Gör dig av med dina gamla "sanningar" om vad du inte kan och hur du borde vara

Vi har alla med oss "sanningar" där vi antingen själva har bestämt att det är på ett visst sätt, eller så har vår omgivning talat om för oss att det är så det är. Det kan handla om allt ifrån att man har en viss personlighet till hur man ser ut eller vad man klarar av.
Någon gammal släkting kanske i all välmening sa till dig när du var barn att:
- Lena är så blyg hon.
En lärare kanske ofta berättade för dig att:
- Du är så jätteduktig på att rita och måla.
Du själv kanske alltid har tänkt att:
- Jag har så fula knän att jag absolut inte kan visa mig i shorts eller korta kjolar.

En del "sanningar" stärker dig och ger dig kraft och tro på dig själv. Dem ska du behålla!
Men de där som inte är så positiva, de tycker jag att du ska ta och syna i sömmarna och verkligen känna efter om de är sanna för dig idag. Kanske var det så att du var blyg som barn? Med åren och erfarenheten kan du ha fått en säkerhet som inte alls gör att du känner dig blyg. Men kanske lever du kvar med "sanningen" om din blyghet som gör att ditt beteende styrs av den ändå.
Då är det en gammal sanning som håller dig tillbaka och som gör att du inte lever ditt liv fullt ut.

Jag har också med mig en massa gamla "sanningar" som jag samlat på mig genom åren, och de senaste månaderna har jag roat mig med att ifrågasätta dem. Gäller de verkligen fortfarande? Vill jag leva efter dem? Kan jag utmana dem och skaffa mig nya sanningar?
En av dessa egendomliga och faktiskt ganska oförklarliga "sanningar" jag har haft ända sedan jag gick på högstadiet (ja, det är några decennier sedan) och som har hängs kvar är att:
Jag kan inte göra armhävningar om jag inte står på knä.
Så har jag alltid tänkt och jag har inte ens bemödat mig med att försöka göra riktiga armhävningar.
När jag ser tillbaka på vilken fysik jag hade som ung och i 20-års ålderns så borde jag haft alla förutsättningar för att orka hur många armhävningar som helst. Men jag hade sagt till mig själv att jag inte orkade, vilket ledde till att jag inte gjorde mer än möjligtvis något halvhjärtat försök.

I dag är jag 46 år och inte i närheten av så vältränad som jag var i 20 - 25-års åldern. I dag vore det befogat att säga att jag inte kan/inte orkar. Men jag började ifrågasätta den gamla sanningen och tänkte att jag ska baske mig lära mig att göra ordentliga armhävningar.
Jag såg det som en utmaning!
Och jag började med att göra en. Bara det var en bedrift. Jag hade ju inte gjort någon tidigare.
Att sedan göra två och tre var en jättehäftig känslan. Det går ju! Jag kan visst!
Sakta men säkert ökade jag på antalet och nu kan jag utan större problem göra 15 ordentliga armhävningar i hyfsat rask takt. Fler ska det bli, så jag fortsätter att träna.

Det blev en dubbel vinst för mig.
Dels visade jag att jag med vilja, träning och envishet faktiskt kan göra något jag inte trott var möjligt.
Dels blir jag starkare och mår bättre i kroppen.

Det här var bara ett exempel för att påvisa att det vi tror, tänker, tycker och agerar efter faktiskt kan begränsa oss.
Nu undrar jag:
-Vilka gamla sanningar om dig själv, dina förmågor eller ditt utseende har du som du bör syna i sömmarna?
Sätt dig gärna ner och fundera och skriv ner det du kommer på inom områdena:

• Beteende/personlighet - hur du är som person; blyg, pratsam, social, irriterad, sur osv.
• Prestation - sådant som du är duktig eller dålig på.
• Utseende - det du är missnöjd med och därför döljer/inte gärna visar
• Fysik- vad du orkar och klarar av

Nästa steg blir att se över om det känns som att dessa sanningar verkligen stämmer idag. Kanske har de stämt tidigare för 20 år sedan, men hur känns de idag?

Plocka ut något/några gamla sanningar som du vill göra om och se över vad som behövs för att de ska bli inaktuella. Bestäm dig sedan för att utmana sanningen och gör precis det som du inte "kan", orkar eller borde. Sätt på dig en kort kjol även om dina knän är knotiga.

Det är ditt liv och det är här och nu! 

