Alla hönsen hemma - och färska ägg i köket

För några veckor sedan kom min goda vän Anna Billing ut med sin första bok, med det iögonfallande namnet Alla hönsen hemma - och färska ägg i köket. Anna är matskribent och syns oftast i Mat & Vänner eller Äkta Mat, och vi har haft kontakt sedan mina tidiga matbloggardagar, då Anna återfanns på Skånska Skafferiet/Taffel.se. Jag har länge räknat Anna som en av mina främsta inspiratörer.

Säkert kan ni föreställa er hur kul och hedrande det var att få tjuvkika i boken inan den ens gått i tryck, och redan då blev jag vansinnigt inspirerad av såväl recept, som av bilder och text. Att jag dessutom träffat Anas höns, det gör inte saken sämre.

Alla hönsen hemma är inte enbart en kokbok, det är en bok om konsten att ha höns utan att vara binds och utan att bo mitt ute på landet. Boken delger fakta om hönsskötsel, om raser och om hönsens kynne och vanor. Läsaren får följa med på Annas resa, från de första tankarna på höns, till de praktiska förberedelserna, med- och motgångar samt vardagslivet med höns som både äggproducenter och medlemmar av familjen.

Recepten är en skön blandning av gamla klassiker i ny tappning, och för mig helt nya och lockande rätter. Just förmågan att ge klassiska rätter en ny twist, utan att det känns sökt eller onödigt tillkrånglat, är i mitt tycke en av dina starkaste sidor, Anna! Jag har hittills bara testat två frukostrecept, galetter och pannkakor i en ny tappning. Båda föll hela familjen i smaken, och jag har redan en lista på recept jag kommer pröva inom en snar framtid.

Så här inför påsk kan jag lova er att ni kan finna all tänkbar läcker inspiration på temat ägg i Annas snygga bok, och jag kan dessutom lova er att den är lika läsvärd som den är receptstinn. Finns såklart både på Bokus och på AdLibris.

Årets bästa grillbok kommer från Bon Appétit

Kokboksfloden är som en aldrig sinande, stritt strömmande älv. Eller som en syndaflod; lite beroende på hus cynisk man känner sig och hur provocerad man låter sig bli av att kända ansikten och slätstrukna recept skåpar ut verklig kompetens och gediget arbete.

Nu är det som det är. Kreti och pleti bland kändisarna frontar kok- och livsstilsböcker, och det är något man bara måste lära sig att leva med. Mitt upp i allt detta är det en ren fröjd att det också ges ut riktigt bra, ja, rent ut sagt strålande bra kokböcker.

Den amerikanska mattidningen Bon Appetít har förgyllt vår vinter och vår, och nu kommer denna grillbok, The Grilling Book - the ultimate guide from Bon Appétit , förgylla vår grillsommar. Sannolikt även en bra bit in på hösten - märk mina ord.

V har hittills prövat två recept ur denna bok med strålande resultat, och vi har mentalt bokmärkt ytterligare ett lockande dussin.

Kort sagt: om du tycker om att grilla (på riktigt) och söker trevlig läsning och receptinspiration, så tveka inte. Klicka hem den redan i kväll. Ynka 274 kronor - det är minst sagt prisvärt. Närmast ett fynd, i mitt tycke.

Min man säger att det bästa med boken är att den är utformad som en lärobok i grillning. I sig oerhört sympatiskt, inte sant?

Inspiration från Kokbokshyllan: Alexandra Zazzis gnocchi med Smaskens mustiga, gräddiga tomatsås

Jag blev tillfrågad om jag ville pröva, och om jag så önskade även omtolka, ett recept ur appen Kokbokshyllan. Detta kändes som en självklar sak att testa, då jag är i en fas då jag verkligen behöver all inspiration jag bara kan få.

När jag bläddrade igenom Alexandra Zazzis recept påmindes jag om hur längesedan det var jag lagade gnocchi. De färska gnocchi man kan köpa i butik gör mig besviken. Jag köper dem några gånger om året; frågan är varför, då jag aldrig är riktigt nöjd. Mitt val ur Kokbokshyllan var således enkelt.

Faktum är att jag tror att jag inte gjort gnocchi sedan innan jag började matblogga. Med andra ord - på tiden att ta sig i kragen och skrida till verket. Det är ju verkligen inte svårt, bara en smula tidsödande. Dock inte mer avskräckande tidsödande än att jag ställde mig och lagade denna rätt en vanlig onsdagskväll.

Visserligen blev middagen ovanligt sen även för att vara hemma hos oss, då vi inte satte oss till bords förrän framåt åtta men - det var värt besväret, i alla avseenden.

Sådan här enkel mat är det som gör mig mest ödmjuk inför vad det de facto innebär att laga från grunden med enkla ingredienser. Detta är billig mat, vällagad mat, genuin mat. Så välsmakande, så mustig och samtidigt så okomplicerad. Gnocchi - ja, potatis, ägg och durumvetemjöl. Tomatsåsen fick extra djup av soffritto, chili och lagerblad samt en mjuk avrundning av grädde.

Så vansinnigt gott. Gnocchi lätta som små moln. Varför har jag inte gjort detta på så länge? Så dumt av mig.

Alexandra Zazzis gnocchi
800 gram mjölig potatis
2 tsk olivolja
2 krm salt
1 ägg
275 gram durumvetemjöl
1. Koka potatisarna med skalet på tills de är mjuka.
2. Dela de varma potatisarna, lägg dem med snittytorna nedåt och pressa ned i en rymlig skål genom potatispress.
3. Häll över olivolja, tillsätt salt och uppvispat ägg och arbeta därefter ned mjölet i omgångar. Lite mjöl blir över till att hantera degen. Degen ska vara smidig och inte kladdig.
4. Rulla ut degen, skär i cirka 2 cm breda bitar och tryck mönster med en gaffel (eventuellt doppad i mjöl) om så önskas.
5. Koka gnocchi i saltat vatten tills de flyter upp till ytan.

Smaskens mustiga, gräddiga tomatsås
1 liten morot
1 liten gul lök
1 selleristjälk
3 vitlöksklyftor
0,5 dl vitt vin
4 msk olivolja
0,5 tsk chili flakes
2 burkar krossade tomater av god kvalitet
salt och svartpeppar
0,5 tsk rörsocker strö
1 dl vispgrädde

1. Skala och dela alla grönsaker. Lägg dem i en mixer och finfördela.
2. Hetta upp olivoljan i en rymlig kastrull. Fräs grönsakshacket på medelvärme tills det mjuknat.
3. Tillsätt vitt vin och chiliflakes. Låt vinet koka in.
4. Häll i tomatkonserverna. Krydda med salt och peppar, och tillsätt rörsocker.
5. Låt tomatsåsen koka ihop på medelvärme i cirka 30 minuter. Tillsätt grädden mot slitet, när såsen tjocknat ordentligt. Smaka av med mer salt och svartpeppar om det behövs.

Servera gnocchi med tomatsåsen, parmesanost och gärna några drag med svartpepparkvarnen. I mitt tycke är detta, i all enkelhet, är detta något av det lyxigaste och godaste man kan äta.

