Alla hönsen hemma - och färska ägg i köket

För några veckor sedan kom min goda vän Anna Billing ut med sin första bok, med det iögonfallande namnet Alla hönsen hemma - och färska ägg i köket. Anna är matskribent och syns oftast i Mat & Vänner eller Äkta Mat, och vi har haft kontakt sedan mina tidiga matbloggardagar, då Anna återfanns på Skånska Skafferiet/Taffel.se. Jag har länge räknat Anna som en av mina främsta inspiratörer.

Säkert kan ni föreställa er hur kul och hedrande det var att få tjuvkika i boken inan den ens gått i tryck, och redan då blev jag vansinnigt inspirerad av såväl recept, som av bilder och text. Att jag dessutom träffat Anas höns, det gör inte saken sämre.

Alla hönsen hemma är inte enbart en kokbok, det är en bok om konsten att ha höns utan att vara binds och utan att bo mitt ute på landet. Boken delger fakta om hönsskötsel, om raser och om hönsens kynne och vanor. Läsaren får följa med på Annas resa, från de första tankarna på höns, till de praktiska förberedelserna, med- och motgångar samt vardagslivet med höns som både äggproducenter och medlemmar av familjen.

Recepten är en skön blandning av gamla klassiker i ny tappning, och för mig helt nya och lockande rätter. Just förmågan att ge klassiska rätter en ny twist, utan att det känns sökt eller onödigt tillkrånglat, är i mitt tycke en av dina starkaste sidor, Anna! Jag har hittills bara testat två frukostrecept, galetter och pannkakor i en ny tappning. Båda föll hela familjen i smaken, och jag har redan en lista på recept jag kommer pröva inom en snar framtid.

Så här inför påsk kan jag lova er att ni kan finna all tänkbar läcker inspiration på temat ägg i Annas snygga bok, och jag kan dessutom lova er att den är lika läsvärd som den är receptstinn. Finns såklart både på Bokus och på AdLibris.

Upp i smöret med MAJO - en av höstens höjdpunkter

Logotyp skapad av kostnären Titti Winbladh.

Till min förtjusning och stolthet (och stillsamma eufori) är jag medlem i MAJO. För att förklara för er vad MAJO är, ska jag löst citera min förebild och ständiga inspirationskälla Lisa Förare Winbladh:

"Målgruppen för MAJO är alla som är matjournalister, beter sig som om de vore det eller önskar att de vore det. MAJO är lite som matjournalistikens Nordkorea - fast med en doft av smör."

Själv var jag i torsdags twitteransvarig vid eventet Upp i smöret, en fantastisk tillställning iscensatt av ovan nämnda Lisa samt Per Styregård och Annica Lewander. Under loppet av några timmar var vi en smörsalig skara som fick lyssna till föredrag av fantastiske smörentusiasten och visionären ( jag kan inte kalla honom något annat) Patrik Johansson.

Han berättade om sitt och sin hustru Zandra Brings smörhantverk på Vallmobackens mejeri, om hur det är att leverera smör till NOMA; om att kärna smör med vild mjölksyra från dagg, om moss-smör samt det horribla faktum att Sverige, en gång en stolt smörexportöroch framstående mejerination, numera är mer känt för likriktning och stordrift, med en smörkultur som för en tynande tillvaro. Ack, ja.

Vi befann oss på Restaurangakademin. Miljön var närmast scenografiskt iscensatt. Ljudet av vispar som slog mot kastrullväggar ackompanjerade föreläsningarna. I luften låg en konstant doft av brynt smör. Rena himelriket, med andra ord.

När vi sedan fick prova fem sorters smör, prova fem sorters hollandaise (på rumstempererat, 40-gradigt, klarat, 90 gradigt samt brynt smör) - då var jag i sjunde himlen. Shottar av kärnmjölk, Lisa FW's kärnmjölkssoppa med ärtor, smör-Johans jungfrusmör och smör på långfil...lyckas jag förmedla att det var en förtrollad kväll?

Vi bibringades kunskaper om smörsyror, smörs smakämnen och smörhistoria. Jag twittrade så fingrarna glödde och mina tweets samlades här på Storify av sympatiske @anderseriksson.

Sponsorer som generöst bidrar till arrangemang utan att kräva motprestation - existerar det ens? Denna kväll fanns de på plats - Matlandet Sverige, Arvid Nordqvist, Brödinstitutet och Svenskt Kött. Jag lämnade Restaurangakademin vederkvickt till både kropp och själ, efter att ha njutit av såväl mat och dryck som sällskap och samtal.

Dessutom fick jag av och övriga åhörare av Lisa FW ytterligare kunskap om maillardreaktionen, en nog så viktig företeelse så snart man pratar om smör. Lisa har skrivit åtskilligt om detta ämne, bland annat här på Matmolekyler. Matnörderi i sin prydno. Bättre än så blir det knappast.

"Köksblåbär och premiärkockar" - matlagningskurs för barn

I söndags var vår äldste son på matlagningskurs. Temat var fisk, i samarbete med Norska Sjömatsrådet, och kursen hölls av kokboksförfattarna Johanna Westman och Karolina Sparring. Genom sponsring kunde kursen hållas i fantastiskt fina PS Matsal på Söder här i Stockholm, ett ställe jag besökt ett flertal gånger i andra sammanhang, och är oerhört förtjust i.

Jag lämnade en mycket förväntansfull som, som hade med sig sitt eget exemplar av Första kokboken i världen som han till sin stora förtjusming fick signerat av Johanna Westman.

Jo, jag medger att en viss indoktrinering kan sägas förekomma i vårt hem, i positiv bemärkelse. Det kan inte undgå barnen hur mycket tid jag och min man trots allt lägger ned på att prata om mat, laga mat och äta mat. Vi tittar i kokböcker, handlar hem diverse ingredienser, tar med barnen till butiker och påverkar dem på så vis till att förhoppningsvis bli lika stora matälskare och lika matintresserade människor som vi själva är.

Efter tre timmars kurs fick föräldrar, syskon och andra inbjudna komma och avnjuta det barnen tillagat. Sonen var påtagligt stolt och nöjd över sina och de andra barnens prestationer i köket.

Vi föräldrar var stolta, och faktiskt riktigt rörda. Ja, jag var verkligen rörd ända in i hjärteroten av att se sonen fördela bitar av sashimi på tallrikar, berätta om hur han smaksatt sin tzatziki och stolt meddela att han smakat på ostron.

Detta är ett fantastiskt initiativ av Johanna Westman och Karolina Sparring. Jag kommer absolut anmäla våra båda äldsta barn till fler sådana här kurser, för detta gav definitivt mersmak. Tänk den som ändå fått vara med om något sådant här när man var i samma ålder som dessa barn.

