Frihet hittas sakta i fängelsets djup

I höst upptäckte jag John Berger mitt i ett slösurfande. Plötsligt kände jag mig inte slö utan yrvaken och tänkande.

Det började med att jag tittade på Ways of Seeing, en TV-serie som sändes första gången på 70-talet. Ways of Seeing är en kritik mot vårt konsthistoriska arv ur - vad jag skulle kalla - ett feministiskt och marxistiskt perspektiv. Berger öppnar ens ögon för hur traditionella oljemålningar, som idag pryder väggarna på våra museum, objektifierar kvinnor och främst skapades för den manliga blicken. Han visar hur konst handlar om ägande i västerländsk kultur. Samtidigt är serien en hyllning till konsten, som har förmågan att förmedla något unikt - som stillhet och omedelbarhet.


Jag har även läst Bergers roman "King", om människoöden i en kåkstad, och håller just nu på att läsa "Hold Everything Dear". Jag rekommenderar dem varmt.

Men det som har drabbat mig mest av det jag hittills läst/sett/hört av Berger är när han läser sin essä "Fellow Prisoners". En essä för alla oss som inte är nöjda med den värld vi lever i, som ibland känner oss som fångar i ett förtryckande system som skapar lidande, död och hat. En tröst och ett hopp, ett upprop om uppror.



Prisoners have always found ways of communicating with each other, and in today’s global prison, cyber space can be used against the interest of those who first installed it. Like this, prisoners inform themselves about what the world does each day, and they follow suppressed stories from the past, and so, stand shoulder to shoulder with the dead. And in doing so they discover little gifts, examples of courage. A single rose in a kitchen where there is not enough to eat. Indelible pains. The indefatigability of mothers. Laughter. Mutual aid. Silence. Ever widening resistance. Willing sacrifice. More laughter. Yeah, the messages are brief, but they extend in the solitude of their, that is to say of our, nights. 

The final guideline is not tactical but strategic. Listen. The fact that the world's tyrants are exterritorial explains the extent of their overseeing power, but it also indicates a coming weakness. They operate in cyberspace and they lodge in guarded condominiums, but they have no knowledge of the surrounding earth. Furthermore, they dismiss such knowledge as superficial, not profound, because for them only extracted resources count. They can’t listen to the earth. On the ground they are blind, and in the local they are lost. For fellow prisoners, the opposite is true, for cells have walls that touch each other across the world. Effective acts of sustained resistance will be embedded in the local near and far. Outback resistance. Listening to the earth. Liberty is slowly being found, not outside, but in the depths of the prison.

Guldstunder 2015

Stå med kinden mot en varm hästhals och blicka ut över Ammarnäsfjället.

Dansa på taket till Vrångöfärjan en sommarnatt med ljumma vindar i håret. 

Känna solen mot huden och träningsvärk i armarna, efter att ha tagit i ordentligt med spaden, under odlingdagar i Jonatans mammas trädgård.

Sova under stjärnorna på Vildmarksleden efter en lång vandring, ett dopp i sjön och en god middag med Pappa.

Få anställningsbeviset på mailen som en tidig födelsedagspresent den 14e december.

Hoppa rakt ner i kristallklart vatten på Styrsö och sen låta kroppen värmas upp mot klipporna.

Träffa världens tamaste och mysigaste får på Rörö.

Sitta och läsa framför en sprakande brasa med en bok och raggsockar på nyårsafton, med Jonatan i fåtöljen bredvid.

Sen var det ju ett jävla skitår politiskt. 2016 hoppas jag på vandringar och naturupplevelser, oväntade möten,  kroppslig och själslig balans, ekonomisk trygghet och möjligheter till solidaritet.

Om mat

Jag har alltid haft ett komplicerat förhållande till mat. Som barn fick jag ofta höra att jag åt som en mus, eller en fågel. Allteftersom att jag blev äldre så byttes detta ut mot oroade vänner och släktingar som ifrågasatte om jag fick i mig den näring jag behövde, och om jag inte var lite väl smal numera.
Den första tiden efter att jag flyttat hemifrån så frågade mina föräldrar alltid vad jag hade ätit under dagen när vi pratade över telefonen, de märkte det nog inte ens själva.  

När jag var elva år så ville jag bli vegetarian, men fick inte för mina föräldrar, det dröjde tio år tills jag fick min vilja igenom.  Nu till sommaren så har jag varit vegan i fyra år, och att bli vegan var ett av de bästa besluten jag har fattat. Man möter många förutfattade meningar, och frågor som vegan. Den vanligaste är om det inte är jobbigt att äta ute, få i sig protein o.s.v, och nej, det jobbigaste är inte att få i sig protein, eller att äta ute.
Det jobbigaste är all oförståelse man möter, från jobbarkompisar som trycker upp sin lunchkorv i ansiktet på en och säger mm. bacon, från folk som proklamerar "jag älskar kött och äter massor varje dag" i sina försök att provocera fram en reaktion ifrån mig. De gör det gärna när jag äter min egen, djurfria mat. Som om den provocerar dem, och ger dem rätten att bete sig illa.
Tröttsamt, är vad det är. 

När jag är ledig så passar jag gärna på att göra en superfrukost. Nybakat bröd, egengjord hummous, smoothie. Eller som idag, havregrynsgröt med banan, gojibär och sojamjölk, plus knäckebröd med avokado och egengjord juice till.
I julklapp förra året fick jag en råsaftcentrifug, och även om det tog mig ett tag att komma igång med den så är den min nya favoritkökspryl*.
Jag har alltid haft lite svårt för grönsaker (ironiskt nog) men nu kan jag göra juice av dem istället!

Några favoriter hittills: 

2 gröna äpplen + en näve spenat + 10 cm gurka + 5 cm ingefära + 1 citron

Ett paket jordgubbar + 1 rött äpple + 2 apelsiner + ett knippe färsk mynta

Ett paket hallon + 1 rött äpple + 1 apelsin (dagens juice)

*Jag tycker det är problematiskt med detta abnorma hälsofokus som finns i dagens samhälle, där en arbetsgivare kan sätta som krav att man tränar flera gånger i veckan i jobbannonsen, eller ha löneavdrag ifall man inte gör det. 
Dagens fokus ligger mer på att förbättra sin egen kropp och sitt eget leverne än på att förbättra samhället för alla. 
Detta stora fokus på individen och inte kollektivet är en del i försämrad sjukvård när alltfler väljer privata aktörer, när alltfler väljer privat inkomstförsäkring och inte a-kassa. 
För folk vill ju så gärna ha ett bättre liv, och hur kan man klandra dem?