Vinterns favoritsallad är inte så värst vintrig

När jag och min man besökte en av Londonrestaurangerna HIX i april förra året, åt jag en enkel sallad på gemsallat, vattenkrasse och tunt skivad schalottenlök, som serverades med en dijonvinaigrette. Det var en av de godaste sallader jag ätit.

Vinterns favoritsallad är inte ens en blek kopia av HIX-salladen, men någonstans tycker jag ändå att de är besläktade. Kanske för att jag konsekvent avstått från vanliga salladsingredienser såsom tomater, paprika och gurka. I stället har jag hållit mig till smaker som kompletterar den diskreta beskan i den otroligt goda gemsallaten. Vintertid längtar jag egentligen mycket sällan efter färska grönsaker och sallad., med undantag från varianter av nedanstående blandning.

Barnen brukar hålla sig till att selektivt plocka ärtskott och päronbitar ur skålen; därför överdoserar jag dessa. Jag ger er inga mängdangivelser, för det skulle nästan bli lite löjligt. Blanda som ni vill, helt enkelt. Dijonvinaigrette, den struntar jag ibland i, om salladen serveras till lite krämigare mat. Den uppmärksamma läsaren har kanske redan noterat att denna sallad kompletterade min isterbandsgratäng; och, hur underligt det än kan tyckas, så passade dessa två så olika företeelser otroligt bra ihop.

Vinterns favoritsallad
gemsallat
ärtskott
skivor av väl mogna päron
tunt skivad schalottenlök

Varva ingredienserna på ett stort fat. Det föredrar jag, framför att servera sallad i skål. Då kan var och en lättare ta för sig av det just den personen helst vil ha.

Pulled pork på bogbladsstek

Ni har nog märkt att jag gillar bilder på kött?

Det är flera veckor sedan jag lagade pullled pork på bogbladsstek; jag har bara glömt av att skriva om det. Saker och ting kom emellan. Precis på samma sätt som att jag sedan flera år velat laga just pulled pork, efter att ha läst om det på många bloggar, men inte kommit mig för.
Bättre sent än aldrig, kan man å andra sidan säga, med tanke på hur gott det blev. Det här lär garanterat bli något som kommer att serveras här hemma med stor regelbundenhet.

Jag experimenterade mig fream, men hade detta recept från Lisa Förare Winbladh i tankarna när jag vidtog mina mått och steg. Jag fegade en aning med kryddorna, ska jag ärligt erkänna. Men, eftersom det var första gången jag lagade pulled pork, ville jag hitta en lagom nivå, något att kunna utgå ifrån vid kommande tillagningstillfällen.

Det verkar som att karré är den vanligaste styckningsdetaljen när man tillagar pulled pork. Det ska givetvis prövas, det också, men jag kan meddela att min kära bogbladsstek uppförde sig alldeles utmärkt.

Min man, som tillbringat mer tid i USA än jag gjort, och rest runt och ätit en hel del, tyckte att detta påminner mycket om North Carolina Barbecue. Det kan jag inte uttala mig om. Däremot skulle jag önska att alla de, som till skillnad från min familj sitter fastcementerade i det svenska taco-träsket, som omväxling ville pröva detta. Det går att långlaga över dagen, inför fredagskvällens eventuella mys.

Eftersom jag lagade min pulled pork som söndagsmiddag, körde jag den på 100 grader, i knappt sex timmar. Annars brukar jag, som ni vet, förorda cirka 85 grader; över dagen, vilket brukar betyda uppemot tio timmar. Det blir det sannolikt nästa gång.

Pullled pork på bogbladsstek - första försöket
drygt 2 kg bogbladsstek
chef Paul Prudhommes Magic Barbecue Seasoning
olivolja

Vår barbecuesås
1 burk Mutti krossade tomater
4 klyftor vitlök
0,5 dl Heinz tomatketchup
0,5 tsk mald kanel
0,5 tsk Chef Paul Prudhommes chipotlepulver
1 tsk nystött spiskummin
2 msk honung
2 msk bourbon
1 tsk flingsalt
några drag med svartpepparkvarnen

Sätt ugnen på 100 grader. Häll olivolja i botten på en emaljerad gjutjärnskastrull. Krydda bogbladssteken runtom med Chef Pauls barbecuekrydda.
Mixa samman ingredienserna till barbecuesåsen. Bottna i grytan med någon deciliter, lägg sedan i steken, och häll resterande mängd sås över.
Lägg på locket, och kör in i ugnen i fem-sex timmar.

Plocka upp bogbladssteken ur grytan. Reducera såsen till ungefär halva dess mängd. Finfördela under tiden bogbladssteken. Rör sedan ned köttet i såsen, så att det blir en smidig, inte alltför blöt köttröra.

Denna gång valde vi att servera pulled pork med hembakade pitaliknande bröd. Tortillas eller nachochips passar givetvis bra till. Gräddfil, majs och en guacamole var goda, kompletterande till behör.

Någon sorts pitaaktigt bröd
1 pkt jäst
5 dl ljummet vatten
1 tsk råsocker
1 tsk salt
0,5 dl olivolja
cirka 700 gram vetemjöl (knappt 12 deciliter)

Rör ut jästen i vattnet tillsammans med salt, socker och olivolja. Arbeta ned mjölet i degvätskan. Låt jäsa i uppemot en timma.
Dela degen i tolv bitar. Kavla ut dessa till cirka 1,5 centimeters tjocklek, och grädda dem i mitten av ugnen på 200 grader i 10 minuter, eller tills de fått fin färg.

Jag är besatt av Öjebytoast

På trettondagen var på på middag hos våra goda vänner J och J. Det händer ganska sällan numera att jag blir bjuden på något som jag aldrig tidigare smakat i en eller annan variant, men den Öjebytoast som J och J bjöd på var en ny smaksensation, som bokstavligt talat fick min gom att jubla. Vilken tur vi har, som umgås med så matintresserade människor.

Jag har (märkligt nog) aldrig hört talas om denna rätt tidigare. J och J hade snubblat över den på Operabaren, några veckor innan vi sågs. Förmodligen finns det olika sätt att tillreda denna välsmakande kräftstjärtsröra, men jag valde att utgå delvis från DN's recept, delvis från J och J. Någon balsamicoreduktion, som DN föreslår, det ville jag inte ha som tillbehör, men att smaka av med honung på J och J's vis, det rekommenderar jag å det varmaste.

I går hade vi goda vännerna P och K på besök, och då kändes det naturligt att bjuda på Öjebytoast som förrätt. Eller, kanske ska jag snarare kalla det vi bjöd på för stora Öjebysnitar? Vi skar tunna skivor av hembakad vetesurdegsbaguette, smörade dem på ömse sidor, och stekte dem frasigt gyllene. När de svalnat en aning toppade vi dem med äggformade kulor av den grymt goda kräftröran. Detta vill jag äta mycket snart igen. Och då dricker jag gärna
Crémant de Bourgogne Brut (nr 75520).

Låt mig bara för säkerhets skull påpeka att ni ska köpa kräftstjärtar i lag som inte har dillarom. Denna i mitt tycke läskiga arom bidrar inte med något positivt i sammanhanget.