Här hittar ni Facebookgruppen Köksblåbär och premiärkockar.

Kycklingfrikassé med vinäger, timjan och kapris

Kvällsljusets sista suck? Inte ännu, men snart. Varje höst drabbas jag av samma känsla av panik. Jag är ohjälpligt hänvisad till kvällar och helger, för att fotografera maten jag lagar.

Ännu en frikassé; den andra under samma vecka? Ja, absolut. Om inte detta är en familjeklassiker, så vet jag inte vad en sådan ska sägas vara. Hela familjen delar samma faiblesse för denna rätt. Ursprungsrecepet kommer från kokboken "Medelhavsmat för svenska kök" av Mette Ankarloo; en kokbok som tog mig med storm när den kom ut 1998. Än idag kan jag bläddra i den och tycka att den står sig utmärkt väl i jämförelse med många av de kokböcker som kommit ut under de fjorton år som gått sedan just denna titel stod högst på min önskelista.

I originalreceptet är det kycklinglever som tilagas med rödvinsvinäger, timjan, kycklinbuljong, créme fraishe och kapris. När receptet var nyt för mig hade jag ännu inte lärt mig uppskatta kycklinglever. I många år lagade jag rätten av kycklingbröstfiléer, ända tills de överlägset saftiga och goda kycklinglårfiléerna dök upp i butik. Givetvis går det att använda hel kyckling, men lårfiléerna är helt klart att rekommendera.

Vad är det då som är så fantastiskt med denna bleksiktiga rätt, med för många säkerligen föga lockande smaksättare? Jo, smaken är fantastisk. Det händer så mycket när pannan bränns ut med rödvinsvinägern. Kycklingbuljong, crème fraîche och timjan bildar med vinägersyran en otroligt läcker sås. Många skulle säkerligen välja att avstå från kapris (obegripligt nog), men tro mig, de höjer rätten ytterligare en nivå.

Kycklingfrikassé med vinäger, timjan och kapris
Bästa serveringsförslaget? Ja, i mitt tycke måste det vara pappardelle. Även ris smakar bra till denna fina frikassé.

800 gram kycklinglårfiléer
smör och olivolja
vetemjöl till panering
flingsalt och svartpeppar
2 msk rödvinsvinäger
2 dl kycklingbuljong
2 dl crème fraîche
1,5 tsk torkad timjan
3-4 msk kapris

1. Putsa filéerna och dela dem i stora munsbitar. Krydda dem med salt och peppar, och doppa dem i vetemjöl.
2. Hetta upp en blandning av smör och olivolja i en emaljerad stekgryta, och stek kycklingbitarna i omgångar, så att de blir varsamt brynta.
3. Lägg tillbaka alla kycklingbitar i grytan. Häll vinägern i grytan, och låt den koka in.
4. Häll över kycklingbuljong och crème fraîche; smula över timjan.
5. Låt kycklingbitarna puttra i såsen i cirka femton minuter. Smaka eventuellt av med mer salt och peppar. Tillsätt kapris efter smak strax innan rätten serveras.

Trefaldig gul lök - fredagmat, en podcast och en länk

En sådan här blåsig marsdag är det ren tortyr att plåga sig själv med en bild som den här ovanför. Likväl gör jag det. Den sydfranska lökpizzan pissaladière är för mig intimt förknippad med sommar, men den passar faktiskt lika bra att äta året runt.

Att satsa på gul lök i stora lass så här års, då grönsakssäsogen inte direkt är så inspirerande, känns helt rätt. Pizzan i fråga råkar dessutom vara lika uppskattad av hela familjen, vilket skulle kunna tyckas vara ganska otippat, då dess topping enbart består av gul lök, vitlök, sardeller och rikligt med olivolja. Gott, billigt och (ganska) enkelt. Bättre än så blir inte fredagsmaten hos oss i kväll.

Mästerbagaren Sèbastien Boudet på Brödpassion bloggade om pissaladière så sent som i måndags. Ta er en ordentlig titt på den fantastiskt vackra filmen om hur han själv lagar en avsevärt mycket mer genuin variant av pizzan än jag själv gör.

Fia Gulliksson och Lisa Förare Winbladh; foto från Sveriges Radio.

Om ni inte kan få nog av gul lök som steks långsamt och länge, så ta och lyssna på podcasten Meny i P1 från 8 mars. Där får ni höra Fia Gulliksson samtala med Lisa Förare Winbladh, som hemma i sitt eget kök ger en alldeles vansinnigt aptitretande, och därtill ytterst vetenskaplig, förklaring till vad det egentligen är som händer med löken när den steks på detta sätt. Hur kan det egentligen bli så rasande gott?

En något torftig bloggvecka från min sida. Jag är lite under isen. I helgen ska jag försöka ta mig tid att baka chokladbiskvier. Det förhöjer livsandarna.

Trevlig fredag!

Nutellagifflar - frukostnjutning på hög nivå

Tanken på att baka nutellagifflar har legat och grott i min fantasi en längre tid. I min värld är detta precis den typ av godsak som bäst förgyller en helgmorgon, och skapar en rent himmelsk frukostupplevelse.

Samtidigt som jag planerade att göra slag i saken, och förverkligen dena min frukosthägring, läste på Söta Saker om Månadens sötsak - frukost. Therésia Erneborg är så otroligt produktiv, skicklig och inte minst trevlig, och jag läser bloggen med den största behållning. Däremot har jag inte förrän nu känt ett sug att själv bidra. Dessa makalösa gifflar är helt enkelt alldeles för goda för att inte spridas till en potentiell större publik än er, mina egna bloggläsare.

Gifflarna i sig är en flirt med de tapenadegifflar jag ofta bakade förr, och återupptäckte i samband med ett födelsedagsfirande för några år sedan. Typiskt nog har jag inte bakat dem sedan dess. Jag misstänker dock starkt att det inte kommer dröja lika länge innan jag åter bakar denna söta variant med nutella.

Egentligen är detta en självklar deg att kalljäsa över natten, men jag måste erkänna att jag ibland tycker att det kan vara lite svårare att hantera och kavla ut kalljästa degar. Kanske kommer det sig av att jag borde låta dem stå framme och jäsa till sig lite extra i rumstemperatur, innan jag ger mig på dem?

Vis av tidigare erfarenheter satte jag denna gång degen samma morgon. Den här typen av degar, med ganska stor mängd jäst, jäser väldigt fort. De är ju raka motsatsen till allt vad långjäsning och surdegar heter, men var sak har sin tid. Degen kräver ett fast men lätt handlag när den ska hanteras, särskilt då när degbitarna ska lossas och formas till gifflar. Jag vill inte påstå att de är svårbakade, men kanske ändå inte något jag skulle rekommendera för nybörjare.

