Den första dagen på det nya året

Vi firade in det nya året hemma i Mariestad med finbesök av Markus syster, och för precis en vecka sedan, på nyårsdagen, tog vi en promenad ner till sjön. Trots att vi har bott här sedan oktober hade jag inte satt min fot vid sjöstranden, så det kändes som att det var på tiden.

Det var bitande kallt i vinden så fort en stod stilla, och enligt uppgift från min kära svägerska såg jag ut som Snusmumriken, jag tycker kanske inte att likheten är slående, men tar tacksamt emot komplimangen.

Jag hade stickat ett par Nalu Mitts i julklapp till Malin, som min svägerska heter, och som tur var för mig gick hon med på att fotografera dem i iskylan. Jag stickade dem med rauma finullgarn i färgen lys grå på stickor 3,5 mm, och mönstret finns att hämta här på Ravelry. 

Apropå mönster så satte jag mig igår och renskrev mönstret till mina Walnut Wristlets så utifall att någon därute skulle vilja sticka ett par egna så är det bara att ladda ner mönstret gratis från Ravelry här.

2016 och vidare

Det här året. Jag har haft det så oförskämt bra.

Mitt lilla liv har stått i kontrast till omvärldens kaos genom att erbjuda trygghet, kärlek och frid. Jag har fått flytta hem till staden och mannen jag älskar efter äventyren i Stockholm. Tillbaka igen nära familjen, nära vännerna, nära havet.

Sommaren var otrolig. Minnena från Grekland och Näsets klippor håller mig varm i vinter. Kungsleden gav mersmak, oväntade möten och många skratt. Och sedan blev min uppsats klar och jag fick äntligen ut min examen.

De arbetslösa månaderna under hösten var visserligen tunga ibland, men jag hade mina vänner som stärkte och peppade. Till slut kunde jag landa i ett stabilt och meningsfullt jobb som ger möjlighet att planera livet.

Jag har känt och känner sån jäkla tacksamhet det senaste. Kanske har jag ändrat inställning lite och det kan jag delvis ha yogan att tacka för. Istället för att se livet som en ständig strävan till något bättre, något större - som en väntan på något som kommer hända i framtiden - har jag försökt börja landa i stunderna som är här och nu. Jag hoppas att 2017 fortsätter på samma spår. Jag hoppas att min familj och mina vänner får må bra, att jag får testa ost-fondue, att jag får se norrsken, att jag blir stärkt i kropp och själ och kan möta världen med öppna ögon och armar.

Ofta känns framtiden mörk. Man kan inte sova en natt och läser om krigen, de smältande isarna och plasthaven. Men om det här året har visat på någonting så är det att just nu är tiden för förändring, nu är vi många som är redo för något annat. Visst måste vi tro på den här världen, det här livet? Det är ju det enda vi har.

Foton från Amundön i december.

En helg i Halland

Då mitt liv de senaste veckorna har bestått av sex timmars tågpendling/dag, flyttpackning, plugg och en förkylning från helvetet, så tänkte jag att vi istället skulle ta och titta tillbaka på en helg i augusti som vi spenderade nere i Falkenberg hos Markus föräldrar. 

En av dagarna åkte vi ut till Markus faster som bor med sin man och katt ute på landsbygden i ett rött supercharmigt hus med en fantastisk utsikt över fälten runtomkring. Så som de bor idag är lite mitt drömboende, fast med växthus och grönsaksodlingar överallt. 

Deras katt Olivia är dessutom ca världens sötaste och gosigaste:

 En morgon gick jag och min svärmor en promenad ner till vallarna och längs med ett stråk utmed Ätran, där blommade den här rosa växten för fullt, men jag har ingen aning om vad det är. Om du vet så får du gärna lämna en kommentar, mvh vetgirig trädgårdsmästarstudent.

 Katterna följde som vanligt med oss ner, men borta bra, hemma bäst <3

Nån dag snart, när vårt hem inte består utav flyttlådekaos så kommer en liten uppdatering om Mariestad, och hur det är att flytta ifrån den stad där en har bott i hela sitt liv.

Sinnesro och tacksamhet

2015 är över, sedan ett par veckor tillbaka, och jag har försökt sammanfatta det sedan dess. 2015 var inget superår för min del, de senaste åren har faktiskt inte varit så super något av dem, och 2015 var inget undantag.

Jag ville sammanfatta mina guldstunder precis som Josephine har gjort här nedan, men jag kan inte, det blir bara blankt i mitt huvud. Inte så att allting har varit skit, för det har det inte, men jag har nog inte trivts så bra med mig själv tror jag.

Förra året blev de flesta av mina vänner klara med sina respektive kandidatexamen, och även om jag naturligtvis är väldigt glad å deras vägnar så känner jag mig ännu mer som ett misslyckande.
Jag skulle ha varit klar för tre år sedan, men jag klarade inte av det, och jag har nog känt mig rätt så vilsen sedan dess. Efter mycket rannsakande så tror jag att jag vet vad jag vill göra, och förhoppningsvis kommer jag ha ork till att börja plugga någonting nytt.
Jag vill, och tror att det kommer bli bra.

Nån gång i november-december bestämde jag mig för att under det nya året mer aktivt söka nya jobb, och att sedan säga upp mig. Men nu verkar allting redan ha löst sig, i slutet av december fick jag ett nytt jobb som än så länge två veckor in i anställningen känns bra, och jag känner mig tacksam mot livet.