Öjebytoast; min variant
340 gram kräftstjärtar (motsvarar 2 mindre burkar med lag)
125 gram Västerbottensost, finriven
1 msk kumminfrön
2 msk finhackad dill
1 tsk honung

3 rågade matskedar hemlagad majonnäs på:
1 äggula
1 dl varmpressad rapsolja
1 tsk vitvinsvinäger
salt, vitpeppar

Börja med att smiska ihop en liten majonnäs av ingredienserna nämnda här ovan. (Eller strunta i det, om ni inte är lika känsliga som jag är, och tag då helt enkelt tre matskedar köpemajjo av god kvalitet). Häll kräftstjärtarna i en sil, och låt dem rinna av ordentligt. FInhacka dem sedan. Blanda med finriven Västerbottensost, kumminfrön och dill. Smaka av med honung; minst en tesked. Ställ kräftröran i kylskåp i minst en halvtimma. Servera på smörstekt, kantskuren toast eller tunna, smörstekta skivor av (surdegs)baguette.

I skrivande stund slogs jag plötsligt av hur makalöst gott det säkerligen vore att ta denna magiska röra och fylla krustader, dessa transfettsstinna små nostalgiframkallande gynnare. Det ska jag definitivt pröva, så snart tillfälle ges.

En inspirerad kycklingleverpastej

Inspirationen till denna skapelse kommer från ett blogginlägg av Silverkocken, en man vars produktivitet och kreativitet i köket aldrig upphör att fascinera mig. Jag har varit sugen på att pröva att laga pastej länge; sedan första adventskalendern är på bloggen, närmare bestämt. Det var Silverkockens recept som gav mig den välbehövliga sparken i baken, och efter inköpet av min nya, fina lilla pastejform härom dagen fanns det inte längre något att skylla på.

Jag hade höga förväntningar, och när jag plockade ut den färdiga pastejen ur ugnen i går kväll såg den mycket lovande ut. I kväll var det så dags för provsmakning.
Det var gott; nästan löjligt gott. Nu råkar vi vara både paté- och pastejälskare i min familj, och det var en ren fröjd att se hur barnen glupskt smaskade i sig tjocka skivor bröd, täckta med smör och generösa lager kycklingleverpastej. Själv avnjöt jag mina pastejsmörgåsar cornichonger. Jag funderar dessutom redan på hur jag ska gå vidare nästa gång. Hur jag ska göra pastejen mer elegant; till något som kan serveras som förrätt eller på snittar till champagne.

Under tiden sitter det inte fel med en smörgås mad pastej, och en julöl.

Jag lovar och försäkra er - detta kan inte gå fel. Tveka inte att pröva. Se framför dig hur lyxigt det skulle vara med hemlagad pastej på julbordet. Det är ju trots allt fyra dagar kvar till jul, så du hinner.

En inspirerad kycklingleverpastej
150 gram kycklinglever
2 äggulor
2 schalottenlökar, finhackade
1 vitlöksklyfta, finhackad
1 msk + 75 gram smör
0,5 dl Eau-de-Vie
1 dl vispgrädde
svartpeppar + salt

Sätt ugnen på 175 grader. Smörj en 0,5-liters pastejform eller annan liten form. Putsa kycklinglevern. Fräs den hackade schalottenlöken och löken i en matsked smör, tills de börjar mjukna. Höj värmen, häll över Eau-de-Vie, och låt koka in. Tillsätt grädden, och låt även denna reducera till hälften. Lägg i smöret, och blanda det med övriga ingredienser, medan blandningen fortsätter reducera och tjockna och antar en konsistens som påminner om stuvning. Drag den då från plattan.

Lägg kycklinglevern i en mixer tillsammans med äggulorna. Tillsätt salt och peppar. Mixa till en slät smet. Häll i kastrullens innehåll, och mixa alltsamman noga.

Häll smeten i den smorda formen, lägg på lock eller täck med alufolie, som du i så fall sticker några små hål i. Baka pastejen i nedre delen av ugnen i 45 minuter.

För ett år sedan, den tjugoförsta december 2009, bloggade jag om sill med lingon och ingefära. Det var en riktigt fin sill. Om ni följer denna länk, finner ni i blogginlägget även en länk tillbaka till tjugoförsta december 2008, och min första adventskalender.

Tariq Taylors fantastiska saffransmandlar

Håll i hatten, alla kritiska läsare; nu blir det reklam.

För en knapp månad sedan var jag på en jullunch i regi av Apoteket. Tariq Taylor, känd från diverse TV-program, hade lagat de julrecept som presenteras i Apotekets receptbroschyr "Tariqs goda jul". Jag erkänner villigt att allt som dukats fram föll min ganska så kräsna gom i smaken.

I synnerhet kändes de saffransmandlar som erbjöds som tilltugg till glöggen som något för mig nytt, som jag absolut ville testa att göra. Det känns avsevärt mycket roligare att bjuda saffransmandlar, än att plocka fram de gamla vanliga russinen och skållade mandlarna.

Av många goda skäl har det dröjt ända tills idag innan jag kommit till skott Det gick otroligt snabbt att göra mandlarna, och receptet är nästintill idiotsäkert. Resultatet blir både vackert och gott. Jag ska ta med mig en burk med mandlar som present, när vi ska bort på middag om en stund.

Tariq Taylors goda saffransmandlar
3 dl socker
0,5 dl vatten
1 kuvert saffran (0,5 gram)
1 liter skållad, skalad mandel (motsvarar knappt 650 gram

Koka ihop vatten, socker och saffran. Jag stötte saffranet i lite av sockret, innan jag tillsatte det. När sockret har löst upp sig, tillsätter du mandlarna, blandar ordentligt, och låter kastrullen stå kvar på plattan tills sockret stelnat och fördelats så jämnt över mandlarna som möjligt.

Häll upp mandlarna på ett bakplåtspapper på en plåt eller en bricka. Fördela dem över pappret. Efter en stund, när mandlarna svalnat kan du bryta isär de mandlar som eventuellt fastnat i varandra. Förvara mandlarna i en lufttät burk.

För ett år sedan, den artonde december 2009, bloggade jag om förras årets adventspaté. Om ni följer denna länk, finner ni i blogginlägget även en länk tillbaka till artonde december 2008, och min första adventskalender.

Weronicas vita kladdkaka med saffran

Den vackra bilden har Weronica efter vänlig
förfrågan generöst lånat ut till SMASKENS.

Vissa bloggar, och bloggare, sticker ut i mängden. En sådan är Weronica, vars blogg jag följt länge, och även tidigare tipsat om. Tack vare henne fick jag förra året nys om det recept på starkt chokladsmakande småkakor med havssalt, som jag förra året valde att kalla Weronicas avec. Detta recept tilltalade betydligt fler än mig, det fick jag tydlig feedback på.

Nu har turen kommit till ytterligare inspiration från kvinnan i fråga; en vit kladdkaka med saffran. Jag är närapå mållös. Detta är fantastiskt gott, smeten i sig är delikat; möjligen borde jag, som den sucker för salt jag trots allt är, tillsätta en nypa nästa gång det är dags att baka denna läckerhet. Mitt enda avsteg från Weronicas recept bestod i att jag tog ekologiskt vaniljpulver, i stället för vaniljsocker; helt enkelt för att det var vad som fanns hemma.

Edit: Till nästa gång tror jag också att jag sänker ugnsvärmen till 175 grader, alternativt bakar kakan någon minut kortare. Den blev inte kladdig, utan fick snarare konsistensen av mazarin; vilket jag älskar, men någon minut kortare tid i ugnen skadar inte.