Med en så söt och smakstark fyllning som Nutella, tycker jag inte att degen i sig ska vara alltför söt. Jag gjorde därför en vetedeg med endast en gnutta rörsocker. Att strö flingsalt ovanpå gifflarna blir en fin kontrast, och förhöjer verkligen smakupplevelse - hoppa inte över det.

hela familjen njöt i fulla drag; barnen med iskall mjölk i glasen, och vi vuxna med nybryggt kardemumma kaffe i kopparna. Låter inte detta som en riktigt lyxig start på dagen och helgen, så säg?

Nutellagifflar (16 stycken)
Förberedelser och jästid: cirka 50 minuter
Tillagningstid: 15 minuter

1 paket jäst
5 dl gammaldags mjölk
2 tsk flingsalt
1 msk rörsocker strö
cirka 750 gram vetemjöl
75 gram rumsvarmt smör
1 uppvispat ägg till pensling
1 liten burk Nutella (à 400 gram)
extra flingsalt at strö över

1. Lös upp jäst, salt och rörsocker i mjölken.
2. Tillsätt mjölet, och arbeta samman degen i en degblandare.
3. Tillsätt därefter smöret, och låt det blandas in i degen.
4. Låt degen jäsa övertäckt i 40 minuter. Värm under tiden på ugnen til 200 grader.
5. Stjälp upp degen på ett mjölat bakbod. Knåda samman den helt lätt, och dela i två delar.
6. kavla ut varje del till en vid cirkel med knappt 0,5 centimeters tjocklek. Dela med degskrapa eller slö kniv degen i åtta ungefär lik stora tårtbitar.

7. Fördela en rågad matsked Nutella vid den breda änden på varje degbit. Rulla därefter samman degbiten med hjälp av degskrapa eller slicepott. Forma till en giffel, med degänden nedåt, och placera på en plåt klädd med bakplåtspapper. Lägg inte fler än sju giflar på varje plåt, så slipper du att de jäser in i varandra under gräddningen.
8. Pensla gifflarna med uppvispat ägg, och strö flingsalt över.
9. Grädda strax under mitten av ugnen i 15 minuter. Låt gifflarna svalna en kort stund på ett galler, innan det är dags att sätta tänderna i dem.

Sublima fläskkotletter i senapssås, med inspiration från Nigel Slater

Igår morse när jag vaknade led jag fortfarande av sviterna efter den underliga åkomma som hemsökt mig sedan i onsdags. Den tog sig bland annat uttryck i en fullständig avsaknad av aptit, vilket medförde att jag inte satte någon pizzadeg, vilket annars är brukligt på fredagsmorgnar. Framåt lunchtid återkom plötsligt både aptiten och inspirationen, den senare efter att jag ägnat en god stund åt att bläddra i Nigel Slaters Kitchen Diaries, som jag införskaffade redan förrförra hösten, men inte tittat i så mycket som jag kanske borde.

Ofta får jag spontant inspiration och uppslag till maträtter, utan att läsa i vare sig kokböcker eller mattidningar. Då är det lätt hänt att glömma bort att bristande inspiration ofta botas både snabbt och lätt med hjälp av rätt sorts matrelaterad läsupplevelse.

Jag har skrivit om Nigel Slater tidigare, och jag skriver gärna om honom igen. Inte bara gärna, utan till och med med största glädje, för han förtjänar en ordentlig utvikning.
Mannen är ett geni.
Att ingen av hans kokböcker översatts till svenska, och att ingen av hans BBC-serier visats i svensk television, det är inget mindre än en skam. Min man och jag köpte hans första kokbok, Real Food, på vår första resa tillsammans till London (den första av många), hösten 1998. Sedan dess har vi aldrig upphört att fascineras och inspireras honom och av hans vackra, och inte minst användbara (vilket sannerligen inte är en självklarhet) kokböcker. Här är hans hemsida, där man får en bra sammanfattning av hans karriär, och inte minst av hans utgivna böcker. Nigel Slater publicerar också regelbundet recept i The Guardian.

När jag satt och bläddrade i den del av Kitchen Diaires som avser sen vinter och tidig vår, snubblade jag över ett recept på fläskkotletter i senapssås som genast slog an en sträng hos mig. Efter ett besök på Sandströms, som resulterade i några av de absolut tjusigaste kotletter jag någonsin skådat, anrättades i går kväll en rätt som vida överträffade mina förväntningar, och som definitivt kommer bli en klassiker i vår familj.

Fläskkotletter, vitt vin, två sorters senap och grädde. Det kan inte bli annat än bra. Nigel kryddade själv sin sås med skivade cornichonger, men jag valde att servera dessa som tillbehör. En sallad bestående av isbergssallat, fint strimlad schalottenlök och grovt hackade valnötter blev i sällskap av cornichonger och mina surdegsbaguetter de perfekta tillbehören till de saftiga kotletterna och den suveräna såsen. Såsen inbjöd, minst sagt, till att doppa brödbitar i.

Marqués de Cáceres Crianza (nr 2734) var ett mycket bra dryckesval till denna måltid, som verkligen var över förväntan god; trots att förväntningarna var minst sagt högt ställda.
Förresten, så måste jag passa på att rekommendera cornichongerna av märket ICA's egna, som jag av en slump köpte för en tid sedan. De har en påtaglig smak av dragon, och passade otroligt fint till senapssåsen.

Fläskkotletter i senapssås
(för en stor, hungrig familj)

1,2 kilo riktigt fina fläskkotletter
olivolja och smör
flingsalt och nysmald vitpeppar
1,5 dl vitt vin
2 stora vitlöksklyftor
2 dl vispgrädde
2 msk dijonsenap
2 msk grovkornig dijonsenap
0,5 dl bladpersilja, grovt hackad

Torka av kotletterna, och krydda dem på ömse sidor med flingsalt och nymald vitpeppar. Hetta upp olivolja och smör i en gjutjärnsstekpanna, och bryn kotletterna på ömse sidor. Låt de färdigbrynta kotletterna vila på en tallrik.
Skeda upp överflödigt fett ur pannan, förutom, en dryg matsked, och spara det resterande i en liten skål. Lägg i vitlöksklyftorna hela, men skalade, och häll över vitvinet. Låt det koka upp, och vispa runt i stekpannan för att få upp det goda från kotletterna. Häll i grädden, och tillsätt sedan senap. Blanda noga, och låt såsen småputtra någon minut, så att den tjocknar.
Lägg i kotletterna, lite omlott, så att de ryms, och häll även i den köttsaft som sipprat ur dem ned i tallriken de vilat på. Lägg på ett lock på stekpannan, och låt alltsamman puttra på låg temperatur några minuter.
Strö över bladpersiljan precis innan serveringen, och njut sedan av kotletterna, gärna med ovan nämnda tillbehör.

