Robertson loves rödbetor: rödbetspizza med blåmögelost och honung

Det finns många trötta rödbetsrecept. När jag satte mig ned för att fundera kring hur jag ville tolka september månads råvara i kampanjen Robertson loves Sweden, då lovade jag mig själv att inte falla till föga för något jag lagat förut. Att inte göra det för enkelt för mig.

Det blev rödbetspizza, och jag kan förstå att det för många låter underligt. Smakmässigt blev detta en riktig hit. Ja, det var faktiskt först när vi smakade av pizzan, som jag till fullo insåg hur gott det blivit. Mina förhoppningar infriades många gånger om.

Rödbeta och blåmögelost - och honung som ringlas över. Riktigt fint, och definitivt en god middag. Fungerar även avsvalnad, skuren i munsbitar. Kanske på en buffé, eller som snittar innan maten?

Robertson Cabernet Sauvignon passade utmärkt till denna udda pizza. Tro mig, detta bara måste ni pröva. Ge rödbetan en chans i en ny kontext; det förtjänar både den och du.

Rödbetspizza med blåmögelost och honung
Rödbeta på pizza kan tyckas märkligt, men dessa smakkombinationer blir oerhört goda. Rödbetornas friska sötma kompletteras av sälta och umami hos blåmögelosten. Honungen binder samman smakerna och vitlöksoljan degen penslats med innan fyllningen lägs på ger karaktär. Pizzan är lika god varm som rumstempererad.

Deg
25 gram jäst
1 tsk flingsalt
1 tsk råsocker
0,5 dl olivolja
5 dl vatten, rumstempererat
650-675 gram vetemjöl (ungefär 11 deciliter)

1. Lös upp jästen i vattnet.
2. Blanda i salt, socker och olivolja.
3. Arbeta ned mjölet i degvätskan. Degen ska släppa lätt från bunken.
4. Täck över degen, och låt den jäsa till dubbel storlek i cirka 40 minuter.
5. Sätt efter halva jästiden ugnen på 200 grader varmluft (eller 225 grader i vanlig ugn), och förbered rödbetorna.

Fyllning
cirka 1 kg rödbetor
0,5 dl olivolja
2 stora vitlöksklyftor, rivna
300 gram blåmögelost
flytande honung

Skala rödbetorna och skiva dem lövtunnt med hjälp av en mandolin, eller i en food processor.
Blanda olivolja och riven vitlök i en skål.
Smula blåmögelosten och förvara den under plastfolie tills den ska användas.

Montering
1. Stjälp upp degen på mjölat bakbord, och dela den i fyra delar.
2. Se till att degbitarna är generöst mjölade runtom.
3. Lägg bakplåtspappe på en plåt, pch kavla sedan ut den degbit på plåten.
4. Pensla med vitlöksolja.
5. Fördela rödbetsskivor på pizzan i 3-4 lager, så att degen täcks.
6. Upprepa med resterande ingredienser.
7. Grädda varje pizza i 20-25 minuter, tills kanten på pizzorna fått färg och rödbetorna mjuknat.
8. Ta ut pizzorna ur ugnen. Srö över smulad grönmögelost, och ringla över tunna strängar honung. 9. Låt pizzorna svalna fem minuter innan de serveras.

Trefaldig gul lök - fredagmat, en podcast och en länk

En sådan här blåsig marsdag är det ren tortyr att plåga sig själv med en bild som den här ovanför. Likväl gör jag det. Den sydfranska lökpizzan pissaladière är för mig intimt förknippad med sommar, men den passar faktiskt lika bra att äta året runt.

Att satsa på gul lök i stora lass så här års, då grönsakssäsogen inte direkt är så inspirerande, känns helt rätt. Pizzan i fråga råkar dessutom vara lika uppskattad av hela familjen, vilket skulle kunna tyckas vara ganska otippat, då dess topping enbart består av gul lök, vitlök, sardeller och rikligt med olivolja. Gott, billigt och (ganska) enkelt. Bättre än så blir inte fredagsmaten hos oss i kväll.