Jag bjuder på den till eftermiddagskaffet på mitt jobb, och serverar den med halvtinade, osötade björnbär. Jag tror de kommer att ge en fin kontrast åt kakans sötma, och passa precis så bra till som jag hoppar.

Jag måste erkänna att den saffran jag använde kanske inte kan betecknas som prima, men -den var såpass billig, i matbutiken vid mitt jobb, att jag helt enkelt var tvungen att pröva.

Weronicas vita kladdkaka med saffran
100 gram smör
100 gram vit choklad
0,5 gram saffran (ett kuvert)
0,5 tsk ekolgiskt vaniljpulver eller 2 tsk vaniljsocker
2 ägg
1 dl råsocker
150 gram vetemjöl (cirka 2,5 dl)

Sätt ugnen på 200 grader. Smält smöret, Bryt chokladen i bitar, och smält ned den i smöret under omrörning, tillsammans med saffran. Vispa ägg, ekologiskt vaniljpulver och socker pösigt. Sikta över vetemjölet. Häll sedan i smör- och chokladblandningen.
Häll smeten i en lätt smörat springform. Grädda i 12-15 minuter. Jag nöjde mig med knappt 13 minuter (nästa gång blir det någon minut kortare); ville vara garanterad en lite kladdigare kaka (vilket det alltså inte blev; snarare saffransmazarin).
Jag skulle tro att detta är en typisk sådan kaka som gör sig bäst dagen efter? Servera den rumstempererad, pudrad med florsocker och med någon matsked precis tinade björnbär.

I dag för ett år sedan, den fjortonde december 2009, bloggade jag om vad som sannolikt fortfarande är julens lyxigaste småkaka. Om ni följer denna länk, finner ni i blogginlägget även en länk tillbaka till fjortonde december 2008, och min första adventskalender.

Butterscotch cookies - också en julkaka

Edit: Min trogna läsare E-L mailade i morse och påpekade vänligt att alla läsare kanske inte har en cup-måttsats, eller vet hur mycket en cup rymmer. Jag vill därför klargöra att mitt cup mått rymmer 25 cl, dvs 2,5 dl (jag har provmätt). Givetvis kunde jag även ha vägt mina ingredienser när jag bakade kakorna, men jag tänkte helt enkelt inte på det.

Jag hittade detta recept på butterscotch cookies för någon månad sedan, och insåg att det var något jag helt enkelt var tvungen att pröva. Bilden i blogginlägget var så tilltalande, och själva smaken butterscotch var i sig nog för att väcka min lust. Smörkolakakor, det låter ju helt enkelt ljuvligt. Och det är det.

Må så vara att receptet till att börja med innehåller en mycket märklig mängdangivelse för smör, men det visade sig fungera bra att översätta lite ungefärligt, så som jag gjorde. Eftersom vi inte hade så mycket farinsocker hemma som det stod i receptet, valde jag att använda hälften farinsocker, hälften råsocker i själva degen. (farinsocker är förresten en tolkning i sig - i originalreceptet står det dark brown sugar)Jag hade inget osaltat smör, och i stället för vaniljextrakt tog jag ekologiskt vaniljpulver.

Att översätta såväl mängdangivelser som ingredienser är alltid ett litet vågspel. Mina kakor ser inte ut som originalen, men de smakade fantastiskt gott.
Det handlar trots allt om småkaksbak, inte kärnfysik.

En ny favorit? Definitivt. En amerikansk smörkoladröm, med en gnutta Muldonsalt på toppen, som grädde på moset. En ren njutning i gomen, i synnerhet till ett stort glas iskall gammaldags mjölk.
Väl bekomme.

Butterscotch cookies (cirka 45 stycken)
12 matskedar smör (motsvarar 180 ml = drygt 1,75 dl)
1 3/4 cup farinsocker
0,5 tsk salt
1 ägg
1 äggula
1 tsk ekologiskt vaniljpulver
2 1/2 cup vetemjöl
0,5 tesked bikarbonat
0,25 tesked bakpulver

Sockerblandning att doppa kakorna i:
1/4 cup farinsocker
2 msk ekologiskt strösocker
Maldonsalt, att strö på kakorna

Sätt ugnen på 175 grader. Klä två plåtar med bakplåtspapper. Blanda mjöl, bikarbonat och bakpulver i en skål. Blanda farinsocker och ekologiskt strösocker i en skål, så att blandningen är klar när det är dags att doppa kulorna av kakdeg.

Smält 10 matskedar av smöret i en kastrull på låg värme. Låt smöret bli brynt, men passa det noga, så att det inte bränns. Låt det brynta smöret svalna en smula, och blanda sedan ned de resterande två matskedarna smör.

Häll det smälta smöret i en skål. Tillsätt farinsockret och vispa ihop med elvisp. Häll sedan i ägget, äggulan och vaniljpulvret.

Tillsätt slutligen ned mjölblandningen, och blanda tills mjölet fördelats jämnt i smeten. Smeten ska någorlunda fast.

Forma valnötsstora bollar. Rulla varje boll i sockerblandningen, så att bollarna täcks någorlunda av socker runtom. Degbollens "fot", den som ska ligga an mot bakplåtspappret, behöver dock inte vara täckt av socker. Lägg bollarna på de bakplåtspappersklädda plåtarna, och strö en gnutta Maldonsalt på var och en.

Grädda i 12 minuter, eller tills kakornas blivit gyllenbruna. Låt kakorna svalna en stund på plåten innan du fört över dem till ett galler eller en tallrik.

I dag för ett år sedan, den fjärde december 2009, bloggade jag om goda ädelostkex till glöggen. Om ni följer denna länk, finner ni i blogginlägget även en länk tillbaka till fjärde december 2008, och min första adventskalender.

Det var det här jag ville ha till middag

Inspirationen, den föddes ur detta recept av Jens Linder, i söndagens DN. Receptet väckte ett minne från när jag precis hade börjat arbeta som logoped; ett hembesök, för många år sedan. En familj bjöd på dessa fantastiska pizzor; den turkiska varianten. Jag fick med mig två kryddpåsar när jag gick därifrån.

Min version är inte i närheten av det jag bjöds på, där och då. Jag gjorde bara något jag fick en plötsligt uppblossande lust att äta. Något som i sanning förgyllde den regnruskiga och gråmulna måndagskvällen.

Jag insåg bara några minuter innan det var dags att gå hemifrån, i måndags morse, att det var absolut nödvändigt att sätta en pizzadeg. Förmodligen måste jag ha slarvat när jag vägde mjölet, för den blev minst sagt kompakt. Jag hade inte tid att fundera så mycket över detta. Degen åkte in i kylskåpet för kalljäsning, och tro det eller ej - denna deg visade sig vara en alldeles ypperlig pizzadeg. Kanske är det inget nytt för er som läser, men detta fick åtminstone mig att inse att en pizzadeg aldrig, aldrig ska vara för vek.

För oss var smulad, smakrik fetaost och rikligt med finhackad bladpersilja de självklara tillbehören. En yoghurtsås med mynta, bladpersilja och vitlök hade säkerligen varit ett lika gott tillbehör.
Vet ni vad - det kan mycket väl vara så att jag i kväll skapade en framtida familjeklassiker; en lika kär vän som vår pissaladière.