Låt dig inte begränsas av en massa onödiga och irrelevanta "sanningar".

UPPMUNTRAN

När vi vuxna kräver det perfekta av barnen. När det bara finns ETT rätt sätt - vårt, dödar vi deras glädje och intresse. Om vi istället uppmuntrar dem till att komma på egna lösningar och stöttar dem när de behöver det, då lär vi dem att bli både kreativa, problemlösande individer och inte minst ger vi dem en tro på sig själva.

I går skrev jag ett inlägg om mina (och Kattis Ahlströms) erfarenheter av stränga syslöjdslärare. Jag vill gärna fortsätta på det temat. Eller rättare sagt komma in på hur vi bättre kan uppmuntra och stärka våra barn.
Jag hade som sagt turen att råka på en underbar syslöjdslärare på högstadiet, Inger Johansson på Bäckbyskolan i Västerås. Det hon gjorde var att locka fram lusten och tron på att vi faktiskt kunde.
Jag vet inte om hon hade det som en medveten strategi att sprättarkniven var undandgömd. Många gånger slutade det med att det som skulle ha blivit en skjorta blev ett förkläde, eller kanske en grytlapp. Men det blev NÅGOT, och det var lustfyllt.

Just slöjd, både trä- och syslöjd är sådana tacksamma ämnen. Det finns så mycket att lära där förutom det rent praktiska hantverksarbetet. Jag tänker problemlösning. Det fick vi träna på med Inger. Om det inte blev som vi hade tänkt oss, hur kunde vi göra då?

Om vi vuxna beter oss som den "typiska" syslöjdsläraren som säger: - Gör om och gör rätt, till våra barn. Då dödar vi deras engagemang och lust. Om livet bara handla om att göra rätt efter en given mall (som någon annan dessutom har bestämt), så är det klart att det inte blir särskilt roligt.
Vad kan vi göra istället då?

• Fråga barnet vilka möjligheter han/hon ser?
• Hur kan ett "problem" lösas?
• Är det egentligen ett problem?
• Vilka alternativ finns?
• Vilken blir följden av de olika alternativen.

Lita till barnens förmåga att tänka och utveckla. De har många gånger betydligt fler idéer än vi då de ännu (förhoppningsvis) inte har blivit överbevisade om sina begränsningar. Stöd dem i deras tankar. Låt dem prova och ge dem de stöd och den hjälp de själva frågar efter - inte det DU tycker att de behöver. 

Uppmuntra barnen till att komma med egna lösningar och idéer. Uppmuntra dem till att prova och inte minst uppmuntra dem till att tro på sig själva.

LÅT DIG INTE BEGRÄNSAS AV "GAMLA SANNINGAR"

När vi hela tiden får lära oss att fokusera på det som inte är bra och som inte fungerar, då är det svårt att hitta glädjen och lusten. I den "gamla skolan" var det mer regel än undantag att "korrigera" det felaktiga istället för att uppmuntra till glädje och kreativitet. Det har fostrat generationer av personer med en massa inbillade begränsningar.

Jag läste i senaste (och sista förstår jag nu) numret av tidningen Kattis & co chefredaktör Kattis krönika om hur vår inställning och faktiskt hela vårt liv kan påverkas av människor vi möter i vår barndom. Kattis skriver om hur hon nu i vuxen ålder trotsar sin skräck inför att göra något som hon sedan hon var barn blivit intalad att hon inte klara av - att sy.

Jag känner så mycket igen mig i Kattis berättelse. Jag hatade verkligen syslöjd själv när jag gick på låg- och mellanstadiet. Tyckte jämt att jag satt med sprättarkniven i hand och aldrig blev klar. Det var verkligen inte roligt att ha syslöjd och det kändes som att det hela tiden handlade om att korrigera det som kunde korrigeras för att nå ett ouppnåeligt perfekt resultat. Hur kul är det när man är i 10-års åldern? Inte kul alls. Min syslöjdsfröken Gun fick mig att våndas inför varenda slöjdlektion.

Men, så började jag i högstadiet och fick en ny slöjdlärare, Inger. Inger hade ett helt annat synsätt. För henne var det viktigare att det var kul i första hand och bra i andra. Jag vet inte hur många gånger vi elever planerade att sy/sticka något som sedan visade sig bli något helt annat. Sprättkniven och upprepning var bannlyst. Vi hittade på nya, kreativa lösningar istället. Hel plötsligt blev det ROLIGT med syslöjd. Riktigt roligt.
Det blev faktiskt så roligt att jag fortsatte att utbilda mig inom sömnad och design på gymnasiet och även efter det.