Mästerbagaren Sèbastien Boudet på Brödpassion bloggade om pissaladière så sent som i måndags. Ta er en ordentlig titt på den fantastiskt vackra filmen om hur han själv lagar en avsevärt mycket mer genuin variant av pizzan än jag själv gör.

Fia Gulliksson och Lisa Förare Winbladh; foto från Sveriges Radio.

Om ni inte kan få nog av gul lök som steks långsamt och länge, så ta och lyssna på podcasten Meny i P1 från 8 mars. Där får ni höra Fia Gulliksson samtala med Lisa Förare Winbladh, som hemma i sitt eget kök ger en alldeles vansinnigt aptitretande, och därtill ytterst vetenskaplig, förklaring till vad det egentligen är som händer med löken när den steks på detta sätt. Hur kan det egentligen bli så rasande gott?

En något torftig bloggvecka från min sida. Jag är lite under isen. I helgen ska jag försöka ta mig tid att baka chokladbiskvier. Det förhöjer livsandarna.

Trevlig fredag!

Nygammalt (ni har sett det förut)

Titeln på inlägget passar både för mig och för pizzan.

I fredags blev det för ovanlighetens skull inte pizza till middag hos oss. Jag hade planerat att vara borta, men mina planer hindrades effektivt av ett minst sagt ymnigt snöande, vilket ledde till inställd kollektivtrafik.
Därför blev det i stället söndagspizza. För att vi skulle variera våra pizzor en aning, gjorde jag mindre pizzor, med annan topping än fredagarnas traditionella salami.

Det finns hur många goda sätt som helst att toppa en pizza, men de vi valde i söndags blev ovanligt lyckade. Vad sägs till exempel om paprikastinn chorizo och mozzarella, eller varför inte tonfisk, fetaost, olivolja och svartpeppar? Godast blev ändå, i mitt tycke, vår variant på sommarens favorit bland pizzor, nämligen pizzaladière.

Denna sydfranska pizza toppas med gul lök, som tillsammans med vitlök stekts smältande mjuk i generöst med olivolja. Jag mosade ned de sardeller som vanligtvis brukar toppa pizzan, och använde sedan denna gudomliga lök som topping på en vanlig pizza med tomatsås och mozzarella. Inte är det särskilt konstigt att detta smakade så gott? Hur skulle det kunna bli fel? Hade jag haft svarta oliver hemma, hade jag toppat pizzorna med några sådana. Nu fick kapris tjäna som stand in, vilket fungerade alldeles utmärkt.

Kapris, och strimlade, soltorkade tomater i olja, passade strålande bra att strö över tonfiskpizzorna. Recepten till min pizzadeg och tomatsås hittar ni (som eventuellt lyckats undkomma mitt pizzatjat) i detta blogginlägg.

I bland är det inte så dumt att variera sig, trots allt. Och vet ni vad? Vi drack till och med rosévin till pizzan. Det kändes för en stund som om vi vore någon helt annanstans än i en snöig närförort till Stockholm.

Alltid på en fredag

Omväxling kan vara väldigt överskattat. Nästan varje fredag utspelar sig samma scenario här hemma. Det inbegriper en deg som kalljäst över dagen, tomatsås, en hög med mozzarella samt salami av god kvalitet; gärna med fänkål. Av dessa ingredienser tillverkas, som ni säkert redan förstått, grymt goda pizzor. Eftersom hela familjen är så barnsligt förtjust i denna maträtt, ser vi ingen anledning att bryta denna vana, de fredagar vi tillbringar hemma (vilket, ska sägas, är de flesta).

Pizza är faktiskt något av det godaste jag vet, men det är givetvis helt beroende på tillagningssätt och råvaror. Att sätta tänderna i en både seg och frasig pizzabotten, bestruken med smakrik tomatsås, drypande av mozzarella, och med smältande krispig tunnskivad salami på toppen, det är verkligen en äkta, njutningsfull kulinarisk upplevelse.

Hemlagad pizza har jag bloggat om tidigare. Jag tror knappast det finns en matbloggare som inte bloggat om pizza. Det struntar jag i. Något så här gott förtjänar att bli omskrivet, och inte minst rikt illustrerat med bilder.
Om och om igen.