Måndagspizza
Kalljäst pizzadeg (till tio, lite mindre pizzor)
25 gram jäst
7 dl vatten
3 tsk salt
1 tsk råsocker
4 msk olivolja
drygt ett kilo vetemjöl (pröva dig fram)

Lös jästen i vattnet. Blanda i salt, socker och olivolja. Häll i mjölet, och kör den fasta degen några minuter i matveredare. Täck därefter över den, ställ den i kylskåpet och gå till jobbet.

Tomatsås - den gamla vanliga
olivolja
2 vitlöksklyftor, rivna
2 burkar Mutti krossade tomater
salt , svartpeppar, råsocker efter smak

Hetta upp olivoljan i en kastrull. Blanda ned vitlöken, rör om några sekunder i den heta oljan, och tillsätt sedan tomatkonserverna. Krydda med salt, svartpeppar och en gnutta råsocker, och låt därefter tomatsåsen koka ihop under en knapp halvtimma, medan du förbereder färsen och börjar kavla ut pizzabottnar.
Vid det här laget kan det vara läge att sätta på ugnen - 225 grader om du har en vanlig ugn; 200 grader i varmluftsugn

Den kryddiga nötfärsen
1 gul lök, finhackad
4 vitlöksklyftor, finrivna
olivolja
1 tsk starkt paprikapulver
2 tsk sött paprikapulver
1 msk torkad mynta
1 msk nystött spiskummin
600 gram nötfärs

Hetta upp ett par matskedar olivolja i en gjutjärnsstekpanna. Fräs löken, vitlöken och kryddorna på låg värme under några minuter. Tillsätt nötfärsen, och finfördela den med en gaffel medan den bryns i stekpannan. Krydda med salt och svartpeppar. Färsen behöver inte bli helt genomstekt, den ska trots allt in i ugnen.

Kavla ut två pizzabottnar åt gången; för över dem till bakplåtsklädd plåt. Bred ett par matskedar tomatsås på varje pizzabotten, och toppa med några matskedar av den brynta färsen.
Grädda i tio-tolv minuter, eller tills kanterna på pizzan fått färg och färsen är helt genomstekt.
Toppa gärna med smulad fetaost och finhackad bladpersilja. Eller, doppa bitar av pizzan i turkisk yoghurt.

Ankans lilla sås - ett lyckat experiment

För att inte riskera att förvirra någon, så vill jag bara påpeka att detta alltså var varmrätten, den som kom efter trattkantarellsoppan och innan äppelglassen med rostade, kanelkanderade valnötter. Dessutom ska det erkännas att jag inte lyckades fånga såsen på bild. Så kan det också gå, när maten smakar riktigt gott.

Jag hade aldrig lagat anka i ugn tidigare, och någon gång ska ju vara den första. Det går alltid att bli bättre, vilket är vad jag tar fasta på till nästa tillagningstillfällen. Skinnet blev nämligen inte så som det enligt mer insatta och erfarna matlagare borde ha kunnat bli.
Strunt samma; potatisen var gudomlig; guldgul och frasig efter att ha nästintill friterats i ankfett. Ankan var saftig, och såsen - den var helt fantastisk.

Jag hade googlat runt och spånat kring smaksättningar, snubblat över kombinationen anka och rabarber, och slagits av det faktum att vi hade våra egna rabarber från landet i påsar i frysen. Jag älskar ankans feta, goda kött, men det behövs något som bryter av, vilket den syrliga rabarbern i allra högsta grad gör. Den kändes som en självklar smaksättare till min sås.

Nu hoppas jag att jag inte gör någon besviken; detta är nämligen i grund och botten inte något märkvärdigt. Jag skulle nästan drista mig till att skriva att jag fuskade en smula, även fast det kanske är att vara väl självkritisk.

Om ni undrar varför jag snålade, och inte använde mig av levern för att smaksätta såsen, så vill jag bara meddela att anklevern, den sparar jag för betydligt ädlare ändamål. Jag har en ankleversamling i frysen. De ska bli mousse, terrine eller paté till nyår, nämligen. Dem håller jag hårt i . Resterade innehåll i påsen i ankans kräva fick emellertid bidra till att ge såsen smak.

Syrlig och gräddig sås med rabarer - till anka
2 schalottenlökar, hackade
2 msk smör
2 msk äppelcidervinäger
ankans inälvor, förutom levern; delade
1 dl vatten
1 dl rödvin
2 msk kycklingfonr
3 dl finskuren rabarber
1 dl vispgrädde
0,5 tsk råsocker
1 tsk kinesisk soja
1 tsk vetemjöl, eller efter önskemål
salt, vitpeppar och råsocker efter smak

Smält smöret i en kastrull, och fräs schalottenlöken mjuk. Häll över äppelcidervinägern, och låt den puttra in i löken. Tillsätt därefter ankans inälvor, rabarber, vatten, vin och kycklingfond. Lägg på locket, och låt det hela stå och puttra på låg värme i ungefär tjugo minuter. Drag sedan kastrullen från plattan och låt innehållet stå och svalna och mulla till sig någon timma.
Sila sedan av inälvsbitar och schalottenlök; tillsätt grädde och soja. Låt såsen koka upp, och red av den helt lätt genom att pudra över vetemjöl under omrörning. Mängden vetemjöl handlar helt om hur tjock sås du vill ha. Jag ville ha en ganska tunn sås, och tog därför bara denna mindre mängd.
Smaka slutligen av såsen med salt (om det mot förmodan behövs), vitpeppar och inte minst råsocker. Servera såsen riktigt varm, gärna i en så kallad såstermos. Det kan verka fånigt, men det är en av mina favoritprylar i köket.

Inspiration, på en armlängds avstånd

Ibland räcker det med att sträcka sig fram och öppna ett skåp, för att överösas av vad som nästan är mer inspiration än det går att hantera. Nu undrar ni kanske vart jag är på väg? Jag syftar på en kokbok som jag köpte förra hösten. Många med mig har säkert tendensen att köpa på sig fler böcker än vad vi faktiskt hinner att läsa.

Just i det här fallet ska jag också erkänna att jag inte är en bättre människa än att jag faktiskt bär på ett litet, litet motstånd mot att läsa kokböcker som saknar bilder. Skickligare skribenter än jag själv har säkert formulerat kloka tankar kring vad detta kan tänkas bero på.
Egentligen får det mig att känna mig ganska enfaldig. Det är ju inte precis så att jag avstår från att läsa romaner, och håller mig till bilderböcker. Jag får delvis skylla på att vackra foton blivit något av en självklarhet i kokböcker. Vi vet alla att många kokböcker köps mer för att bläddras, i än för att faktiskt tjäna som konkret matlagningsinspiration.

I varje fall - härom veckan satte jag mig faktiskt ned och läste i Jane Grigson´s "Charcuterier and French Pig Cookery", och det var minst sagt en uppenbarelse. Detta är en fantastisk kokbok. Jag kan inte begripa, ja, jag nästan skäms över att jag inte hört talas mer om denna matskribent och kokboksförfattare tidigare. Att denna bok stått nästintill oöppnad i mitt bokskåp sedan förra hösten, och att jag då köpte den mest som "kuriosa". Det lär jag framledes få äta upp, med råge.