Pulled pork på bogbladsstek

Ni har nog märkt att jag gillar bilder på kött?

Det är flera veckor sedan jag lagade pullled pork på bogbladsstek; jag har bara glömt av att skriva om det. Saker och ting kom emellan. Precis på samma sätt som att jag sedan flera år velat laga just pulled pork, efter att ha läst om det på många bloggar, men inte kommit mig för.
Bättre sent än aldrig, kan man å andra sidan säga, med tanke på hur gott det blev. Det här lär garanterat bli något som kommer att serveras här hemma med stor regelbundenhet.

Jag experimenterade mig fream, men hade detta recept från Lisa Förare Winbladh i tankarna när jag vidtog mina mått och steg. Jag fegade en aning med kryddorna, ska jag ärligt erkänna. Men, eftersom det var första gången jag lagade pulled pork, ville jag hitta en lagom nivå, något att kunna utgå ifrån vid kommande tillagningstillfällen.

Det verkar som att karré är den vanligaste styckningsdetaljen när man tillagar pulled pork. Det ska givetvis prövas, det också, men jag kan meddela att min kära bogbladsstek uppförde sig alldeles utmärkt.

Min man, som tillbringat mer tid i USA än jag gjort, och rest runt och ätit en hel del, tyckte att detta påminner mycket om North Carolina Barbecue. Det kan jag inte uttala mig om. Däremot skulle jag önska att alla de, som till skillnad från min familj sitter fastcementerade i det svenska taco-träsket, som omväxling ville pröva detta. Det går att långlaga över dagen, inför fredagskvällens eventuella mys.

Eftersom jag lagade min pulled pork som söndagsmiddag, körde jag den på 100 grader, i knappt sex timmar. Annars brukar jag, som ni vet, förorda cirka 85 grader; över dagen, vilket brukar betyda uppemot tio timmar. Det blir det sannolikt nästa gång.

Pullled pork på bogbladsstek - första försöket
drygt 2 kg bogbladsstek
chef Paul Prudhommes Magic Barbecue Seasoning
olivolja

Vår barbecuesås
1 burk Mutti krossade tomater
4 klyftor vitlök
0,5 dl Heinz tomatketchup
0,5 tsk mald kanel
0,5 tsk Chef Paul Prudhommes chipotlepulver
1 tsk nystött spiskummin
2 msk honung
2 msk bourbon
1 tsk flingsalt
några drag med svartpepparkvarnen

Sätt ugnen på 100 grader. Häll olivolja i botten på en emaljerad gjutjärnskastrull. Krydda bogbladssteken runtom med Chef Pauls barbecuekrydda.
Mixa samman ingredienserna till barbecuesåsen. Bottna i grytan med någon deciliter, lägg sedan i steken, och häll resterande mängd sås över.
Lägg på locket, och kör in i ugnen i fem-sex timmar.

Plocka upp bogbladssteken ur grytan. Reducera såsen till ungefär halva dess mängd. Finfördela under tiden bogbladssteken. Rör sedan ned köttet i såsen, så att det blir en smidig, inte alltför blöt köttröra.

Denna gång valde vi att servera pulled pork med hembakade pitaliknande bröd. Tortillas eller nachochips passar givetvis bra till. Gräddfil, majs och en guacamole var goda, kompletterande till behör.

Någon sorts pitaaktigt bröd
1 pkt jäst
5 dl ljummet vatten
1 tsk råsocker
1 tsk salt
0,5 dl olivolja
cirka 700 gram vetemjöl (knappt 12 deciliter)

Rör ut jästen i vattnet tillsammans med salt, socker och olivolja. Arbeta ned mjölet i degvätskan. Låt jäsa i uppemot en timma.
Dela degen i tolv bitar. Kavla ut dessa till cirka 1,5 centimeters tjocklek, och grädda dem i mitten av ugnen på 200 grader i 10 minuter, eller tills de fått fin färg.

Jag kallar det "lantpaté"

Det var alldeles för längesedan jag lagade paté. Det beror givetvis på att årstiden inte inbjudit till den typen av mat. Nu är det höst, oavsett vad meteorologoerna säger om dygnsmedeltemperatur. Eftersom jag gillar höstmat mest av allt, är jag således i mitt esse.
Till min bestörtning upptäckte jag att jag glömt att blogga om en av mina födelsedagspatéer från i maj, men jag kan inte överdosera patéerna, så jag får helt enkelt spara den någon vecka eller två.

Låt mig i stället presentera min lantpaté, tillagad på de finaste av råvaror. Jag var och handlade alldeles ensam i söndags; en sann lyx, i synnerhet som jag hade tillfälle att besöka Sandströms butik i Älvsjö, och shoppa loss på diverse trevliga produkter, däribland fläskfärs, lammfärs och sublim, riktig bacon.
De maler färsen finare än den man får i vanliga matbutiker, och det var därför jag avstod från att mixa patésmeten, vilket jag annars ofta gör.

Det som främst skiljer denna paté från de tidigare jag bloggat om, är att jag, inspirerad av Jane Grigson, klädde min älskade patéform med tunna skivor bacon. Patén är smaksatt med schalottenlök, vitlök och örter. Kombinationen fläskfärs och lammfärs är klockren; bacon är bacon, vad kan egentligen gå fel?
Håll tillgodo, patéälskare. Detta kan vara den bästa paté jag hittills lagat.

Lantpaté - första versionen
100 gram fint bacon, tunnt skivat
2 schalottenlökar
2 vitlöksklyftor
1 ägg
2 smk vetemjöl
0,25 dl grädde
0,5 dl Eau-de-Vie
0,5 dl finhackade örter såsom timjan, rosmarin och bladpersilja
450 gram kycklinglever, putsad
300 gram finmalen fläskfärs
300 gram finmalen lammfärs
salt och svartpeppar

Sätt ugnen på 175 grader. Mixa schalottenlök, vitlök, ägg, vetemjöl, örtkryddor, kycklingfilé, grädde och Eau-de-Vie. Krydda färserna med salt och svartpeppar. Blanda sedan kycklinglevermixen med färserna i en rymlig bunke, helst för hand.
Smörj en patéform eller brödform lätt med smör (för säkerhets skull). Klä den sedan med baconskivorna. Häll i patésmeten, pressa försiktigt ned den med en slickepott. Vik baconskivorna på plats över smeten, täck formen med ett lock eller med aluminiumfolie, och tillaga i mitten av ugnen i uppemot en timma.
Låt svalna, och förvara i kylskåpet tills dagen därpå.