Så här gör jag, med mina stackars surdegar, som kanske inte behandlas fullt så väl som de borde. Jag fuskar helt friskt och tillsätter jäst; hemmabagare som jag ändock är. Degen sätts som regel vid sjutiden poå morgonen, och börjar kavlas ut vid sextiden på kvällen. Den som vill kalljäsa en vanlig jästdeg kan använda sig av 20 gram jäst, i stället för de av mig angivna mängderna gäst och surdegsurar.

Pizzadeg med två sorters surdeg (och en gnutta jäst)
10 gram jäst
50 gram vetesur
50 gram rågsur
5 dl vatten
3 tsk salt
cirka 700 gram vetemjöl (motsvarar ungefär 11 deciliter)

Lös upp jästen med vete- och rågsurarna och saltet i vattnet. Blanda i mjölet med hjälp av degkrokar eller i en köksmaskin. Lägg på ett lock på bunken, eller täck med på plastfolie. Ställ in i kylskåpet, och låt jäsa över natten.
Sätt ugnen på 225 grader varmluft. Låt plåtarna du ska använda stå bli heta i ugnen; givetvis utan bakplåtspapper på. Stjälp upp degen på ett mjölat bakbord. Fördela i åtta ungefär lika stora delar. Kavla ut två åt gången. Faktum är att jag använder en barnkavel; jag tycker det är absolut lättast så. Placera pizzorna på bakplåtspapper på det vid det här laget heta plåtarna. Därefter är det dags att breda på tomatsåsen, enligt följande recept:

Tomatsås
1 burk Mutti krossade tomater
2 vitlöksklyftorm rivna
0,5 dl olivolja
2 tsk råsocker
2 msk Mutti trippelkoncentrerad tomatpuré
salt och svartpeppar

Mixa samtliga ingredienser till en slät sås.

Bred 4-5 matskedar av såsen på varje pizza. Grädda pizzorna i 6-7 minuter, tills kanterna börjat jäsa upp men ännu inte fått färg. Tag då ut pizzorna, och fördela tunt skivad mozzarella över tomatsåsen. Jag brukar räkna med 6 paket mozzarella à 125 gram avrunnen ost till denna sats med pizza. Ställ in pizzorna i ugnen igen, och grädda tills mozzarellan är tillagad men inte fått för mycket färg; då kan den upplevas som torr.

Tag ut pizzorna, och lägg genast på tunna skivor av fin salami. Mängden salami till dessa antal pizzor brukar vara drygt 100 gram, men då pratar vi om riktigt tunna, fina skivor från charken. Vi brukar göra 2/3 salamipizzor, och 1/3 margherita, men vi har generöst med salami på pizzorna.
När salamin smält in i osten, och pizzorna svalnat en aning, är det dags att skära upp dem, gärna på amerikansk vis med en klassisk pizzaslicer.

Sedan är det bara att äta och njuta. Fredagsmys, i ordets bästa bemärkelse.

Det var det här jag ville ha till middag

Inspirationen, den föddes ur detta recept av Jens Linder, i söndagens DN. Receptet väckte ett minne från när jag precis hade börjat arbeta som logoped; ett hembesök, för många år sedan. En familj bjöd på dessa fantastiska pizzor; den turkiska varianten. Jag fick med mig två kryddpåsar när jag gick därifrån.

Min version är inte i närheten av det jag bjöds på, där och då. Jag gjorde bara något jag fick en plötsligt uppblossande lust att äta. Något som i sanning förgyllde den regnruskiga och gråmulna måndagskvällen.

Jag insåg bara några minuter innan det var dags att gå hemifrån, i måndags morse, att det var absolut nödvändigt att sätta en pizzadeg. Förmodligen måste jag ha slarvat när jag vägde mjölet, för den blev minst sagt kompakt. Jag hade inte tid att fundera så mycket över detta. Degen åkte in i kylskåpet för kalljäsning, och tro det eller ej - denna deg visade sig vara en alldeles ypperlig pizzadeg. Kanske är det inget nytt för er som läser, men detta fick åtminstone mig att inse att en pizzadeg aldrig, aldrig ska vara för vek.