En första titt i boken gav mig genast mängder av uppslag. Till att börja med, så gav den mig idéer till att fortsätta utveckla min förmåga att laga till patéer.
Jane Grigson var en kvinna som visste vad hon höll på med. Om inte denna bok ger mig den spark i baken jag behöver för att börja göra egen korv, ja, då vet jag inte vad som krävs.

Till att börja med håller jag mig emellertid till det jag ändå tycker mig behärska någotsånär. Jag börjar min inspirationsresa med Jane Grigson med att laga till en lantpaté.
Jag återkommer så snart jag kan med resultatet.

En inspirerad paté på karre, och mysteriet med svinnätet

Den vackra förlagan (pressbild från lunchen).

Som jag hade tänkt på detta recept, njutit av minnena av hur gott det smakade. Planerat och längtat tills det rätta tilfället att laga den skulle dyka upp.
Det blev inte riktigt så som det var tänkt.

Jag var så vansinnigt arg på mig själv när jag konstaterade att jag klantat till alltihop.
Att jag låtit patén stå för länge i ugnen.
Att jag avstod från originalreceptets späck.
Enda trösten var att smaken var förnämlig, ja, rent otroligt fin. Fast det var ärligt talat knappt så att jag lät mig tröstas ens av detta. Givetvis hade det varit än mer katastrofalt, om alla mina ansträngnigar resulterat i en paté som inte enbart var ful och tillagad för länge i ugnen, utan också smakade katastrofalt. I stundens hetta haglade svordomarna i köket, och jag förolämpade mig själv med diverse icke rumsrena tillmälen.

Jag drog i varje fall en nyttig lärdom av detta första tillagningstillfälle. För en grovmald paté såsom denna räcker det inte med enbart ägg för att hålla samman smeten. Det krävs någon form av klister. Ister kan tjäna som sådant.

Dessutom står det uttryckligen i originalreceptet att pateformen ska täckas med något som heter svinnät, och som dessutom ska vikas över paten innan den skjutsas in i ugnen. Svinnät, vad i hela fridens namn är det? Ja, om man som jag googlar på detta ord på svenska så får man inte någon träff över huvud taget.
En fullständig återvändsgränd.

Efter lite sökande fram och tillbaka hamnade jag efter flera om och men till slut via sökordet grisnät i en kommentar till ett inlägg på bloggen Ett öppet fönster. Där stötte jag på det felstavade schwein netz som korrigerades till schweinsnetz, vilket ledde mig vidare till ett inlägg hos Kinna på hennes tidigare blogg Mormors Mat.
Ett litet äventyr i sig, på kvällskvisten. Vilken tur att det finns matbloggar att söka kunskap i när allt annat tryter.
Svinnät (caul fat) lär alltså ska vara mycket svårt att få tag i. Se här hur det kan se ut. Är detta månne en bukhinna? Upplys mig gärna, ni som vet mer. Jag ska fråga nästa gång jag passerar en riktig köttdisk.

För första gången väljer jag att publicera originalreceptet med mina ändringar parallellt; överstrykningarna i originalreceptet visar mina avvikelser. Hoppas att det blir begripligt, detta till trots.
Min första anmärkning är att den muskot som omnämns i receptets titel inte stod att återfinna i själva receptet.

SMASKENS (inte fullt lika tjusiga) version.

Paté med karré, muskotnöt,
hasselnötter och persilja
Till en stor terrinform:
250 g grislever 200 gram kycklinglever
350 g fläskkarré400 gram karré, grovt mald
400 g grisspäck
400 g fläskkarré – färdigkokt och delad i ganska stora bitar
0,5 gul lök
1 vitlöksklyfta
1 liten knippa bladpersilja
20 g salt 2 tsk salt
nymalen peppar
3 hela enbär, krossade i mortel
5 cl Linjeakvavit eller annan akvavit
1,5 del 1 dl crème fraîche
2 ägg
135 gr 100 gr hela hasselnötter
6 timjankvistar
3 lagerblad
ca 100 g svinnät

Paté:
Koka 400 g fläskkarré i vatten med lite salt, 1 lagerblad (och lite rotfrukter), 1 liten morot, 1/2 gul lök, 1/2 sellerikvist och någa persiljekvistar i ca 1 1/2 timme tills köttet är mört. Ta upp karrén och dela den i ganska stora bitar.
Mal sedan lever, den råa karrén, späck, lök, vitlök och persilja grovt i köttkvarn.Mixa lök, vitlök och bladpersilja fint. Krydda färsen med salt, peppar, enbär och akvavit och blanda väl i en stor skål.

Rör ihop crème fraîche och ägg och blanda ner det i färsen tillsammans med de kokta fläskkarrébitarna och hasselnötterna. Låt färsen stå och dra i några timmar eller eventuellt över natten. (Jag lät den stå över natten).Bre ut svinnätet i terrinformen, lägg i färsen, lägg lagerblad och timjankvistar ovanpå, vik över svinnätet och grädda patén i ugnen i 160 grader i 1 timme och 10 minuter. Smörj en patéform och lägg i färsen.
Mitt misstag var att jag tillagade patén på 175 grader i över en timma. Det var åtminstone 15 minuter för länge. Jag ska nästa gång sänka temperaturen, och pröva mig fram till en lämplig tillagningstid.
"Patén smakar bäst dagen efter", skriver Adam Aamann, och det håller jag fullständigt med om. Patén smakar inte bara bra, den smakar mycket bra. I synnerhet tillsammans med cornichonger och syltlök. Syltlökens sötsyrliga smak var rent ut sagt perfekt till patén.

Det är ju så här det är - saker och ting blir inte alltid så som man tänkt sig. Alla begår misstag i köket. Ofta handlar det, som i mitt fall. om en vilja att tolka om recept. Det är inget fel i det, men omtolkningarna ska vara baserade på erfarenhet och kunskap, vilket jag i ärlighetens namn inte kan påstå var fallet just för mig vid detta tilfälle. Jag har inte någon stor erfarenhet av den här typen av rätter. Ännu, ska tilläggas. Min ambition är att bli patédrottning. Få se vad som står på menyn nästa gång jag plockar fram min vackra form.

Den goda räkmoussen, och en ursäkt

Jag hittade ett recept på räkmousse på Tasteline för ett par år sedan. Receptet hade helt klart potential, men behövde i mitt tycke några ordentliga förändringar. Smaksättningarna var alldeles för snålt tilltagna; det behövdes kort sagt mer av allt. Blotta tanken på att som i Tasteline-varianten blanda ned löjrom i en sådan här mousse, ter sig för mig rent ut sagt blasfemisk. När de i mitt tycke nödvändiga förbättringarna väl var genomförda, resulterade de i en fantastiskt god, lättlagad och snygg räkmousse.

