kunna visa de olika aklejor vi har så måste jag söka fram riktigt gamla bilder då de tio senaste årens blomning spolierats av aklejgallmyggan. Det lilla otrevliga krypet lägger sina ägg i aklejans knoppar och larverna suger sedan musten ur dem. Kvar blir bara förtorkade rester.

När detta problem hade hållit på något år så klippte jag alla aklejor som då var i knoppstadiet och brände dem för att på det sätter bryta en ond cirkel av aklejgallmyggan, men trots att jag även fick klippa hos närmaste grannen, och trots att vi bor rätt ensligt så hjälpte det inte. Aklejgallmyggan kom tillbaka och har härjat på varje försommar sedan dess. Alla knoppar förstörs inte men de flesta sitter kvar som sorgliga rester mellan några få senblommande knoppar.

Det är synd att en gammal mormorsväxt som Akleja har drabbats av denna insekt. Är det någon som vet vart aklejgallmyggan kommer ifrån? Är det bara här lokalt som vi fått in denna skadeinsekt eller härjar de på i era aklejor också? Har ni lyckats få bort dessa insekter och isådanafall hur?

Är aklejgallmygga rätt namn på denna farsot?

 Vi har även Japansk akleja och de berörs inte alls av detta problem, de fortsätter att blomma så vackert någon vecka före de gamla aklejorna skulle börjat blomma.

Den blå aklejan på bilden högst upp är en gammal sort som kommer från skogen vid Svanåmyren. Där har växten överlevt i kanske mer än 60 eller rentav 100 år. Det är svårt att veta när trädgårdsväxterna gjorde sitt intåg där, men de första husen byggdes där för mer än 100 år sedan, och nu finns bara en gård kvar från den lilla by som fanns där en gång. Aklejor växer där allra bäst i lövskogens svala lätta skugga och i små gläntor invid gamla husgrunder.

Japansk akleja - Aquilegia flabellata

Aklejorna på bilderna här under är alla nyare sorter vi köpt eller dragit upp från frö.

Äntligen har den förlamande kylan släppt sitt grepp om oss i Norrbotten.

Det var svårt att härda ut för en annan, och hur har mina nya och kanske till arktiska trakter mindre härdiga träd och buskar klarat denna kyla? Ett riktigt stålbad redan första vintern.

Men nu är det bara -4ºc. Hurra!

Jag ser att jag har fått några nya följare av bloggen, det var roligt. Välkommen hit till min sida alla nya och även gamla läsare.

Trevlig Helg.

Iris

Iris germanica ?

Här skall jag visa de olika sorter av Iris som vi har i vår trädgård.

Alla som jag visar här är gamla sorter som vi fått från trädgårdar i närheten av oss.

Irisen på bilden ovan är från en annan trädgård här i Brännberg där de vuxit mot en varm husgrund i full sol. Även hos oss trivs de som vi planterat lika ljust och soligt. Alla våra Iris älskar sol, de som inte får nog sol blommar sämre. Den Iris som är på bilden högst upp har vi på olika ställen i trädgården. En av dessa platser skuggas under en del av dagen av en snabbväxande Näverhägg och om det tycker Irisen inte. På den platsen är det bara en liten rest kvar av det som från början var en stor rugge. För att de alls skall blomma så måste ovansidan av de tjocka rötterna få full sol under stor del av dagen, det är mycket viktigt för dessa damer, att bara bladen får full sol duger inte. Våra började blomma bättre sedan jag försiktigt skrapat bort den jord som fanns ovanpå rötterna.

Iris sanguinea ?

 Här är en Iris som vi fått av vänner som bor utanför Malå i Västerbottens inland. ( Jag skrev förut att våra Iris är från trädgårdar i vår närhet, jag är lite osäker om 30 mil kan räknas som närheten av oss. Allt är relativt.)

Om dessa är Trädgårdsiris eller Violiris vet jag inte, mest troligt är det Trädgårdsiris, men jag är osäker. De överlevde uppgrävda och förvarade i en svart plastsäck en hel vecka, innan vi kom hem och grävde ned dem, och måste därför vara rätt härdiga.