Min slöjdlärare Inger är faktiskt en av de personer som har betytt mest i mitt liv om jag bortser från familj och nära vänner. Och det beror på att hon lärde mig att om vi fokuserar på att det ska vara lustfyllt, möjligt och kreativt, då kommer kunskapen och intresset på köpet. Tvärtom fungerar det inte.
Detta är något som följt mig genom livet - inte bara när det handlar om sömnad, utan inom alla områden.

Det är JÄTTEVIKTIGT att vi vuxna hjälper barnen i skolan, eller våra egna barn, att våga prova, se möjligheter och fokuserar på glädje, möjligheter och det som är positivt. Det kommer att ge dem så mycket bättre förutsättningar i livet.
För Kattis Ahlström tog det "halva livet" innan hon vågade sig på att gå in i en tygaffär och köpa tyg som hon sedan sydde gardiner av. Hon trodde att hon inte kunde. När hon väl trotsade sina tvivel så visade det sig att hon klarade det galant.

Vad har du med dig för "Sanningar" från din barndom/skolålder som du kan behöver bevisa för dig själv att de inte är giltiga? En fråga som kan vara nyttig att fundera på , för du kommer du underfund med vad som begränsar dig.

HÖGA KRAV PÅ ATT PRESTERA? PRIORITERA LUGN

Att ha höga krav på sig att ständigt prestera och att inte hinna med att ta det lugnt är inte hållbart i längden. Lär dig att se skillnad på olika typer av stress och att prioritera tid för återhämtning och lugn.


Om du har höga krav på dig att prestera och känner stress över att du inte hinner med allt som du vill och tror att du behöver, så är det dags att trycka på "nödstopp". Det är lätt att tänka att sen, när du är klar med allt, då ska du ta dig tid att koppla av.
Men, here´s news for you - Det tar aldrig slut!!!
Vi blir aldrig klara med alla måsten. Om det känns som att du börjar bli klar med det mesta av det som kan göras, så kommer det snart att dyka upp nya saker: disk, läxläsning, fönsterputs, laga mat, ringa ett telefonsamtal osv.
Du behöver själv ta makten över alla göromål och helt enkelt planera in för att pausa och ta det lugnt.
Det kan vara svårt i början, men du kommer att märka att det faktiskt kan göra dig mer effektiv på sikt. För när du låter kropp och själv återhämta sig mellan varven, så blir du också mer effektiv och energifylld.

Det du känner dig stressad över kan vara antingen självpåtagen stress. Det är stress som kommer av att man känner att man måste ha ett perfekt hem, laga all mat själv från grunden eller kanske att ha rutor på magen. Eller så kan det handla om att du känner dig stressad i och med att du går igenom svåra saker i livet - blivit arbetslös, är sjuk eller går igenom en separation till exempel.
Fråga dig själv varför du har så höga krav på dig själv och fundera på vad du kan  göra för att minska dina höga krav.

Lär dig att tid för att ta det lugnt, varva ner och hämta kraft är lika viktig som att prestera. Om du tar insikten att du aldrig kommer att bli "klar" med allt som ska göras till ditt hjärta så är det också lättare att kunna koppla bort alla göromål och istället koppla av en stund.

MOTGÅNG EN FRAMGÅNGSFAKTOR

Vi ser och hör om dem lite här och där. Det där framgångsrika personerna som liksom kung Midas skapar guld av allt de lägger händerna på. De verkar världsvana, kunniga, beundransvärda och väcker avund hos många då deras framgång verkar så enkel. De har tur flyt och nåja, säkert en viss skicklighet i det de gör.

Men är det verkligen så att personer som i sitt (arbets)liv kan sägas vara framgångsrika verkligen har det så lätt för sig? Ibland kanske det är så. Lite "flyt", rätt kontakter och rätt bakgrund skadar inte, men det är inte de tillgångarna som garanterar ett framgångsrikt liv.
Vi som betraktar dessa personer lite på håll, kanske med hjälp av media, ser bara små fragment av hur deras liv ser ut, vad det har gjort tidigare och hur de jobbar nu. Det som visas upp är ofta just det som har blivit framgång. Det övriga som kanske innebär år av slit, mödor, ekonomiska problem etc. får vi inte ta del av.