Jag har skrivit det förut, och jag skriver det mer än gärna igen - pate är riktigt bra barnmat. Våra barn älskar paté, med en intensitet som nästan gör mig rörd. Det är den perfekta middagen, lätt att förbereda och snabb att plocka fram; den blev en lyxig vardagsmiddag, en hektiska onsdagseftermiddag mellan äldsta dotterns kyrkokör och äldste sonens schackklubb.
Vi åt patén med en experimentsås. Recept kommer

Inspiration, på en armlängds avstånd

Ibland räcker det med att sträcka sig fram och öppna ett skåp, för att överösas av vad som nästan är mer inspiration än det går att hantera. Nu undrar ni kanske vart jag är på väg? Jag syftar på en kokbok som jag köpte förra hösten. Många med mig har säkert tendensen att köpa på sig fler böcker än vad vi faktiskt hinner att läsa.

Just i det här fallet ska jag också erkänna att jag inte är en bättre människa än att jag faktiskt bär på ett litet, litet motstånd mot att läsa kokböcker som saknar bilder. Skickligare skribenter än jag själv har säkert formulerat kloka tankar kring vad detta kan tänkas bero på.
Egentligen får det mig att känna mig ganska enfaldig. Det är ju inte precis så att jag avstår från att läsa romaner, och håller mig till bilderböcker. Jag får delvis skylla på att vackra foton blivit något av en självklarhet i kokböcker. Vi vet alla att många kokböcker köps mer för att bläddras, i än för att faktiskt tjäna som konkret matlagningsinspiration.

I varje fall - härom veckan satte jag mig faktiskt ned och läste i Jane Grigson´s "Charcuterier and French Pig Cookery", och det var minst sagt en uppenbarelse. Detta är en fantastisk kokbok. Jag kan inte begripa, ja, jag nästan skäms över att jag inte hört talas mer om denna matskribent och kokboksförfattare tidigare. Att denna bok stått nästintill oöppnad i mitt bokskåp sedan förra hösten, och att jag då köpte den mest som "kuriosa". Det lär jag framledes få äta upp, med råge.

En första titt i boken gav mig genast mängder av uppslag. Till att börja med, så gav den mig idéer till att fortsätta utveckla min förmåga att laga till patéer.
Jane Grigson var en kvinna som visste vad hon höll på med. Om inte denna bok ger mig den spark i baken jag behöver för att börja göra egen korv, ja, då vet jag inte vad som krävs.

Till att börja med håller jag mig emellertid till det jag ändå tycker mig behärska någotsånär. Jag börjar min inspirationsresa med Jane Grigson med att laga till en lantpaté.
Jag återkommer så snart jag kan med resultatet.

Läsvärt av Matälskaren

Om du är det minsta intresserad av att läsa inte bara om mat, utan även om konsten att skriva om hur man lagar mat, så ska du genast följa den här länken till Matälskaren, det vill säga Lisa Förare Winbladh på Taffel.

Rabarber-crème brulée -det godaste i vår?

Ända sedan jag först läste om rabarber-crème brulée, har jag varit vansinnigt sugen på att pröva att laga det. Sanningen att säga är jag annars mer av en créme caramel-person, fastän jag till min stora förvåning inser att jag obegripligt nog inte bloggat om denna favorit bland desserter.
Jag har först på senare tid insett storheten hos créme brulée. Mina känslor för rabarber är mycket varma, på gränsen till passionerade. Inte vad gäller de gamla vanliga pajerna, men det finns få saker som slår min mammas rabarberkräm. Rabarbercheesecaken jag lagade härom sisten var även den en riktig fullträff. Nu kan jag glad och nöjd dela med mig av ytterligare ett fantastiskt rabarberrecept.

Eftersom detta faktiskt var första gången jag gav mig på att laga denna omåttligt populära dessert, var jag tvungen att läsa på och jämföra olika tillagningsangivelser. Jag blev verkligen inte klok på hur många äggulor som är optimala i relation till mängden grädde och mjölk. Jag kan bara konstatera att mina åtta ganska små äggulor helt klart var precis på gränden. Nästa gång ska jag välja större ägg, eller lägga till två gulor. Men smaken - smaken...den lämnade inget övrigt att önska. Syrlig rabarber och söt, vaniljmättad gräddkräm är som gjorda för varandra.
En extra fördel är att denna dessert dessutom går bra att förbereda dagen innan.

Nu råkade vi ha en sådan liten brännare i vår ägo (oklart varför), som numera verkar gå under det inofficiella namnet crème brulée-brännare, men jag har läst mig till att det går lika bra att ställa in portionsskålarna under ugnens grillgaller, fastän de givetvis måste vaktas noga, eftersom socker kan brännas på ett par sekunder.

Rabarber-crème brulèe (6 portioner)
200g rabarber
1,5 msk råsocker
2 msk vatten
1 vaniljstång
3 dl vispgrädde
2 dl gammaldags mjölk
10 små äggulor, eller 8 stora
0,75 dl råsocker
extra råsocker till sockertäcket

Sätt ugnen på 175 grader. Skiva rabarbern i centimetertjocka skivor, och blanda dem i en form tillsammans med råsocker och vatten. Baka dem i ugn i drygt 20 minuter, tills de mjuknat. Fördela dem därefter i sex portionsskålar. Sänk ugnsvärmen till knappt 150 grader.
Medan rabarbern står i ugnen förbereder du krämen. Vispa äggulorna med sockret. Hetta upp grädde och mjölk (gärna i en teflonkastrull; en av de få gånger jag föredrar sådana) tillsammans med den urskrapade vaniljstången och dess frön. Tillsätt äggvispet under omrörning till den heta gräddmjölken, och sjud sedan försiktigt, och under flitig omrörning, på svag värme tills blandningen märkbart tjocknat. Skumma av allt skum från krämen, och fördela den sedan varsamt i skålarna. Ställ dem i en form, fyll dem med varme vatten upp till halva formarna, och tillaga sedan crème brulèerna i 40 minuter. De dallrar fortfarande under ytan, men de är klara.
Låt dem svalna till rumstemperatur, och förvara dem därefter i kylskåp.

Innan serveringen strör du ett lager av råsocker över ytan på portionsskålarna; hur mycket är en smaksak, men snåla inte. Ställ dem under ugnens grillgaller, och låt sockret börja smälta, bubbla och få färg, eller använd dig ännu hellre av en liten brännare, för att sveda sockret till ett krasande, knäckigt täcke. .