Ungefär samtidigt som jag började känna mig väldigt färdig med mitt gamla jobb så läste jag om konceptet One Little Word på Sandra Hjorts blogg Atilio. Det ord som direkt poppade upp i mitt huvud samtidigt som jag läste var sinnesro, något som jag verkligen behöver mer av.
Sinnesro även när spenaten dör, sinnesro även när jag stickat fel och måste repa upp, sinnesro trots att jag bränt vid maten för tredje gången den här veckan, och sinnesro även om jag inte kommer in på drömutbildningen, jobbet går åt skogen, eller om vi inte hittar någon ny bostad när vårt andrahandskontrakt går ut.
Det löser sig alltid, det blir inte bättre bara för att jag stressar upp mig, det enda som händer är att jag mår dåligt. Sinnesro kommer nog bli bra för mig.

Åter

Nu har jag precis kommit hem, efter tre nätter hos föräldrarna på Hisingen, och fyra nätter i Falkenberg hemma hos svärföräldrarna. Jag har spenderat min ledighet med att dricka mängder med kaffe, äta chokladpraliner, sticka och läsa. Precis så som jag hade hoppats att ledigheten skulle spenderas. Det bästa är ändå att jag har fem lediga dagar kvar innan jag börjar jobba på min nya arbetsplats.

Jag lyckades dra med mig fästmannen och svägerskan ner till havet idag, och det var precis lika kallt och blåsigt som det ser ut att vara. Första gången den här vintern som jag upplevde att jag faktiskt frös om benen. Trots detta ställde min fina svägerska upp som handmodell till de julklappsvantar som jag har stickat i år.

Till min svägerska har jag stickat Sofia Cuffs av Kamilla Svanlund. De är stickade i Kampes två-trådiga ullgarn, på stickor 2,75. De var roliga att sticka, om än lite knepigt att lista ut vart tumkilen bäst borde placeras. Men jag hoppas och tror att de kommer värma hennes händer fint på jobbet under det nya året. 

Till min svärmor stickade jag ett par tumvantar efter ett eget hopklistrande av olika mönster. De är stickade på stickor 3,0 till mudden och 3,5 till resten. Garnet är fina Filcolana Gotländsk Pälsuld i två härligt mossiga gröna nyanser. 

Julen är något som jag mest förknippar med konsumtionshets och köphysteri, så i år har jag valt att i stort sett tillverka alla julklappar med mina egna händer. 

Mamma fick ett par tofflor stickade i mitt växtfärgade garn på stickor 4,0 med garnet hållet dubbelt. De är stickade efter mönstret Nola's slipper pattern, men jag har ändrat en del i det. 

Jag har dels räknat om antalet maskor för att kompensera mitt tunnare garn, jag har också stickat runt på strumpstickor, istället för fram och tillbaka på raka stickor som mönstret anger. 

Katterna har spenderat större delen av julen ute i svärföräldrarnas uterum. Evo var lite skygg och nervös i början, men lagom till att det var dags att åka hem igen hade hon vågat sig fram. Förhoppningsvis känner hon sig inte lika osäker nästa gång vi tar med dem dit. 

Chavez fann sig dock snabbt till rätta, och återupptäckte snart sina gamla favoritplatser. 

Bägge katterna är dock väldigt glada och nöjda över att nu vara hemma igen efter deras lilla äventyr, och matte också, såklart. 

Botaniska - Änggårdsbergen

Den sista söndagen i oktober åkte jag och min fina vän Therése till Botaniska för att promenera, fika och fotografera. Vädret var fantastiskt och det var massor av folk som promenerade eller motionerade i det fina vädret. Efter att ha gått in i Änggårdsbergens naturreservat satte vi oss på en bäbk och fikade. Jag kan såhär i kallgråa november ångra att jag inte spenderade mer tid i skogen när hösten var som vackrast, och jag hoppas innerligt att jag kommer ändra på detta nästa år. 

Hammarbybacken

Gick uppför en gigantiskt gammal sophög - omgjord till skidbacke - för ett par veckor sedan. Där fick jag lite perspektiv på storstan.

Otto; King of happy socks!

De här sockarna har tagit god tid på sig att bli klara. Enligt Ravelry började jag med dem den 26 september, förra året. Det intressanta med att det har hunnit gå ett helt år mellan socka ett och socka två är att min stickfasthet under den här tiden har blivit mycket lösare, och jag har så svårt att förstå vad det beror på. Detta har också resulterat i att mängden mönsterrapporter skiljer sig åt avsevärt mellan sockarna, men jag är grymt nöjd ändå.

Mönster: Otto från Vantar för alla årstider
Garn: Kampes tvåtrådiga och Rauma finullgarn
Stickor: 2,5 till resåren, och 3,0 till resten
Häl: Afterthought heel
Tå: Standardtå, med masksöm på slutet

När jag ställde in pallen i vardagsrummet för att min sambo skulle fotografera sockarna hoppade Chavez upp på den. En utmärkt kattinfångare med andra ord! Mina föräldrar var precis här på fika, och hade då med sig presenter till katterna, däribland ett katträd, med klöspelare och mängder av utkiksplatser. De var lite svårflörtade till en början, men verkar ändå ta till sig deras nya möbel lite långsamt.

Nacka naturreservat

 Lugn och motion i skogen satt fint idag.