 En lite mörkare Iris från en av Svanåmyrens glömda trädgårdar en kilometer från vårt hus. Den hade överlevt bland gräs och sly i mer än 40 år innan den fick flytta hem till vår trädgård. Här har den nu spridit sig så pass att jag till sommaren kan återplantera en del i den ursprungliga försvunna trädgården igen. Kanske någon annan växtjägare blir lycklig i framtiden när denna Iris då kan blir dagens fynd för henne / honom...

Iris pseudacorus

Den gula svärdsliljan har vi fått av våra vänner som har Brännbergs vackraste trädgård. För att blomma bra vill Svärdslilja ha mycket sol och växa lite fuktigare än Trädgårdsiris. I landets södra delar kan man se denna Iris vildväxande eller förvildad lite här och där, men inte här i Norrbotten, det som man annars upplever som vanligt har en benägenhet att upplevas som tråkigt. Hade Svärdslilja vuxit vild även här i vårt län så kanske jag inte planterat den i vår trädgård. Jag hittade ingen ny bild på Svärdsliljan, nu har den blivit betydligt större än vad bilden ovan visar.

Iris sibirica

Inte heller på Strandiris har jag någon bra bild utan bara denna gamla bild som jag skannat in från ett gammalt fotoalbum. Strandiris är en tacksam och härdig perenn som klarar fuktiga och torra lägen lika bra, men även den föredrar att få mycket sol för att trivas riktigt bra. De smala och gräsliknande höga bladen är dekorativa i rabatt eller som solitär. Förra året köpte jag nya sorter av Strandiris, men de har jag inga bilder av. De är Strandiris av olika färger, vit, rosa och gul.

Här i Norrbotten fortsätter den bistra februarikylan.

Nu på morgonen har vi här i Brännberg -35ºC.

Det är vindstilla, och det är tur. Alltid något att vara glad för en fredag som denna.

Trevlig helg.

Rosor

Rosa Gallica "Duchesse de Montebello" 

Att odla rosor i Norrbotten är lätt, förutsatt att man väljer de sorter som klarar klimatet här. Jag vill börja med att berätta att det här med rosor inte riktigt är min grej, jag har aldrig blivit så där passionerad av dem som jag blivit av en del andra växter och dessutom är det lätt att riva sig på alla taggar.
Den ros som jag ändå pysslar om lite mer än de andra är "Duchesse de Montebello" . Den fick vi som rotskott för många år sedan. "Duchesse de Montebello" har jämfört med våra övriga rosor stora och vackra blommor,med mer klassisk rosform. Den blommar så vackert fram till det regnar för efter ett regn får de utslagna rosorna bruna fläckar och liksom börjar tappa kronbladen. Den blir inte så hög här, trots att den står vindskyddad så har den inte blivit högre än ca. 40 cm. Normalt sett skall den bli meterhög.

Rosa "Hansa"

Hansarosen bredvid har inte det problemet. Den blommar snällt år från år och har i vår trädgård funnits så länge jag kan minnas. Just därför kan jag komma på mig med att jag behandlar den lite "styvmoderligt". Den klarar sig bra ändå. En annan ros som är snarlik Hansarosen är en "Nyponros" vi fått, men den har jag ingen bild på.

Rosa pimpinellifolia,  Pimpinellros från en trädgård vid Svanåmyren.

Findlands vita ros har jag två varianter av. Vi har fått en rotstickling för många år sedan av en granne som har många vackra sådana rosbuskar. När de blommar framför det huset för det tankarna till Nangiala och den underbara blomningen som var där i sagovärlden.
Men underbart är kort, de blommar bara en gång varje sommar.
Kanske det bara är den ena som är vad man kallar för Finlands vita ros, den andra har lite ljusgrönare bladverk och kommer från trakterna kring Svanåmyren. Där har den vuxit sig stor och hög vid gaveln av ett ödehus. Vi har två sticklingar från den. En av dem har nu blivit högre än mig själv där den står vindskyddad, den andra som är mera utsatt för väder och vind blir inte så mycket högre än ca. 60 cm.
Jag pysslar om dem genom att lägga lite färskt gräsklipp runtomkring. Det mår de bra av.

Rosa pimpinellifolia 'Plena',  Finlands vita ros, Från vår granne.