En bildlös rapport från London

Jag begick vad som för en matbloggare måste vara en stor synd - jag reste till London utan kamera. Inte av misstag, nej, avsiktligen. Sådan är jag. Må så vara att jag fotar en hel del mat, men jag kan bli lite avskräckt av allt för mycket fotograferande. Låt mig säga som så, att vi var omgivna av tillräckligt många andra turister som fotade allt och alla i tid och otid för att jag nästan skulle utveckla allergier. Hur många pittoreska fönster med blomlådor kan man egentligen fotografera? Jag var närmast glad att slippa, och bara få fokusera på det viktiga. Det viktiga var, i sjunkande ordning - min man, våra måltider och våra utfärder.

Jag vill verkligen passa på att än en gång tacka alla ni som delade med er av era London-tips. Vi hade inte en chans att hinna med allt, men kanske får jag en möjlighet vid något framtida London-besök? Jag kan säga som så, att inte en enda måltid vi åt gjorde oss besvikna.

Vi gick ut hårt redan å fredagen. Jag hade beställt bord på HIX, efter att ha läst hos Lisa Förare Winbladh och fått en bestämd känsla av att det vore något som skulle falla mig och min man i smaken. Vi blev mer än nöjda. Maten var fantastisk, och servicen liknade få saker jag upplevt. Nu är jag visserligen inte en van uteätare, men personal som lyckas förena lyhördhet, avspänd uppmärksamhet och vänlighet skapar de bästa förutsättningarna för nöjda, avslappnade kunder.
Vi började med att sätta i oss ett berg av perfekt tillredd grön sparris med en härligt syrlig hollandaise. Det gick bara inte att behärska sig. 200 gram eller 400 gram till två personer? Vilken onödig fråga.
Till varmrätt åt min man en biff med ugnsbakad benmärg. Själv fortsatte jag mitt lilla projekt lever-KBT. Jag har i vuxen ålder insett att jag faktiskt kan uppskatta lever. Just i det här fallet handlar det om den godaste lever jag ätit, och förmodligen kommer att äta på mycket länge. HIX' grillade kalvlever serveras på ett moln av potatismos smaksatt med salladslök; sky, bacon och som tillbehör valde jag en sallad på gemsallat, vattenkrasse och tunnt skivad schalottenlök. Det var så obeskrivligt gott att jag nästan var arg på mig själv för att jag på grund av sparrisen inte orkade äta upp hela portionen.
Jag var, min mättnad till trots, bara tvungen att avsluta med en perfekt kula jordgubbsglass. Ni vet hur jag är när det kommer till glass. Givetvis kände jag mig förpliktigad att kontrollera att glassen höll samma kvalitet som den övriga menyn.

På lördagen åkte vi till Borough Market, och hamnade (återigen tack vare Lisa FW/Matälskaren) på Monmouth Coffee. Kön ringlade sig redan långt utanför lokalen när vi anlände. Vi hade turen att få sittplatser, och högg in på en frukost beroende av en sympatisk och genialt avspänd buffé av surdegsbaguetter, högklassigt smör och ett otal sorter hemkokt sylt. Kaffet - bryggkaffet, märk väl - var minst sagt välsmakande. Lokalen var i sig fantastisk. En lördagsfrukost att rekommendera, som dessutom påminde mig om hur gott det i all enkelhet är med bread, butter and jam - när kvaliteten är så hög som på Monmouth Coffee.

Att strosa runt på Borough Market är en plågsam njutnig. En hel butik med enbart smör, vad sägs om det? Köttdiskarna, utbudet av fågel och vilt, bergen av ostar samt gigantiska grönsaksstilleben därtill var nästan lite mer än jag kunde klara av. Jag blev avundsjuk, och en aning bitter över att utbudet ofta är så begränsat i Sverige. (Mina tankar gick till den gigantiska ostdisken i det lilla snabbköpet i vår semetersmåstad på Korsika, där det fanns ett halvdussin olika raser av färsk kyckling att välja mellan. När får vi något motsvarande i Sverige? Får vi någonsin det?)

Vi drog vidare på nya äventyr, och hamnade på den av Anna Billing rekommenderade restaurangen Raoul's för en sen lunch. Till min obeskrivliga lycka serverades jag där rökt kolja med pocherade ägg, toast och hollandaisesås. Rökt kolja hade jag inte ätit på åratal (för många för att jag ska gå in på dem), och i sällskap av perfekt pocherade ägg och en hollandaise som stod sig gott i jämförelse med den på HIX, blev jag en mycket mätt och lycklig kvinna.

På lördagskvällen skulle vi ut på galej. Via en tidigare sökning över restaurangutbudet i vårt närområde, hamnade vi av en slump på vad vi senare såg att en läsare vid namn Frida som bor i Marylebon rekommenderat, nämlien Le Relais de Venice L'Entrecôte. Denna restaurang liknar inte mycket jag upplevt tidigare. Konceptet är strålande enkelt. Man har en fast meny bestående av grönsallad med valnötter och vinaigrette (en grymt, dijonsenapsstark sådan), som följs av entrecôte med perfekta pommes och husets hemliga sås (vi gissar på att stekpannan vispas ur med konjak, senap, mycket dragon och svartpeppar). Deta är i all enkelhet en måltid så god att den skulle kunna vara en kandidat till en eventuell sista måltid (inte för att det är aktuellt, men ni förstår vad jag menar).

Söndag morgon bjöd på regn, vilket bidrog till en avslappnad känsla. Hur låter upplägget att i sakta mak spatsera iväg till ett litet kafé, inta en god lagad frukost, och sedan återvända till hotellrummet för att sova frukost? Ett upplägg helt i vår smak. När vi vaknade hade regnet upphört, och solen bröt fram.

Söndagslunchen intogs på Carluccios. Antonio Carluccio är en kock vars kokböcker vi slukade för ett tiotal år sedan. Han har en kedja av caféer och restauranger. De pastarätter vi åt var precis så goda som vi hade förväntat oss, med hans kokböcker i åtanke. Vad sägs om ravioli med ricotta och spenat med smält smör och salvia? Något av det godaste jag vet. En kula bitter chokladglass och en dubbel espresso avrundade lunchen på bästa tänkbara vis.

Söndagen var inte enbart vår sista dag i London, utan även min mans födelsedag. Vi åt söndagsniddag i en oväntat lugn miljö på Providores. Återigen sänder jag ett tack till dig Frida i Marylebone, för tipset. På Providores kan de laa god mat. Jag åt en potatissoppa med grön chili till förrätt, ett smältande mört lamm (garanterat långlagat) till varmrätt, och till efterrätt en smulpaj på äpple, rabarber och krusbär med chaiglass. När upplevde jag senast erbjuda en dessert delvis baserad på krusbär? Det minns jag inte ens.
En värdig avslutning på en resa som översteg alla förväntningar.