För oss var smulad, smakrik fetaost och rikligt med finhackad bladpersilja de självklara tillbehören. En yoghurtsås med mynta, bladpersilja och vitlök hade säkerligen varit ett lika gott tillbehör.
Vet ni vad - det kan mycket väl vara så att jag i kväll skapade en framtida familjeklassiker; en lika kär vän som vår pissaladière.

Måndagspizza
Kalljäst pizzadeg (till tio, lite mindre pizzor)
25 gram jäst
7 dl vatten
3 tsk salt
1 tsk råsocker
4 msk olivolja
drygt ett kilo vetemjöl (pröva dig fram)

Lös jästen i vattnet. Blanda i salt, socker och olivolja. Häll i mjölet, och kör den fasta degen några minuter i matveredare. Täck därefter över den, ställ den i kylskåpet och gå till jobbet.

Tomatsås - den gamla vanliga
olivolja
2 vitlöksklyftor, rivna
2 burkar Mutti krossade tomater
salt , svartpeppar, råsocker efter smak

Hetta upp olivoljan i en kastrull. Blanda ned vitlöken, rör om några sekunder i den heta oljan, och tillsätt sedan tomatkonserverna. Krydda med salt, svartpeppar och en gnutta råsocker, och låt därefter tomatsåsen koka ihop under en knapp halvtimma, medan du förbereder färsen och börjar kavla ut pizzabottnar.
Vid det här laget kan det vara läge att sätta på ugnen - 225 grader om du har en vanlig ugn; 200 grader i varmluftsugn

Den kryddiga nötfärsen
1 gul lök, finhackad
4 vitlöksklyftor, finrivna
olivolja
1 tsk starkt paprikapulver
2 tsk sött paprikapulver
1 msk torkad mynta
1 msk nystött spiskummin
600 gram nötfärs

Hetta upp ett par matskedar olivolja i en gjutjärnsstekpanna. Fräs löken, vitlöken och kryddorna på låg värme under några minuter. Tillsätt nötfärsen, och finfördela den med en gaffel medan den bryns i stekpannan. Krydda med salt och svartpeppar. Färsen behöver inte bli helt genomstekt, den ska trots allt in i ugnen.

Kavla ut två pizzabottnar åt gången; för över dem till bakplåtsklädd plåt. Bred ett par matskedar tomatsås på varje pizzabotten, och toppa med några matskedar av den brynta färsen.
Grädda i tio-tolv minuter, eller tills kanterna på pizzan fått färg och färsen är helt genomstekt.
Toppa gärna med smulad fetaost och finhackad bladpersilja. Eller, doppa bitar av pizzan i turkisk yoghurt.

Pizza, som aldrig förr

Jag fick en snilleblixt i eftermiddags. Ja, det vill säga., det var så jag själv upplevde situationen. Vi hade kommit överens om att jag skulle baka pizzor till fredagsmiddag. Fördegen med rågsur stor redan och gonade sig hemma på köksbänken. Det enda som inte var planerat var vad vi skulle lägga på pizzan. Då slog det mig plötsligt - korv.
Eller snarare fusk-korv. Närmare bestämt min egen nöd-salsiccia, som dök upp för mitt inre som en räddare i nöden en måndagskväll i oktober förra året. Om jag av olika anledningar inte kan få tag på äkta salsiccia, så kan jag alltid slarva ihop något som påminner om en korvsmet.

Vid det här laget har kanske vissa av er redan tappat intresset. Fortsätt läsa; jag försäkrar er att även de av er som påstår sig inte gilla fläskfärs skulle falla som furor inför denna pizza. Det är nog lika bra att jag går rakt på receptet.

Recept och recept, förresten. Det är nog lika bra att ni ser på det hela som en receptidé. Allt utom proportionerna på färsblandningen; de var perfekta. Jag höftade ihop det övriga på sedvanlig fredagsmanér, och vågar inte garantera att alla mängdangivelser är helt korrekta.

Pizza med fusk-salsiccia och mozzarella
Pizzadeg
100 gram rågsur
2 dl vatten
120 gram vetemjöl

Blanda ingredienserna noga och låt stå övertäckta i rumstemperatur över dagen. Balnda sedan med

5 dl vatten
20 gram jäst
3 tsk salt
700 gram vetemjöl (möjligtvis något mer)

Blanmda alltsamman med fördegen. Arbeta ett par minuter i hushållsassistent eller motsvarande. Låt jäsa i 1,5 timma.
Under tiden fixar du pizzasåsen och fläskfärstoppingen.