Några meter därifrån kämpar klätterrosen "Polstjärnan" vid husväggen. Men den mår inte bra, den som skall blomma på fjolårsved börjar ständigt om att växa från roten år för år. Något är fel, för hos oss trivs inte denna ros som beskrivs som en av de härdigaste rosorna i landet. Två mil från oss utanför Boden täcker "Polstjärnan" hela väggar och måste ständigt beskäras för att hållas i schack. Men som sagt, inte hos oss. Jag har förut om vårarna provat att täcka grenarna med säckväv, jag har ibland lagt ned dem, men den vill ändå inte. Dessutom har den vassa taggar så jag vill ogärna ta i den, därför får den numera bara vara.

Rosa Majalis "Tornedal"

En liten ros som har vackra små blommor är den fyllda kanelrosen, eller Tornedalsros som den också kallas för här. Även denna ros har vuxit i trakten under lång tid, vi fick vår av min hustrus farmor och farfar och den växer och trivs bra. Att den har fyllda blommor för den till en annan "klass" än de små vildrosor som växer lite varstans här i byn. Men de är också vackra där de blommar i sin enkelhet.
Jag tror att det är den enkla varianten av Kanelros Rosa majalis.
I en av de glömda trädgårdarna vid Svanåmyren har dessa vuxit till stora snår om jag minns rätt.
Vi började kalla den platsen för 'Rosgården'.

Vildväxande ros i Brännberg. Rosa majalis?

Vi har även rosor som vi varje år gräver upp och förvarar i kruka i potatiskällaren under vintern. Men de är ganska krävande och kan lätt stå och tjura om de inte får så mycket vatten och gödsel som de kräver.
Här är några av dessa;

"Peace"

"Hur mycket oftare blir man inte stucken av en ros

än bränd av en nässla."

Selma Lagerlöf

Uppdaterad 2012

En ny ros har överlevt sin första vinter i vår trädgård, det är en Persisk gulros, som nu blommar för första gången.

Persisk gulros, Rosa foetida 'Persian yellow'

Kanadensisk buskros, Rosa 'Morden fireglow'

Nya rosor 2013:

Örträskrosen/Örteliusrosen

'Therese Bougnet'

Riddarsporre

Delphinium

Riddarsporre fanns även förr i vår trädgård, men när vi flyttade hit för snart 20 år sedan fanns ingen kvar.
Det är något med dem som gör att jag vill ha dem men samtidigt är de besvärliga då de trillar omkull när det börjar blåsa. Om man inte direkt är där efteråt och reser den igen så söker den sig mot ljuset och får en krök på stjälken när man sedan reser den upp.
Speciellt de mer storblommiga varianterna är känsliga för vind.
Till de som har svårt att skilja mellan Stormhatt och Riddarsporre brukar jag säga att stormhatten är mer vindtålig än riddarsporren. Har plantan lagt sig ned av blåsten så är det mest troligt en Riddarsporre.

Vid Svanåmyren.

Även Riddarsporre hör till de växter som funnits länge här i trakten och som utan problem övervintrar.
I skogen vid Svanåmyren träffar man på två bestånd med Riddarsporre där det förr funnits trädgårdar.
Här växer de i svart mulljord, blir högre än mig själv och ser ut att trivas utmärkt även där skogen skuggar ordentligt. Skogen skyddar även mot vinden för där står alla fint. I en glänta som i juni är gul av Smörboll har Riddarsporre vuxit som fond i bakgrunden, och blommar lite senare.

Höga Riddarsporrar vid Svanåmyren.

Att flytta dessa förvildade Ridarsporrar har visat sig vara lättare sagt än gjort, och de plantor vi flyttat hit liksom står och längtar tillbaka till skogens svala skugga och svarta mylla.
Dessutom fungerar det bara att flytta sådana plantor före de hunnit börjat växa på höjden, det är lätt att skada blad och stjälkar vid flytt om de blivit för höga.
Riddarsporre sprider sig med frö och kan välja att växa på ställen där du inte hade tänkt att de skulle vara.
Vi har de senaste åren upptäckt att en har börjat att växa i en vinbärsbuske,.
Den trivs bra där och blommar bättre än de som vi planterat i rabatten. Jag tror att det beror på att vid vinbärsbusken är jorden lite fuktigare.
Men det blir inte alltid som man tänkt sig i trädgården.
Förvildade skönheter som riddarsporrar gör lätt som de själva vill.