Chaiglassen ska definitivt återskapas, så även potatismoset med vårlök. Här ska även pocheras ägg och slås hollandaise därtill. Det kommer nog också bli ett antal frukostar på bröd, smör och för ändamålet hemkokt sylt.
Samt, faktiskt, de rostade cashewnötterna med havssalt och svartpeppar jag köpte i påse på Marks & Spencer. Så självklart - svartpeppar och salt på de söta nötterna.

Det är nog helt enkelt så att det är matminnen jag längst bär med mig nu för tiden. När någon frågar vad vi gjorde i helgen, svarar jag med att berätta var, och vad, vi åt.

Någon som känner igen sig?

Ge mig ert London!

Bilden är lånad.

Sista helgen i april reser jag och min man till London över en långhelg. Nota bene: vi reser utan barn. Detta är möjligt tack vare att mina fantastiska föräldrar ställer upp som barnvakt. Det är stort; inte alla mor- eller farföräldrar hade ställt upp på att passa fyra barn i åldrarna mellan 7,5 och 2 år i fyra dagar och tre nätter.

När vi väl är på plats i London vill vi så klart ägna oss åt shoppning i sådana butiker som vi saknar i Sverige, men givetvis också åt att äta och dricka. Som på beställning fullkomligt sprutar just nu både Anna Billing och Lisa Förare Winblad ur sig fina London-tips; den förstnämnda för att hon var där för några veckor sedan, den senare för att hon är där just nu. Jag kan inte vara annat än lycklig över dessa tillskott till min lista över butiker och matställen väl värda ett besök. Trots detta vill jag vända mig till er, mina kära läsare, med uppmaningen:

Ge mig ert London!

En omöjlig önskan, kan hända; staden är ju så stor, och det finns gränser för hur mycket tid jag är villig att lägga på transporter. Vi kommer att bo mycket centralt, mitt på Oxford Street.
Jag skulle vara hemskt tacksam om ni ville dela med er av de fantastiska tips som säkert många av er sitter på.

I nuläget har jag redan följande fina tips på min lista:

Borough Market
Brindisa
Monmouth Coffee Co.
Neal´s Yard Dairy
Côte Restaurants
Needoo's Grill
Tayyabs
Barshu Restaurant
Ottolenghi
Books for Cooks (så klart!)
Raouls
Fifteen
The River Café
La Fromagerie
Hix
Ba Shan
Fakhreldine

.....ja, och så alla fantastiska tips som jag ännu inte fått, men som kommer nu. Eller hur?

Coq au Riesling - en snabbare version

Vi är hemkomna från helgen i Göteborg. Det är alltid trevligt att komma på besök, men långa bilresor är verkligen inte något jag uppskattar. Trots att barnen sköter sig mycket bra, så är det något så hjärndödande med att åka samma väg som man åkt många, många gånger tidigare.
Nu har jag gnällt färdigt för i kväll. Jag ska lägga kvällens sista krafter på att berätta om det vi åt till middag i torsdags. Det hela började med att jag var sugen på Nigel Slaters variant på Coq au vin, nämligen Coq au Riesling. Det är faktiskt inte bara snyggare att laga kycklinggryta med vitt vin - det är ärligt talat väldigt mycket godare också. Vad skiljde då denna torsdagskvälls-variant från Nigels original? Jo, mitt försök att snabba på den goda grytan en smula. (Nu rörde det sig i ärlighetens namn vare sig om coq eller Riesling, men det finns gränser för hur petig jag orkar vara.) Grytan kan detta till trots inte ens med bästa vilja kallas för snabbmat, men den är i varje fall snabbare mat.
Dessutom är att det trots allt precis lika gott att använda kycklinglårfiléer, och betydligt mycket lättare att servera.

Coq au Riesling - vardagsvarianten
1 kilo kycklinglårfiléer, putsade
150 gram rökt sidfläsk, fint tärnat
200 gram små skogschampinjoner, tunnt skivade
2 lagerblad
4 schalottenlökar, kluvna
smör
salt och vitpeppar
3 dl vitt vin
1 dl vispgrädde
1-1,5 msk vetemjöl

Hetta upp en gjutjärnsstekpanna, och fräs sidfläsktärningarna på ganska hög värme tills de tagit färg och läckt ut rejält med fett. Lägg dem i en emaljerad gjutjärnsgryta, och stek sedan champinjonskivorna i fläöskfettet på medelvärme. Vänd dem flitigt. När de läckt ut sitt vatten och fått en lätt stekyta, för du över även dessa i stekgrytan. Klicka sedan i smör, och bryn kycklingbitarna runtom. Krydda dem med salt och vitpeppar. Lägg dem i grytan, tillsammans med lagerbladen och de kluvna schalottenlökarna. Häll över vinet, lägg på locket och låt det hela stå och småputtra på medelvärme i åtminstone tjugo minuter; gärna längre. Vispa samman grädden med vetemjölet i en skål, vispa ned blandningen i grytan och ge såsen några minuter att koka försiktigt och tjockna. Servera med pressad potatis, samt gärna dressad brysselkål, eller varför inte provencalska morötter? Jag må vara enkelspårig, men dessa två varianter på varma grönsaker är mina absoluta favoriter under hösten och vintern.

Vår äldste son älskar mina såser. Han avslutar alltid måltiden med att be om en hög pressad potatis, och en rejäl skopa sås över densamma. Sedan äter han med andaktsfull njutning. Jag känner igen mig själv. Jag gjorde precis samma med min mammas såser. Ofta fick jag hämta en tesked för att få upp det sista goda. Det är sannerligen en konst att kunna laga en god sås. Säga vad man vill - det är verkligen inte samma sak att köpa något färdig förpackning Kelda, eller en påse från Blå Band.

Ugnsstekt makrill med dijonsenap och purjo

Här kommer ytterligare een receptidé ur kokboken Det franska lantköket, som jag höjde till skyarna för någon dryg vecka sedan. Faktum är, att det var åsynen av just detta recept som fick mig att en gång i tiden vilja skaffa mig boken.
Jag blev inte alls besviken på smakerna - men, och ett stort men, allra godast hade det varit med spirr, det vill säga späd makrill. Den har en mildare smak. Alla uppskattar säkert inte de större makrillarnas ganska distinkta, feta kött.
Bortsett från detta påpekande får rätten idel lovord från mig. Det kändes verkligen befriande exotiskt att smaksätta makrillen med färsk oregano, Dijonsenap och finstrimlad purjolök. Om du inte kan få tag på makrill, skulle jag inte dra mig för att pröva att smaksätta lax på samma vis.