Pizzasås
(rikligt, det blir över)
2 burklar Mutti krossade tomater
salt
svartpeppar
2 stora vitlöksklyftor, finrivna
1 msk råsocker
4 mnsk olivolja

Mixa alltsamman så att det blandas noga.

Fusk-salsiccia
500 gram fläskfärs med 20% fetthalt
2 små schalottenlökar, finhackade
2 vitlöksklyftor, finrivna
3 msk vitt vin
0,5 msk fänkålsfrön, nystötta
salt och vitpeppar efter smak

Blanda alltsamman noga. Slunga gärna färsklumpen hårt i bunken ett par gånger, så att luften pressas ut. Låt färsen vila i kylskåpet medan degen jäser.
Tro mig, när du tar ut färsen ur kylskåpet och sticker ned näsan i bunken - då doftar det precis som rå salsiccia.

Kavla ut till tre, nästintill ugnsplåtsstora pizzor. Bred på pizzasåsen. Fördela färsen i små kluttar över pizzorna. Tillaga dem i 225-250 grader i varmluftsugn. Efter att de stått i ugnen i knappt 20 minuter, fördelar du små bitar av mozzarella över pizzorna. jag räknar med att det går åt fyra paket mozza.
Ställ in pizzorna i ugnen, och ge dem cirka fem minuter till, innan de är klara.

Grymt gott. Att jag inte kommit på detta tidigare, det förvånar mig. Nåväl, bättre sent än aldrig. Och till alla er fläskfärs-skeptiker där ute vill jag bara säga: se er omkring här på bloggen under etiketten Fläskfärs. Jag garanterar att era fördomar kommer på skam.

Dagens återbloggning: vår favoritpizza

På senare tid har jag insett att jag publicerade många av våra favoritrecept och gamla klassiker medan jag fortfarande hade avsevärt färre bloggläsare än jag har idag. Det känns som något av ett slöseri, att inte fler får ta del av dessa. Därför har jag bestämt mig för att vid lämpliga tillfällen återblogga dessa i mitt tycke fina recept. Inte som substitut för nya blogginlägg, utan som trevliga komplement.

I går åt vi pizza med räkor och ruccola, som vanligt serverad med min mans specialsås. En delikat lördagsmiddag, som avnjöts med det mycket lättdruckna
Santagostino Nero d'Avola-Syrah

Vår enda modifiering sedan receptet publicerades är att vi numera blandar vanlig hårdost och mozzarella, efter att ha varit med om att mozzarella läckt för mycket vätska, med blöt pizza som resultat.
Utöver detta har jag också börjat använda surdeg i pizzadegen. Lite jäst, en klutt surdeg, och långjäsning på det (i varje fall tre timmar). Bortsett från dessa mindre förändringar, så är och förblir detta en av mina absoluta favoritpizzor.

Pissaladière - sydfransk lökpizza

Inget är nytt under solen. Detta stämmer särskilt väl in när man skriver om mat. Jag har sedan länge tagit för vana att söka på det jag tänker laga. Det är alltid intressant att sätta saker i ett sammanhang, och det går inte att förhålla sig till sin matlagning som om det man gör är unikt och aldrig tidigare prövat. Allt har lagats tidigare; av någon, vid något tillfälle. Så är det bara.
Vi kan inte uppfinna hjulet på nytt. Däremot kan vi berätta matminnen för varandra; beskriva hur tankarna löper, och hur vi kommer på för oss nya recept och kombinationer. Jag tycker emellertid att det hela blir riktigt intressant först när det sätts i ett perspektiv.
Pissaladiére är inget nytt. Det är tvärtom mycket gammalt. Jag stötte själv på rätten i fråga för första gången när jag tillbringade några veckor i södra Frankrike sommaren 1990. Jag bodde hemma hos en fransk familj, och fick ta del av deras matvanor och kokkonst. Pissaladière serverades oftast kall, skuren i småbitar, som ett tilltugg till en aperitif. När jag nu sökte på denna goda lökpizza, hittade jag den föga förvånande hos Gitto. Då drog jag mig till minnes att jag läst detta inlägg, och att jag länge längat efter denna pizza. Även Annette på Mitt franska kök skrev har skrivit om pissaladiére, närmare bestämt i december 2007. Faktum är att jag tror att det var när jag läste inne hos Sofia i mars i år, som mitt matminne slutgiltigt väcktes till liv. Jag såg för min inre blick M och C och deras tre barn;, deras vitkalkade hus och fantastiska trädgård med odlingar i utkanten av byn Roquebrun-Sur-Argens. Matminnen kan ta långa och vindlande vägar, innan de landar, och minnet slutligen resulterar i en konkret handling.