  Delphinium - hybrid

Stormhatt

Aconitum x "Bicolor"

De blå stormhattarna blommar när sommaren går in mot sensommar. De klarar nattfrosten utan problem och står kvar lika vackra efter att frosten fått sommarblommorna att ge upp.

Den kritiska perioden för våra stormhattar är istället våren.

De är krävande när det gäller att få en bra start på säsongen. Helst vill de växa i fuktig mullrik jord, då utvecklas de bäst. Jag planterade en gång många stormhattar på rad vid våra trädgårdsmöbler, min tanke var att de skulle skärma av lite lagom mot vägen.

På denna plats finns även en gammal björk som efter något år hade slagit in sina rötter i den goda rabattjord där jag planterat alla stormhattar. Plötsligt växte inte stormhattarna som förut, de växte lite grann och blommade ynkligt. Stora räddningsarbetet påbörjades och de jag är mest rädd om, flyttades eller delades, som den blå-vita stormhatten på bilden ovan.

Av alla stormhattar vi har är det den som jag tycker är vackrast. Att moderplantan till vår växer i Brännbergs äldsta och vackraste trädgård gör det hela inte sämre.

Vid vår lövkompost i skogen här intill upptäckte jag att det fanns en ljusrosa stormhatt bland de blå som vuxit där länge. Jag tror att den har sitt ursprung från Svanåmyrens glömda trädgårdar, för vi hade en sådan för många år sedan. Jag trodde den torkade ihjäl för många år sedan, men någon liten del av roten var ändå vid liv och började växa vid vår lövkompost.

(Jag har inget minne av att vi skulle köpt en sådan, som sedan skulle hamnat där.)
Men även den rosa som jag delat och planterat under björken höll på att tyna bort.

Av detta lärde jag mig att stormhattar inte får utsättas för sol och torka under vår och försommar, jag flyttade även bort den rosa från björkens rötter och har försökt att återskapa den fuktiga plats i halvskugga som den trivdes så bra på, men denna gång i trädgården.

Det ser ut att ha lyckats, för de stormhattar som nu växer fuktigare har börjat att återhämta sig efter torkan.
Stormhatten är en av de giftigaste växterna som vi har i vår trädgård. Växten innehåller nervgiftet aconitin. Om man får i sig det så är det bäst att hitta på något riktigt roligt så länge man orkar för något egentligt motgift lär inte finnas.
Men jag har aldrig hört att någon blivit skadad av dessa växter på något sätt, och törs därför ha dem kvar och skaffa nya.

Jag köpte även en vit Trädgårdsstormhatt och en gul Sydstormhatt för att testa. Dessa har jag planterat i fuktig mullrik jord.

Aconitum lycoctonum

Min fru har en morbror som från fjällen en gång grävt upp en planta i tron att det var en Smörboll, men väl planterad i sin trädgård så blommade en rosa-lila stormhatt istället. Jag fick ta frön från den en gång och har nu några plantor av vad jag tror är Nordisk stormhatt.

Den har större blad och de är lite ljusgrönare till färgen än de vanliga stormhattarna.

Den blir även högre än vanlig Stormhatt men verkar ha samma krav på fukt och näring som de övriga.

Aconitum lycoctonum

Blå stormhattar växer sedan länge även vid Svanåmyrens glömda trädgårdar.

Vid ett av de gamla ödehusen fanns det förut ett hav av blåblommande stormhattar. När huset sedan revs och platsen hade lämnats mer öde än den någonsin förut varit åkte vi dit igen för att uppleva blomsterprakten, men kvar fanns bara någon enstaka stormhatt i en öken av bar jord.

De som rivit huset och "städat" på platsen hade fyllt den gamla brunnen med jord som till största delen måste bestå av stormhattar. De hade skrapat bort hela havet av Stormhatt  med traktorskopa i sitt jobb att fylla igen brunnen. Det var lite snopet att upptäcka, men samtidigt bra att de inte lämnar en öppen brunn på platsen. Men var de tvungen att fylla den med alla stormhattar?