Makrill med purjolök och Dijonsenap
800 gram makrillfiléer
flingsalt och svartpeppar
olivolja
2 msk Dijonsenap
4 msk färsk oregano
2 dl finstrimlad purjolök

Sätt ugnen på 200 grader. Skölj filéerna, torka dem, och snitta dem på skinnsidan. Lägg häften av filéerna i en oljad ugnsfast form. Krydda dem med salt och svartpeppar. Bred sedan senapen över dem, strö på oregano och purjo. Krydda resterande filéer med salt och peppar och lägg dem ovanpå. Ringla lite olivolja över dem. Tillaga i övre delen av ugnen i cirka 15 minuter.
Vi åt potatismos till, och det passade ypperligt.

På mitt nattygsbord i höst

Jag fick ett härligt, tungt paket på posten tidigare i veckan. Det innehöll sju trevliga titlar; några som jag gått och småsuktat efter ett bra tag, och några relativt nyupptäckta. Här har ni dem, uppifrån och ned.

Receptfritt - kockens bästa knep (för dig som inte har tid att gå restaurangskola). Denna bok framhåller Silverkocken, och eftersom jag värderar hans omdöme högt och ständigt imponeras av hans matlagning, så ska det bli intressant att ta del av innehållet i denna bok.

Tore Wretmans Smörgåsbordet ska tjäna som inspiration, och förhoppningsvis egga mig inför den stundande julen. Otroligt snygg liten bok; en nyutgåva, med illustrationer av fantastiska Stina Wirsén.

Nigel Slaters bok Toast - the story of a boys hunger är inget mindre än berättelsen om hans egen barndom, ihågkommen genom mat och matminnen.

Kitchen Diaries, av samme kock och författare, är berättelsen om ett år i hans eget kök. Hur han tänker när han skapar maträtter, och resultatet av hans ansträngningar. En bok som inte bara verkar sprängfylld av Nigels fantastiska recept, utan även en vacker bok; behaglig både att titta i och att hålla i, trots att jag snålade lite och avstod från den inbundna utgåvan.

Real Fast Food, av samme författare, är kort och gott vad titeln utlovar; en bok med hela 350 recept på riktigt snabba maträtter. Kan behövas vissa stunder; i vår familj, som hos de flesta andra.

Charcuterie and French Pork Cookery av Jane Grigson hittade jag av en ren slump. Den kommer väl sannolikt tjäna mer som kuriosa än som en kokbok . Denna klassiker från 1967 innehåller recept på såväl stekar, grytor och stuvningar av fläskkött, men också recept på sådant som jag skulle vilja laga, om jag hade lite mer tid, ork och kunskap. Kanske kan den sätta igång någon process inom mig, som kan leda till framtida charkuteriexperiment?

Sist men inte minst den fantastiska boken Fat - an appreciation of a misunderstood ingredient, with recipes. Jag har helt och hållet Patrik att tacka för att jag fann denna bok, och den väcker stora förväntningar. Boken är mycket pedagogiskt upplagd, med ett kapitel vardera för fyra olika fettsorter. Jag kan inte låta bli att dela med mig av dessa fantastiska formuleringar:

Butter: worth it
Pork fat: the king
Poultry fat: versatile and good for you
Beef and lamb fats: overlooked but tasty.

Förhoppningsvis kommer det dyka upp inspiration från samtliga dessa böcker här på bloggen; i takt med att jag läser dem, och tar in sådant som jag kan ha nytta av - och som kan utveckla mina matlagningsförmågor.

Edit: Ni som har läst här inne ett tag vet att det inte är första gången jag skiver om Nigel Slater. Denne fantastiske hemmakock (han kallar sig själv så) har skriver sedan sexton år om mat för The Guardian. Nigel Slater tillhör inte skaran som spottar ur sig nya kokböcker på löpande band - men, när de väl kommer, är de desto mer omsorgsfullt utformade och välskrivna. Hans hemsida var länge ganska dåligt uppdaterad, men nu när hans senaste bok kommit ut och han har en matlagningsserie på BBC (den som ändå kunde se den) är hemsidan full av färsk information.

Mannen, myten, legenden

Bild från DN, se länken nedan

I morse möttes jag av nyheten att TV-kocken och kokboksförfattaren Keith Floyd gått ur tiden. Måste medge att jag blev ganska så chockad över att han faktiskt inte var äldre än 65 - tycker han har sett ganska sliten ut i åratal. Men det är klart, det tar nog på krafterna att leva så som han verkar ha levat.
Han matlagningsprogram må ha varit banbrytande när de kom, men de passerade bäst före-datum för många år sedan. Kokböckerna har sannolikt ett längre liv. Floyd on Italy är en riktigt bra kokbok, som vi kanske borde återknyta bekantskapen med; om inte annat för att hedra hans minne?
Jag kommer faktiskt främst att minnas honom för hans fantastiska uttalande om magnumbuteljer vin:

"En magnumbutelj vin är lite för lite för två personer,
och lite för mycket för en person.

Om det var så han levde sitt liv, så hade han förhoppningsvis ett gott, om än inte så långt liv. Sedan må det vara upp till var och en att fundera över om hans image i TV bara var skådespeleri, eller om han i själva verket levde i ett tillstånd av närmast konstant salongsberusning.

Snålvattnet rinner

Bilden är lånad

Nu måste jag bara tipsa om ytterligare en läsvärd artikel av Matälskaren. Det här fick mig att längta efter kött. Fläskkött då, så klart.
Ända sedan jag hade äran och glädjen att få smaka på Patriks rillette, har jag haft en mental notering om att också jag måste laga sådan, vid lämpligt tillfälle.

Jag känner att hösten kommer att gå i grisens tecken. Det kommer att bli mycket fläskkött här på SMASKENS. Det finns så många saker jag längtar efter att laga. Paté på fläskkarré a la Adam Aamann, till exempel.
Bogbladsstek.
Grissylta till jul -definitivt.
Och kanske min gamla dröm om att som så många andra matnördar göra min egen korv. Ja, vi får väl se vad jag lyckas åstadkomma.

Allt du behöver veta om glass - tack, Lisa!

MIssa inte Matälskarens, alltså Lisa Förare Winblad, artikel om glass i Sydsvenskan. Det var nära att jag själv hade missat den.

Allt du behöver veta om vad som gör glass till glass; välskrivet och informationsspäckat.

Glassen på bilden är Den ultimata chokladglassen.