Gemensamt för de flesta riktigt framgångsrika personer är att de har haft motgångar i livet i allmänhet och i karriären i synnerhet. Många av dem har till och med haft riktigt rejäla motgångar och bakslag.
Det som skiljer de riktigt framgångsrika människorna från dem som inte är lika framgångsrika är hur de förhåller sig till motgångar. 
En framgångsrik människa ser en motgång som en läromästare och en möjlighet att komma vidare i livet. Man ger inte upp utan man letar istället nya vägar. Hela tiden. Resultatet bli att man blir starkare och utvecklas istället för att låta sig knäckas.

Några exempel på personer som "lyckats" trots motgång:

• Walt Disney, som hade en tragisk barndom och som fick avslag från nästan 100 banker när han ansökte om banklån för att förverkliga sin dröm om att starta filmtillverkning. 
• Oprah Winfrey, som också hade en mycket besvärlig uppväxt och som idag räknas som en av de rikaste och mest inflytelserika kvinnorna i världen.
• Thomas Edison, som ansågs obildbar av sin lärare, och skickades hem från skolan för att undervisas av mamman.

Listan kan göras lång. Och vad som räknas som framgång och vem som är en framgångsrik person ligger i betraktarens öga. En lärdom som vi dock alla kan ta till oss är att använda de motgångar som vi alla i livet ställs inför på olika sätt, som en läromästare. Se det som något som kan stärka dig och fundera på hur du på bästa sätt kan gå vidare. Ingen går genom livet utan motgångar. Det som skiljer oss åt här hur vi tacklar dem.

ÄR DU SPRINTER ELLER LÅNGDISTANSLÖPARE?

Nu menar jag inte bokstavligt, utan mer mentalt.
Ser du ditt liv som en serie av korta och snabba lopp som du ska avklara ett efter ett?
Eller ser du livet som ett långdistanslopp där det gäller att hushålla på krafter och resurser så att de räcker hela vägen?
En kortdistanslöpare har ett kortsiktigare fokus och kan snabbt ställa om till nästa utmaning i livet.
En långdistanslöpare ser mer till helheten och vet att loppet innehåller många olika delar. Krafterna ska räcka ända i mål och måste hushållas med.
Inget av dessa förhållningssätt är mer rätt än det andra. Det handlar snarare om vem du är som person. Men det kan vara idé att fundera på om du har valt det förhållningssättet som är mest optimalt för dig.

HAR DU HÖGA KRAV PÅ DIG SJÄLV?

Nedan är ett exempel på inlägg från bloggen "Fin Form - 2010" som nu är inne på sin 10:e vecka. En ny grupp av "Fin Form - hösten 2010" kommer att startas upp i slutet av augusti. Är du intresserad av att deltaga kan du läsa mer HÄR.

Är du allt eller inget typen?
Den som tycker att om det inte blir på mitt sätt (som är det perfekta ;-)...), då kan det lika gärna vara.
Tror du kanske också att "alla andra" lever de perfekta liven och har full koll på allt?
Jag kan säga att jag trodde nog att betydligt fler levde perfekta, välordnade och ständigt lyckliga/lyckade liv - innan jag började arbeta som coach. Men desto fler människor jag pratar med, desto mer inser jag att vi alla har våra frågetecken, orostankar och bekymmer i livet. Kanske inte ständigt, men det dyker upp lite nu och då.
Att sträva efter det/den perfekta: kroppen, partnern, barnen, hemmet, jobbet etc. är en utopi.
Du kommer ALDRIG att nå dit. Ditt liv kommer istället att bli en kamp fullt av misslyckanden. Och om du mot förmodan skulle nå något av dina mål i livet och anse det vara perfekt, så kommer du troligtvis snart att ställa nya och ännu mer orimliga krav som är omöjliga att uppnå.

Vi måste lära oss att tänka "good enough". Vi måste tänka att det är helt ok att lyckas "nästan" med något  eller att helt enkelt sänka kraven.

• Fundera på inom vilka områden du skulle må bra av att sänka kraven på dig själv. Skriv ner dessa områden och skriv också förslag på hur du skulle kunna genomföra detta. (Du behöver inte göra det offentligt här, utan skriv ner på ett papper om du vill hålla det för dig själv).