Nu har jag även för en tid sedan sått frön av Slingerstormhatt Aconitum hemsleyanum. Om de gror och vill växa här så har jag att se fram mot ännu en underbar variant av stormhatt.

Slingerstormhatt, Aconitum volubite

En Slingerstormhatt som jag köpt blommar i oktober.

Vad är det förresten för skillnad mellan Stormhatt och Trädgårdsstormhatt? Är det någon som vet?

Brandlilja

Lilium bulbiferum

Det är fascinerande med brandliljor som fortfarande blommar där det en gång funnits både hus och trädgård. De står kvar och blommar fast ingen pysslat om dem på flera decennier.

Vi har fått några sådana liljor från gamla trädgårdar här runtomkring.

Jag läste i en bok att de skulle växa väldränerat och planterade två stycken så, men de höll på att gå ut en ovanligt torr sommar. Bäst trivs denna lilja i mullrik lagom fuktig jord.

Vid Svanåmyrens glömda trädgårdar fanns det kvar en som blommade fint när vi var där för något år sedan, den växte inte väldränerat utan nästan i en grop vid en gammal husgrund.

Brandlilja härstammar från Syd- och Centraleuropa och har länge odlats vid torp och gårdar i vårt land. Denna lilja har en förmåga att sprida sig med små groddknoppar (bulbiller) som växer ut i bladvecken, när de blivit mörka och stora som en ärta ungefär ramlar de lös och slår rot bredvid liljan.

Sedan när de börjar växa så drar de nya rötterna ned bulbillen i jorden som då utvecklas till en ny liljelök.

Redan efter något år kan de nya små lökarna blomma.

Den skarpt oranga färgen gör att dessa liljor inte riktigt planteras i dagens moderna trädgårdar på det sätt som den planterades förr. Nu finns det så många andra liljor att välja bland och Brandlilja känns väl kappast exotisk längre då den är så pass vanlig.
Under hela min uppväxt fick jag ständigt höra att denna lilja kallades för Kejsarkrona, så jag tar det med ro när någon berättar om sina vackra kejsarkronor för mig efter att jag av någon anledning berättat att jag har svårt att klara dem här.
Stolt visade sedan någon granne upp sin rugge med Brandlilja för mig, men jag blev ändå så glad när jag fick se en vacker Brandlilja istället, för vi pratade då om olika växter, jag menade Fritillaria imperialis, men de lökväxterna är lätträknade här i Brännberg.

Det som gör att jag tycker om denna lilja är att den har odlats av människor som bott här förut, den har blommat här i trakten långt innan jag kom hit och fick ett intresse för växter.

Jag tror att jag skall pyssla om mina brandliljor lite extra den kommande sommaren för att visa dem lite vördnad och respekt.

Det är trots allt ingen dussinlilja som man fyndar billigt utan en växt med sin egen historia.

Och vem vet vad som återstår av vår egen trädgård om 70 år?

Kanske då en Brandlilja finns kvar och blommar om sommaren, och påminner om att här förut fanns en trädgård som någon älskade för länge sedan.

Bergklint



Centaurea montana

En av de första växter som vi skaffade till vår trädgård var en Bergklint som vi hittade i en av Svanåmyrens bortglömda trädgårdar.
Där har de plantor som blivit kvar valt att växa på en väldränerad slänt.
Vi tog en liten del av en planta som vuxit där i minst 50 år, troligtvis längre.
Den lilla plantan växte och blev en stor fin planta, men så en vinter utsattes den för barfrost då snön smälte helt där den växte i januari.
Det var mer än den plantan klarade, det var tur att fler fanns vid Svanåmyren.

De kraftiga bladen börjar tidigt att växa och bidrar till att ge rabatten en härlig vårgrönska, de blå blommorna är mindre uppseendeväckande. Jämfört med Blåklint så syns de knappt där de står och blommar.
Det skall även finnas vita och rosa varianter. Den senaste sommaren hade jag turen att få en del av en rosa bergklint av vänner i västerbottens inland. Ja vi tror att blomman på bilden ovan är det, för ingen där har funderat så mycket på blommans namn.
Vad kan det annars vara? Rödklint?
Bilden längst ned visar iallafall den blå Bergklint som vuxit i vår trädgård i snart 20 år.
Ha en bra dag.