I höstas träffade jag några gamla kursare och vänner för en trevlig eftermiddag och kväll med god mat och vin. Jag hade föreslagit denna räkmousse som förrätt. Men, något hände i planeringen, och jag trodde lite väl självsäkert att jag skulle kunna laga moussen utan recept. Varför jag inte helt enkelt tog med mig receptet, det kan jag inte svara på. Förmodligen var jag alldeles överdrivet avslappnad av att vara tillfälligt barnfri.
För att inte historien ska bli alltför långrandig, så går jag inte in på några detaljer, utan vill bara erkänna att jag lagade en förrätt som faktiskt inte var mycket att hänga i julgranen. Inte alls.
Jag lovar er, AK, M, L och J, att jag kommer att laga den riktiga moussen åt er, någon gång i framtiden. Det där vi åt den där trevliga kvällen i november, det kan ni väl vara snälla och glömma bort?

I lördags hade vi goda vännerna A och M och deras flickor på middag. De råkade faktiskt vara våra middagsgäster första gången jag lagade moussen, och jag vet att de är precis lika förtjusta i den som vi är. Den är helt enkelt den perfekta starten på vilken middag som helst.

Den goda räkmoussen (4 portioner)
2 dl créme fraische
1,5 dl vispgrädde
2 msk hackad dill
2 msk hackad gräslök
2 msk finriven, färsk pepparrot
1 burk ishavsrom
salt och svartpeppar
1 msk citronsaft
700 gram frysta räkor (tinade och skalade)
2 gelatinblad

dill, gräslök och pepparrot till garnering

Lägg gelatinbladen i blöt i generöst med vatten. Skala de tinade räkorna. Plocka undan 5-6 stycken per portion av de snyggaste räkorna, och spara dem till gareringen. Blanda créme fraische, grädde (inte vispad), dill, gräslök och pepparrot. Hacka räkorna grovt, och blanda ned dem tillsammans med ishavsrommen. Smaka av med salt och svartpeppar.
Smält gelatinbladen med någon matsked vatten i en kastrull, och blanda sedan snabbt ned dem i moussen. Fördela den i fyra glas eller skålar. Ställ dem i kylskåpet i minst två timmar.
Tag fram dem strax innan serveringen, och dekorera med räkor, dillkvistar, finskuren gräslök och pepparrotsrasp.

Även jag kan göra aioli (tack, Pytte!)

För att ytterligare avdramatisera mina förmågor inför dem som tror att jag kan allt (ni vet vilka ni är), vill jag komma ut som (tidigare) totalt värdelös på att göra majonnäs och aioli. Det vill säga, det var så många år sedan jag ens vågade mig på att pröva, att dessa misslyckade försök får räknas som preskriberade.
I kväll skulle vi äta hamburgare med coleslaw. Jag utmanade mig själv genom att inte köpa majonnäs. I stället gjorde jag en helt sagolikt god aioli, som fick fungera både som smaksättare i vår coleslaw och som hamburgerdressing. I mitt minne fanns ett blogginlägg jag läst för några veckor sedan. Det fungerade som stöd i denna nervösa stund av tillredning.

Jag säger bara tack, tack till Pytte, som fick mig att våga pröva detta på nytt. Herregud, det är ju idiotsäkert att göra aioli. Var har jag befunnit mig de senaste sju åren? I någon sorts karantän? Nu stundar nya tider. Nu kommer jag laga majonnäs tills det sprutar ur öronen på mig.

Kombinationen av citronsaft, dijonsenap, sambal oelek och Louisiana Hot Sauce är magisk. Hamburgare har aldrig smakat bättre än så här. För att inte tala om coleslaw (recept kommer).

Aioli, med mycket
inspiration från Pytte
2 äggulor
2 tsk dijonsenap
1-2 vitlöksklyftor, rivna
1 tsk sambal oelek
1 tsk Louisiana Hot Sauce
saft från 0,5 citron (eller efter smak)
1,5 dl varmpressad rapsolja (den kallpressade är för skarp i smaken för detta ändamål)
0,5 dl olivolja

Blanda äggulorna med senap, cironsaft, sambal och Louisiana-sås. Vispa sedan i oljan, droppvis, eller i en mycket tunnstril. Vispa, vispa vispa. Det tjocknar vackert, och - voilà, du har en fantastisk aioli. Inte svårare än så

Läs gärna detta utmärkta blogginlägg hos Pelles kök, som jag nyss snubblade över. Allt du behöver veta om majonnäs.

Weronicas avec

En av de första bloggar jag började läsa och aktivt följa, skrevs av Weronica, som nu sedan några år skriver här. Weronica skriver om inredning och livsstil på ett sätt och med ett språk och ett tilltal som verkligen passar mig. Hon är också intresserad av matlagning och bakning, och detta kakrecept hittade jag hos henne. Hon fann själv receptet hos Laga Lätt, en tidning som jag hittills inte stiftat bekantskap med.
Weronica anpassade receptet en smula efter sina preferenser, och även jag har lagt till och dragit ifrån. Resultatet är en riktig vuxenkaka; en avec, som Weronica så riktigt kallade dessa, när hon skrev om dem. En kaka som vi vuxna kan njuta av, och kanske kan få ha ifred från små nallande barnahänder; det vill säga, under förutsättning att man är en person som tycker om kombinationen mustig chokladsmak och salt. Och att barnen i fråga har barnsliga smaklökar. Jag ska pröva dessa kakor på vår äldste son, chokladomanen, och se vad han tycker.
I originalreceptet anger man att det räcker till tjugo kakor, men jag som är förtjust i små kakor, valde att dubblera antalet. Gör den storlek som passar just dig.

Chokladkakor med flingsalt (20-40 kakor)
100 g smör, kylskåpskallt
0,5 dl ljust muscocadosocker
0,5 dl råsocker
1 tsk äkta vaniljsocker
1 msk ljus sirap
1 krm salt
1 dl kakao
120 gram vetemjöl (cirka 2 deciliter)
1 tsk bakpulver
drygt 1 tsk flingsalt

Sätt ugnen på 175 grader. Skär smöret i mindre bitar. Mixa smör, socker, sirap, salt, vaniljsocker, kakao, mjöl och bakpulver i matberedare.
Låt degen vila i cirka en kvart. Rulla sedan 20 små bollar av degen, och lägg dem på en plåt med bakplåtspapper. Platta ut dem till 1/2 cm tjocka kakor.
Strö flingsalet över kakorna och grädda dem mitt i ugnen ca 8-10 minuter. Låt svalna.

Dagens tillbakablick: För ett år sedan, den sjunde december 2008, bakade jag en saftig saffranskaka. Precis en sådan tung, lite kompakt bull-kaka som jag gillar.

En något forcerad rillette - på mitt sätt (bättre sent än aldrig)

Jag har drömt om rillette ända sedan jag fick smaka på
Patrik rilette i våras. Sedan dess har även Gitto publicerat rillettesrecept, men det hindrar inte mig från att dela med mig av mina erfarenheter av fläskkött i gryta.
I går skulle vi ha goda vänner på middag, och jag ville bjuda på rilette till förrätt. Kanske skulle inte alla kalla ett tillagningsförfarande som sammanlagt tog över tre och en halv timma för forcerat, men jag väljer trots allt att använda detta uttryck. Nu innebar detta inte någon katastrof, utan bara ändrade planer.
Å ena sidan hade jag föreställt mig att jag i god tid skulle ha tillagat rillette, inte samma eftermiddag som den skulle ätas. Å andra sidan gick det väldigt bra att låta den stå och kallna utomhus, och sedan äta den goda fläskköttsröran på nybakat, fortfarande varmt surdegsbröd, tillsammans med cornichoner och syltlökar.
Jag har en pågående kärleksaffär med fläskkarré, som de flesta av er vet, och därför kändes det självklart att jag skulle använda mig av just karré. Att få tag på färskt fläsk visade sig dock vara en omöjlighet på min lokala ICA. För att kunna köpa fläsk som vare sig var rimmat eller rökt tvingades jag ta hjälp av min man, som fick åka till närbelägna Sandströms, där han lyckades lägga beslag på deras sista bit.