Pizzaladière - sydfransk lökpizza
cirka 1 kilo gul lök, tunnt skivad
olivolja
5 vitlöksklyftor, rivna
2 lagerblad

Låt löken svettas långsamt och länge i olivolja i en gjutjärnsstekpanna, tillsammans med sina vänner vitlökarna och lagerbladen. De är låg värme som gäller; täck med ett lock korta stunder för att behålla vätskan i löken. Ge dig inte förrän löken är riktigt mjuk och slapp.

Jag sätter numera alltid surdegar till våra pizzor. Smaken är oslagbar. När jag väl insåg hur mycket jäst även en väl tillagad pizzadeg smakar, vill jag inte känna den smaken igen. Degen sätter jag på samma sätt som alla andra bröd jag bakar numera, nämligen på både råg- och vetesur. 50 gram av vardera, 12 gram jäst och 5 deciliter degvätska. Valfri mjölsort i lagom mängd, och självklart även salt. Låt jäsa i minst en timma, eller ännu hellre kalljäsa över dagen. Denna mängd deg räcker till pizza för hela familjen

Till lökpizzorna använde jag ungefär hälften av degmängden. Jag bredde ut löken så att den täckte de utkavlade degstyckena, dekorerade med sardeller (motsvarande två burkar - jag gillar sardeller) och de vansinnigt goda oliverna från Sera.
Vanliga kalamataoliver passar bra, de med. 225 grader i ugnen tills kanterna fått vacker färg, och pizzan ser läckert svettig ut.

Vi drack det goda Cabernet Sauvignon Petit Verdot till lökpizzan, och de trivdes mycket väl tillsammans.

Pizza med nötfärs, rödlök, rosmarin och grekisk getost

Visst är det gott med hemlagad pizza, det är jag den första att erkänna. Åtminstone när pizzan tillreds med lite ambition och med bra råvaror.
Hos oss föredrar barnen föga förvånande kombon skinka och ost, medan vi vuxna oftast slår till på en pizza med räkor, ruccola och min mans specialsås. I lördags, på landet, beströddes barnens pizzor därför med rökt Nibbleskinka och mellanlagrad prästost.
För oss vuxna kändes det som att det var dags att vidga vyerna och pröva något nytt. Därför finstrimlade vi rödlök, och strödde det över en snabbt ihopsvängd pizzasås. Nötfärs smaksattes med rosmarin och vitlök, och fördelades över pizzan. Slutligen smulades grekisk getost över hela härligheten.
Resultatet blev en helt enkelt delikat - pizza med smaker som var nya och annorlunda utan att kännas sökta och tillkämpade.
Jag ger er receptidén, och kan inte annat än rekommendera er att pröva själva.

Pizza med nötfärs, rödlök,
rosmarin och grekisk getost
Fyllning
cirka 400 gram nötfärs
1 msk finhackad, färsk rosmarin
1 vitlöksklyfta, finriven
salt och svartpeppar
1 liten rödlök, skuren i tunna halvmånar
1 paket Zetas grekiska getfeta à 150 gram

Pizzasås
1 burk Mutti krossade tomater
2 msk olivolja
2 msk Mutti trippelkoncentrerad tomatpuré
3 vitöksklyftor, rivna
salt och svartpeppar

Mixa samtliga ingredienser till en slät sås.