Det är verkligen lätt att laga rilette. Det enda som behövs är tid. I mina fantasier skulle riletten långålagas på låg temperatur. I stället tvingades jag på grund av tidsbrist forcera tillagningen genom att först ge grytan med kött ett uppkok på spisen. Sedan skjutsades den in i ugnen, där den fick stå och smälta ihop under närmare två och en halv timma.
Det är väl lika bra att jag kommer til saken - här har ni receptidén:

Rillettes på mitt sätt

800 gram fläskkarré
650 gram fläsk (inlusive svålen)
4 vitlöksklyftor
3 lagerblad
ett knippe timjan
2 tsk salt
generöst med svartpeppar
2 dl vitt vin
2 dl vatten

Skär karrén och fläsket i mindre kuber. Spara svålen - man kan smälta loss späcket och på så vis få möjlighet att täcka riletten med ett skyddande lager - men det beskriver Patrik så bra, följ länken ovan.
Blanda köttärningarna och lägg dem i en emaljerad gjutjärnsgryta tillsammans med vin, vatten (jag kunde tagit mer vatten) och kryddor. Gör sedan antingen som jag beskrev ovan, eller ställ in grytan i ugnen på allt ifrån 80 grader och uppåt (max 175), beroende på hur gott om tid du har - och hur intresserad du är av att experimentera med långlagning.

När köttet blivit smältande mört, och i stort sett går sönder bara du rör om i det, då är riletten klar att finfördelas. Plocka upp lagerblad och timjanstjälkar, och vispa sedan köttet på elvispens läghsta hastighet, eller mosa det manuellt med gaffel. Smaka av med mer salt och peppar, om du så önskar. Låt alltsamman svalna, och förvara sedan i kylen, frys in i portioner, eller täck med det tidigare nämnda späcket. Det tänker jag göra nästa gång, när jag kommer ha mer tid till mitt förfogande.

Detta är sannerligen lättlagad mat. Det passar dessutom alla åldrar. Våra barn fullkomligt älskade riletten.
Jag kan se ett trevligt fredagsscenario infor min inre blick. En rilette står och långlagar i ugnen, medan en surdeg står och kalljäser i kylen. När jag kommer hem från jobbet är riletten klar att finfördelas, och degen kan skjutsas i i ugnen. Vilka fantastiska förutsättningar för framtida fredagsmys.
Man kan laga rilette på mångahanda vis, och med i stort sett vilken typ av kött, fågel eller fisk som helst; det får bara inte vara för magert. Sofia har till exempel lagat en kycklingrillette. Det är bara att sätta igång med att experimentera - endast fantasin som sätter gränser.
Edit: Annas gåsrillette låter helt makalöst god!

Färskt fläsk är vackert.

Väninnans smørrebrød

För några veckor sedan var vi hembjudna till goda vännerna A och M. Det var fredagskväll, den kväll i veckan då både vuxna och barn i grund och botten är som tröttast. Det var givetvis en ren fröjd att sätta sig till bords och njuta av A's fantastiskt goda, och vackra, smørrebrød.
Vi gjorde en spontan, informell överenskommelse om att i fortsättningen bjuda på just smørrebrød, när vi ses en fredag för att umgås.

A hade gjort fem olika sorter, och det var i ärlighetetns namn ett smørrebrød mer än jag orkade äta.
Min käre man var behjälplig med råbiffssmørrebrøden - råbiff är närmast heligt för honom, och han kände ett behov av att vara delaktig i processen.

Jag bjuder på några bilder, bara som lite inspiration.

Räkor - en klassiker

Rensteksröra med cumberlandsås och timjan

Rostbiff med hemlagad, bitig remoulad;
syltlök, kapris och rostad lök

Grovmald leverpastej med smörstekta kantareller,
bacon och cumberlandsås

Carlsberg Hof var för oss den givna drycken till denna goda, mäktiga måltid.

Andra bullar: turkisk freeforming i radhusköket

Om vi nu kan hålla på och laga försvenskade varianter av fransk, italiensk och thailändsk mat - då kan jag väl laga en svenne-variant av turkisk mat?
I dag fanns det fantastiskt fina turkiska paprikor i Vi-butiken nära mitt jobb. Valet stod mellan långsmala paprikor och en lite rundare, knubbig variant. Jag slet åt mig en förpackning av de förstnämnda, utan att egentligen ha någon klar bild av vad jag tänkte använda dem till.
Efter att ha googlat åt alla möjliga håll, kom jag fram till att den knubbiga varianten ofta tillagas fyllda med färs eller ris, och att denna färs kan kryddas med såväl dill, bladpersilja, aprikoser och nötter.
Ris - det äter jag hellre som tillbehör. Jag hade inte heller några intentioner att ställa mig och fylla paprikor. Det hade varit ganska bortkastat i det här hushållet. Onekligen vore det lite fånigt att fylla något, bara för att senare behöva tömma det hela igen, för att förmå fyra sjättedelar av familjen att äta.
Ni förstår nog vad jag menar.

Jag hade redskapen emot mig i köket; tappade saker i golvet och lyckades närmast kremera vitlök i olja. Till slut blev det ändå mat på bordet, och det blev bra.
Nya smaker.
Autentiskt? Skulle inte tro det.
Men, det blev gott, och det föll samtliga familjemedlemmar i smaken.
Inte så illa improviserat, med andra ord.

Andra bullar: fusk-turkiska köttisar
i tomat- och paprikasås
1 kilo nötfärs
2 ägg
1 litn gul lök, rive
3 vitlöksklyftor, rivna
0,5 dl dill, finhackad
0,5 dl bladpersilja, finhackad
6 torkade, osvavlade aprikoser, finhackade
1 finhackad, turkisk paprika
1 dl finhackade, rostade hasselnötter
salt och svartpeppar

2 burkar Mutti krossade tomater
1 vitlöksklyfta, riven
2 turkiska paprikor, hackade

olivolja till stekning

Blanda ägg, lök, vitlök, dill, persilja, aprikoser, paprika och hasselnötter i en rymlig bunke. Salta och peppra på färsen, och tillsätt den. Blanda mycket väl; slunga gärna färsklumpen ned i bunken ett par gånger så att luften pressas ut.
Forma färsen till plommonstora köttbullar, och fräs dem i olivolja i en gjutjärnspanna så att de får vacker färg runtom.
Hetta upp olja i en emaljerad stekgryta, och fräs vitlöken och paprikabitarna hastigt. Häll över tomatkonserverna.
Lägg försiktigt ned köttbullarna i såsen, lägg på locket, Och låt alltsamman småputtra i uppemot 30 minuter. Ta av locket mot slutet om du vill att såsen skall reducera en aning.
Servera gärna med ris. Vi strödde faktiskt lite extra hackade, rostade hasselnötter uppepå.