Pizzadeg
25 gram jäst
3 dl fingervarmt vatten
2 msk olivolja
0,5 tsk råsocker
1 tsk salt
knappt 400 gram vetemjöl

Detta är den mängd deg som behövdes till fyllningen - är man en hel familj som skall äta, bör degens minst dubbleras.
Lös jästen i vattnet; tillsätt salt, socker och olivolja. Arbeta ned mjölet. Låt jäsa i 45 minuter. Stjälp upp degen på bakbord; knåda den smidig och dela den i fyra delar vilka sedan kavlas ut till önskad storlek och tjocklek. Bred på tomatsås och strö över önskad fyllning. Grädda i mitten av ugnen på 250 grader i 10-15 minuter, beroende på tjocklek och vilken typ av fyllning du använder.

Vår pizza med räkor, ruccola och min mans specialsås

Det här var vad som serverades chez nous förra lördagen. Som barn var jag lika hänfört förtjust i pizza som alla andra. Då var det dessutom fortfarande festligt, ja, nästan lite lyxigt att gå till en pizzaresturang och äta.
I vuxen ålder har pizza inte varit något jag regelbundet konsumerat. Inte ens under ungdomens bakfylledagar var pizza mitt självklara val. Min man har emellertid utförligare kunskaper i ämnet, som han delat med sig av.
Min man kommer från trakterna kring Kungsbacka, i norra Halland. Där finns, eller fanns det åtminstone, en specialsås som serverades till pizzan på alla pizzerior i stan.
Första gången jag hörde talas om detta så tyckte jag det lät minst sagt befängt. En kall, gräddfilsbaserad sås på pizza? Varför?
Det verkar som att det finns en oerhört rik flora av lokala pizzavarianter. Både vad gäller själva pizzorna, deras utformning och fyllning, men också med avseende på vilka såser eller andra röror som serveras till.
Jag kan ge två exempel, som min man stött på under sina ofrivilliga besök på pizzerior runtom i landet. Om man reser i tjänsten finns det inte alltid så mycket kul att välja mellan när det är dags för middag.
Först har vi nedslag i Hagfors: kebabrullepizza. En standardpizza, vilken som helst, rullas ihop och serveras i papperspåse. Skall inte blandas ihop med vanlig kebabpizza.
Nedslag Vänersborg: halvinbakad pizza. Pizzans fyra hörn (om man kan kalla dem så, på något som till formen är runt) viks in, och nyps ihop så att pizzan blir kvadratisk; ja, eller i vart fall rektangulär. Pizzadegen bildar alltså en grund pool. I mitten av den simmar fyllningen.

Jag skall avslutningsvis ge er ett smakprov från vårt östra grannland, Finland. Där, mitt i de mörka skogarna kring Jyveskylä, fanns pizza gjord på finskt, mörkt, syrligt svartbröd. Det harmonierade inte så fint med tomatsås och basilika, om man säger så.

Pizza med räkor, ruccola och min mans specialsås
Pizzadeg:
50 gram jäst
2 tsk salt
0,5 dl olivolja
6 dl ljummet vatten
800 gr vetemjöl

Lös jästen i vattnet och blanda i det övriga på sedvanligt vis. Låt degkrokarna jobba i degen i ett par minuter. Strö över lite mjöl, lägg över en bakduk. Jäs i 45 minuter.
Fös sedan ut degen på mjölat bakbord. Denna deg räcker till tre stora pizzor. Vi gjorde bara en pizza med just räkor och ruccola.
Bred på Mutti tomatsås för pizzor. Den är lika god som den man gör själv - det garanterar jag, och jag är mycket kräsen. Strö över riven mozzarella. Vi beräknade 500 gram till tre stora pizzor.
Grädda pizzan, till exempel i varmluftsugn på 250 grader. När den är klar strör du över generöst med ruccola och räkor. Vi beräknar 1 kg frysta räkor (med skalet på).
Därefter ringlar du över specialsåsen.

Min mans pizzasås
2,5 dl gräddfil
1 liten vitlöksklyfta, riven
1 tsk flytande honung
1 msk rödvinsvinäger
flingsalt

Blanda samman alla ingredienser, och låt såsen stå och dra sig i kylskåpet någon timma innan den skall serveras.